O

Odencrants, Thor Hartvig (1817-1886) häradshövding, styrelseordförande JTS, JMF. Född i Jönköping. Efter studier i juridik anställd vid Göta hovrätt i Jönköping 1838-1882 som hovrättsassessor med titeln vice häradshövding. En av grundarna till JTS 1853 och dess ordförande 1856-1961, ordförande i JMF 1861-1886. Styrelseordförande i Halls bolag 1874-1986. En av initiativtagarna till EFS 1856 samt dess första provinsombud. Ledamot av Kyrkomötet 1868, 1873, 1878, 1883 samt av Riksdagens första kammare 1873-1875. O. är den person som främst förknippas med den s.k. jönköpingsväckelsens organisatoriska utformning. Under det kvartsekel han var ordförande i JMF ledde han organisationen i lågkyrklig roseniansk anda och med obestridlig auktoritet till strax före sin död. Carl Olof Rosenius var hans andlige lärofader. O. var också Lina Sandell-Bergs förtrogne vän och faderlige beskyddare. Han var obrottsligt solidarisk gentemot Svenska kyrkan, även om han ibland intog en kyrkokritisk hållning, exempelvis som undertecknare av den s.k. nattvardspetitionen 1878. Hans nära vänskap med Paul Peter Waldenström bröts genom den senares ståndpunkt i försoningsfrågan, varvid O. fasthöll vid sin lutherskt-ortodoxa övertygelse. Tendenser till organisationens utveckling i frikyrklig riktning avvisade O. med kraft. Han har karakteriserats som "icke frikyrklig men väl kyrkligt frisinnad". Som ordförande i JMF och i denna roll förmedlare av insamlade missionsmedel var O. en del av ett vittomfattande nätverk med kontakter i stora delar av Europa, Nord- och Centralafrika samt Mellanöstern, exempelvis valdensermission i Italien samt skolverksamhet i Libanon.

Olingdahl, Bertil Sigurd Malcolm (1923-2011) PR, pastor, bibellärare, gift med Dagmar Olingdahl. Han föddes i byn Olingdal utanför Sveg och föräldrarna tog efternamn efter byn. Föräldrarna var pingstvänner, men i släkten fanns också baptister och fosterlandsstiftare, och ekumeniken var från början självklar för O. Han började som förkunnare redan i 20-årsåldern och predikade i stort sett i 70 år. Han gick bibelskolan i Filadelfia Stockholm, Örebro missionsskola och även ett bibelseminarium i Chicago. Han hade tjänster i pingstförsamlingarna i Örnsköldsvik, Örebro, Tibro, Karlskoga, Norrköping, Göteborg och Uppsala. Han gjorde även predikoresor i Sydamerika, Afrika, USA och Asien och var en av förkunnarna på Världspingstkonferensen i USA. Efter flytten till Sveg var han föreståndare i Härjedalens pingstförsamling, men var samtidigt flitigt engagerad med predikobesök över hela landet. Bertil Olingdahl var en naturmänniska som älskade fjällvandringar och flugfiske.

Olofsdotter, Karin (1749-1832) "Bång-Karin", tillsammans med prästen Mårten Thunborg ledare för den pietistiska och extatiska väckelsen i Lillhärdal i Härjedalen under slutet av 1760-talet. I detta sammanhang förekom konvulsioner, att individer föll till marken i extas, och uttryck som påminde om tungotal. Vissa fömedlade profetior och fördömelse av utomstående. Vid ett tillfälle firade man ett bröllop mellan Kristus och O., som då benämndes "Kristi brud". Väckelsen innebar inledningsvis en uppryckning och vitalisering av det andliga och sociala livet i bygden. Genom arbetsvandringar spreds den snabbt i bygden. Vägvalet mot en allt mer svärmisk inriktning ledde emellertid till att Thunborg förflyttades och allt fler tog avstånd. Detta blev slutet för väckelsen.

