læstadianismen

læstadianismen, lågkyrklig, luthersk väckelsetradition med extatiska inslag, vanlig i Malmfälten, Tornedalen, finska Österbotten och bland samer i Lappland och Norge. Den är präglad av karismatiska, extatiska inslag, kallade liikutuksia, som jubelrop, tungotal, och helbrägdagörelse. Rörelsen är uppkallad efter prästen Lars Levi Læstadius och spred sig på 1820-talet snabbt över norra Sverige och Norge. L. kom att förändra mångas liv och därmed minska det då utbredda alkoholmissbruket. Læstadianerna samlas regelbundet i hem och bönhus men även till stormöten med predikan, själavård och nattvardsfirande enligt kyrkans ordning. Huvudgudstjänsten inom l. kallas söndagsbön och karaktäriseras av en offentlig syndabekännelse med karismatiska inslag där medlemmarna ber varandra om förlåtelse för begångna synder. Syndainsikt kan uppstå i samband med skildringar av Jesu lidande. Man hälsar varandra med "Guds frid!" L. har en särskild musikalisk tradition där sången leds av en försångare, lukkari. L. i Sverige kvarstår som en gren inom Svenska kyrkan men organiserar egna församlingar. L. är numera splittrad i en västlig gren med Gällivare som huvudort och en östlig gren med Pajala som centralort. Såväl Luthers som Læstadius skrifter och postillor är viktiga.