Olsson, Birger (1912-1998) PR, pastor. Född i Slottsbron, Värmlands län. Efter bibelskola i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm år 1935 var han evangelist på flera platser. O. var sedan föreståndare i pingstförsamlingarna i Järbo 1940-1943, Sollefteå 1943-1946, Tärnaby 1948-1951, Köping 1955-1958. Under sin tid i Tärnaby blev han från 1951 en viktig del i förnyelseväckelsen i Norrland. Vid samma tid började O. resa som predikant för möten och kampanjer i församlingar, framför allt i Sverige, men även i flera andra delar av världen. Vid sidan om resandet var O. under åren 1961-1966 föreståndare i Skinnskatteberg och Riddarhyttan, liksom senare i Alfta 1972-1976. Under perioder reste O. på heltid, och han fortsatte att resa även efter sin pensionering. I sin bok, Märkliga under i modern tid, skildrar han sin barndoms- och uppväxttid, samt församlings- och predikoresetiden.

Olsson, Eric Emil Valdemar (1881-1959) pv, ÖM, pastor, missionär. Född i Madesjö, Småland, omvänd och döpt i Karlskrona 1903. Gick förmodligen John Ongmans korta bibelskola i Örebro och blev därefter evangelist inom ÖM 1906-1909. Bedrev studier vid Örebro missionsskola 1909-1911. Vid sidan av sina studier i Örebro blev O. den förste pastorn i den nybildade Filadelfiaförsamlingen i Stockholm 1910. Han flyttade senare till USA och bedrev studier vid Northern Baptist Theological Seminary i Chicago. Han var under perioder missionär i Siberien och Manchuriet. Han var därefter pastor i USA.

Olsson, John Oscar (1894-1844) MK, pastor. Gift med Betty Hultgren. Född i Göteborg, gick i Emanuelsförsamlingens söndagsskola och juniorverksamhet. O. fick religionsundervisning/konfirmation i S:t Jakob och började som söndagskollärare som 17-åring. Han blev tidigt lokalpredikant och 1913 deltog han i en evangelistkurs i Linköping där kallelsen mognade. O. utbildade sig på Teologiska skolan i Uppsala 1914-1918. Efter examinationen tjänstgjorde han i Boden-Luleå, Leksand, Lidköping-Skara, Bengtsfors, Säffle, Malmö S:t Marcus, Örebro, Borås samt sista året i Visby. O. omkom tragiskt i Hansaolyckan 1944. O. beskrivs som en ordningsam och noggrann man som fick flera förtroendeuppdrag inom kyrkan.

OM Sverige, tidigare Operation mobilisering och 1992-2006 Operation Mission, är en svensk gren av den internationella evangelisationsrörelsen för ungdom som grundades i slutet av 1950-talet av George Verwer. Från början av 1960-talet sände OM unga kristna från olika länder i sommarteam för att evangelisera i Europa och på årsprogram bl.a. i Indien och Mellanöstern. Även svenskar engagerades och en svensk gren kom till 1970 med bas i Smålandsstenar och från 1986 i Jönköping. Arbetet har utvecklats till att bli mer långsiktigt och holistiskt. Ett 60-tal svenskar är (2011) OM-missionärer, varav flera är associerade till samfundsmissioner.

Ongman, Hanna (1868-1958) (född Holmgren) verksam i centrala uppgifter inom ÖM. Gift 1894 med John Ongman. Hon var dotter till baptistpredikanten och fabrikören J.N. Holmgren och hans maka, hade god utbildning och var engagerad i nykterhetsarbete och församlingsliv, bl.a. som söndagsskollärare. År 1893 kom hon till John Ongmans bibelskola i Örebro. Efter giftermål följande år blev hon starkt involverad vid sin mans sida inom evangelistmissionen, missionsskolan och den yttre missionen i kassörsuppgifter, praktiska göromål och korrespondens. Hon var ledamot av ÖM:s styrelse från dess början 1917 till 1925.

Ongman, John (1845-1931) baptistpastor i USA och Sverige, grundare av Örebro Missionsförening, Örebro missionsskola m.fl. verksamheter. Gift 1865 med Kristina Andersdotter. Gift 1872 med Vilhelmine Eriksson. Gift 1894 med Hanna Ongman. Johan Nilsson, enligt Myssjö församlingsbok född den 15 november 1844, enligt föräldrarnas vittnesbörd samma datum 1845, fick som soldat namnet Ångman, vilket under hans tid i Amerika fick formen Ongman. I den jämtländska hembygden blev han omvänd, döpt och medlem i Myssjö baptistförsamling 1864. Parallellt med tjänst som fältjägare var han kringresande evangelist tills han nödåret 1868 emigrerade till USA.

Där blev O. samma år ordinerad till församlingsledare och följande år till missionär bland skandinaver i Minnesota. Han var sedan pastor i S:t Paul i tre perioder 1873-1875, 1881-1885 och 1886-1890 samt i Chicago 1875-1881 och 1885-1886. I Chicago genomgick han samtidigt pastorsutbildning under Johan Alexander Edgrens ledning vid den svenska avdelningen av Baptist Union Theological Seminary. O. fick en tydlig svensk-amerikansk profil och i mötet med amerikansk väckelse- och helgelserörelse påverkades han starkt av personer som Finney, Moody, Gordon och Simpson.

Efter ett besök i Sverige 1889 kallades O. till pastor i Örebro baptistförsamling 1890. Hans betoning på andlig förnyelse väckte mest positiv uppmärksamhet men spänning uppstod kring en del av hans principer och praktiker, bl.a. hans syn på pastorns ledarroll, hans stöd för kvinnliga predikanter och hans motstånd mot basarer, inträdesavgifter och andra alternativa insamlingsformer till kollekter och gåvor. Tillsammans med ett 100-tal medlemmar lämnade han församlingen och bildade 1897 Baptistförsamlingen Filadelfia vars pastor han förblev till 1918. Den bibelskola, uppbyggelsekonferens och missionsförening han tagit initiativ till 1891 liksom evangelistmissionen från 1892 följde med och därmed blev församlingen bas för en framväxande inre och yttre mission i symbios med missionsföreningen som O. var ordförande för i fyrtio år. År 1908 grundade han Örebro missionsskola vars rektor han var till sin död. Hela denna verksamhet förblev under O:s tid kvar inom Svenska Baptistsamfundet, med vilket han hade en "kritisk solidaritet" (Bexell). Åren 1914-1924 var han ledamot av SB:s styrelse. Hans "reguljära baptism" hindrade inte att han blev en ledande person i det som kallades den nya rörelsen eller pingstväckelsen som spreds i Sverige från slutet av 1906 och gav den legitimitet inom baptismen med sin auktoritet. Däremot följde han inte Lewi Pethrus i dennes växande kritik mot "samfundsväsendet" och klargjorde tydligt sina skäl i samband med att sonen Paul Ongman gick över till Pingströrelsen.

O. intog en ståndpunkt mellan baptism och pingstväckelse. Spänningen med baptistledningen handlade om vilket utrymme man var beredd att ge för de inslag som helgelserörelsen tillförde den klassiska baptismen och vilken hållning man skulle inta till pv men även om utrymmet för "enskilda missionsföretag" och handlingsfriheten för en församling och dess pastor vid sidan av samfundets gemensamma verksamhet. O:s personlighet och kallelsemedvetenhet var också en viktig faktor.

O:s tjänst präglades av att han var en handlingskraftig visionär och entreprenör som ivrade för evangelisation och mission. Teologiskt hade han en konservativ bibelsyn, en objektiv försoningslära grundad i Jesu ställföreträdande försoningsdöd, en kongregationalistisk församlingssyn (kongregationalism), en förståelse av helgelse och andedop som drivkrafter till själavinnarnit och missionsiver och en premillennialistisk eskatologi med inslag av dispensationalistiskt tolkningsmönster och profetisk spekulation. Dessa trosövertygelser närde hans syn på mission och dess brådskande ärende. En medveten personlig tro på Jesus är en förutsättning för frälsning och så många som möjligt måste inbjudas till tro inför Jesus återkomst. Hans ståndpunkt gav utrymme för diakonala insatser och för vissa ställningstaganden i socialetiska frågor men knappast för insatser av socio-politisk natur. Detta förstärktes successivt genom påverkan från pv och ledde till en stark inriktning på evangelisation i missionsuppdraget. Under 1920-talet var O. dock engagerad i Svenska missionsrådets arbete.

Ongman, Paul John (1885-1957) ÖM, PR, pastor, lärare, missionssekreterare. Gift 1913 med Hanna Eugenia Björklund. Gift 1950 med Karin Landin, född Otterdahl. Född i S:t Paul, Minnesota, USA, men kom till Sverige som femåring tillsammans med sin far John Ongman. Efter studier vid Uppsala universitet i filosofi och semitiska språk blev han lärare vid Örebro missionsskola 1908-1922, där han huvudsakligen undervisade i grekiska och bibelkunskap. Ledamot av ÖM:s styrelse 1910-1921. År 1922 övergick han till PR och var 1922-1930 resande bibellärare och predikant, med undantag av 1924 då han var pastor i Taborförsamlingen i Stockholm. O. var sedan missionssekreterare för den snabbt expanderande yttre missionen i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm 1929-1945. Därefter blev han pastor i Östermalms Fria Församling 1945-1957. O. gav ut flera böcker, var redaktör för tidskrifterna Julhälsning från missionsfälten och Gryning, samt skrev både egna och översatte andras sånger. Alvar Lindskog beskrev O:s karaktär med förnyelselängtan som ett starkt grunddrag: "Som bibellärare och missionsman har han ständigt syftat till väckelse."

ongmansystrar, beteckning på de kvinnliga evangelister som fick sin utbildning hos John Ongman i Filadelfia, Örebro. Bibelskolan, med öppenhet för kvinnliga evangelister, grundades redan 1891 och följde med när Ongman grundade Baptistförsamlingen Filadelfia. Bibelskolan var under den nya rörelsens åtta första år (1907-1915) centrum för utbildning och förmedling av alla pingstevangelister. Härifrån utgick de första pingstevangelisterna till t.ex. Adelöv, Östersund, Luleå och troligtvis även Finland.

ordination, vigning av pastor till tjänst. I vissa frikyrkor har begreppet avskiljning använts i stället för o. MK praktiserar ordination av sina pastorer. T.o.m. 1996 var det en ordination i två steg, först diakon sedan äldste ett par år senare. "Ordinerad pastor äger fullmakt att predika Ordet, undervisa om detta, förvalta sakramenten (dopet och nattvarden), utrusta lekmännen i deras tjänst, utöva pastoral omvårdnad och tillsyn samt förvalta kyrkans lära och ordning." Äldste är pastorer som fullgjort sin formella förberedelse för att förvalta Ordet, sakramenten och kyrkans ordning och lära, som valts till resepredikant i full förening med årskonferensen och som ordinerats till äldste enligt kyrkans ordning. Diakon var pastorer som gjort tillräckliga framsteg i sina förberedelser för tjänsten som ordinerad för att väljas till provmedlemmar i årskonferensen och som ordinerats enligt kyrkans ordning till diakoner. Under tiden mellan de olika ordinationerna ingick studier. Det var också en prövotid innan man fick sin slutgiltiga ordination till äldste. Från 1997 finns bara en ordination antingen till äldste som pastor eller diakon.

Osby samskola, utbildningsenhet inom SMK. O. är ett tydligt exempel på folkrörelsernas försök att påverka och motverka strömningar i det svenska samhället. Idén till O. föddes när Paul Peter Waldenström 1905 höll ett föredrag om ateismens insteg på Sveriges utbildningsanstalter. Bland åhörarna fanns grosshandlaren Adolf Kristensson från Osby. Denne återvände till hemorten, fast besluten att där, för sina egna och för andras barn, inrätta en högre kristlig skola. Han fick stöd av Gustaf Eliasson, svåger till Kristensson och sedermera riksdagsman. Hösten 1906 startade så Osby Realskola sin verksamhet i form av ett bolag. På sommaren 1907 hade de byggt en modern skolbyggnad i Osby för att ta emot eleverna och undervisningen kunde dras i gång. Skolan blev snart godkänd av Kungliga Överstyrelsen för Rikets Läroverk och rektor fick tillstånd att "anställa realexamen". Initialt var elevrekryteringen ett bekymmer. Skolan betraktades nämligen som en inrättning för de välbärgade köpmännens barn. För att visa att så ej var fallet och samtidigt ge uttryck för socialt patos inrättades en friplats "för en flicka från fattighuset". O. kallas numera numera för Ekbackeskolan.