E

Edestav, Samuel (1924-2010) (född Larsson) PR, pastor. Bibelskola i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm 1942, Bachelor of Arts in Biblical Studies 1975 på Southwestern College Oklahoma City, Oklahoma. Som föreståndare var E. verksam i pingstförsamlingarna i Lindesberg 1954-1958, Finspång 1958-1963 och Borås 1963-1968. Åren 1968-1976 var han vice föreståndare i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. E. bodde och studerade 1951-1952 i USA och fick med sin erfarenhet bidra till att öppna upp för internationella kontakter i PR. Som ordförande för Pingstväckelsens predikantkör från 1968 medverkade han till flera av körens utlandsresor. E. var även ledamot av den rådgivande kommittén för Världspingstkonferensen 1973-1979. År 1976 blev E. föreståndare för den nystartade Pingstförsamlingarnas pensionsstiftelse. Efter pensioneringen utökades hans politiska engagemang och han blev den förste förbundssekreteraren för Kristdemokraternas seniorförbund, som han var med om att starta.

Edgren, Johan Alexander (i USA John Alexis) (1839-1908) SB, pastor, sjöman. Gift 1866 med Anna Chapman. Född i Värmland, sjöman, svensk sjökaptensexamen 1859, emigrerade till USA 1862, löjtnant vid den amerikanska krigsflottan 1862-1865, döpt 1858, pastor efter teologiska studier i USA 1863-1866, återvände till Sverige 1866, lärare vid Betelseminariet och predikant i Stockholm, Uppsala och Göteborg. E. återvände 1870 för gott till USA. Åren 1871-1884 var E. föreståndare för den skandinaviska avdelningen vid Baptist Union Theological Seminary i Chicago. Denna avdelning flyttades 1884 till St Paul och blev det svenskamerikanska teologiska seminariet (senare Bethel Theological Seminary) som E. ledde fram till 1887 då han avgick av hälsoskäl. Som baptistteolog var E. strängt konservativ. Han levde senare i Kalifornien till sin död. Han blev utnämnd til amerikansk hedersdoktor. Han redigerade Evangelisk tidskrift 1877-1880 och utgav skrifter i teologiska ämnen.

Edman, Johan E. (1842-1911) MK, pastor, rektor. Gift med Anna Hansson. Född i Karlskrona, studerade till elementarlärare i Uppsala men sadlade om till mekaniker och läste vidare på Bergsunds mekaniska verkstad i Stockholm; fil.kand. 1873. År 1878 blev han medlem i S:t Pauls-församlingen och lokalpredikant. Han studerade ett år på Johannelunds Missionsinstitut för att bli präst i Svenska kyrkan, men återvände till MK och arbetade från 1879 som pastor i Valdemarsvik och Östergarn tills 1881 då han blev rektor (föreståndare) för Teologiska skolan. E. var ansvarig för flyttningen av Teologiska skolan från Stockholm till Uppsala 1883.

Edmundh, Anders Edmund, född Ericsson (1889-1965) MK, PR, pastor, evangelist. Född i Stockholm. Verkade som metodistpastor 1912-1924 (Kumla-Stene 1912-1913, Lindome 1913-1916, Lannakrets-Kvistbro-Lekhyttan 1916-1919, Loftahammar 1919-1921, Stockholm Midsommarkransen och Örby 1921-1924). E. anslöt sig till PR 1923. Var efter detta i huvudsak resepredikant inom PR, från 1942 och under en följd av år som en av Filadelfiaförsamlingens i Stockholm riksevangelister. Förestod även pingstförsamlingen i Huskvarna, 1924-1926, och Östermalms Fria Församling, Stockholm, 1928-1930. Skrev flera böcker.

EFK UNG, EFK:s barn- och ungdomsorganisation har sina rötter i HFU och ÖMU. Vid modersamfundens samgående 1997 tillkom Nybygget Ung som sedan blev Ungdomsprogrammet inom EFK. För att ge ökade möjligheter för unga att påverka den verksamhet som bedrivs och kanalisera deras engagemang men också för att anpassa arbetet till reglerna för statligt bidrag beslöts 2005 att EFK UNG från 2006 ska utgöra en självständig organisation utifrån den modell som kallades "den samordnade självständigheten". Den godkändes dock inte av den statliga Ungdomsstyrelsen och därför har statsbidragen successivt fasats ut. En process pågår för att återintegrera EFK UNG i EFK. En möjlighet för lokala församlingars ungdomsföreningar att förbli knutna till Ungdomsstyrelsen finns genom EFK UNG Bidragsspåret. EFK UNG arrangerar sedan 1999 festivalen Frizon på Torpområdet, ansvarar för barn- och tonårskonferensen vid Torpkonferensen och tills nyligen även för praktikantprogrammet StepOut där unga vuxna får möjlighet att praktisera i mission i olika länder och för seminarier med fokus på ledarutveckling. EFK UNG vill "ge impulser, verktyg och exempel till efterföljelse av Jesus Kristus".

EFS, är en självständig missionsorganisation inom Svenska kyrkan med säte i Uppsala. Det officiella namnet är sedan 2010 EFS. Organisationen hette tidigare Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen.

E. bildades den 7 maj 1856 och har, liksom många av de äldre svenska frikyrkorna, sin bakgrund i den svenska folkväckelsen på 1800-talet. Initiativtagare var prästen Hans Jacob Lundborg, som tillsammans med bland andra Carl Olof Rosenius, Bernhard Wadström och Waldemar Rudin tillhörde grundarna av E.

Det främsta syftet med bildandet av E. var att organisera den lutherska delen av väckelsens folk för att – med ett citat från nuvarande stadgars portalparagraf – "på den evangelisk-lutherska bekännelsens grund främja Kristi rikes tillväxt". E. önskade på detta sätt markera det lutherska arvet inom folkväckelsen och samtidigt betona uppgiften att vara en föreningspunkt för mission och evangelisation i Sverige.

En viktig del av E:s tidiga arbete bestod i spridande av kristen litteratur. För detta ändamål utgavs en rad kristna skrifter av olika slag och anställdes kolportörer. Till en början var kolportörernas uppgift just att sprida de av E. utgivna skrifterna (EFS-förlaget), men efterhand kom kolportörerna också att predika. På många håll i landet bildades lokala missionsföreningar och regionala kretsföreningar. Också kretsföreningar som hade bildats innan E. grundande anslöt sig i några fall till E. Med tiden kom E. att utvecklas till en rikstäckande samfundsliknande organisation med demokratisk uppbyggnad, egen missionärs- och predikantutbildning samt avskiljande av egna medarbetare.

Att Carl Olof Rosenius stödde tillkomsten av E. och också ingick i dess första styrelse kom att få stor teologisk betydelse för rörelsen. Rosenius var redan när E. bildades känd som Sveriges främste lekmannapredikant, som en betydelsefull författare av religiösa skrifter och som redaktör för den på utlandsmission inriktade Missions-Tidning och den kristet uppbyggande tidskriften Pietisten.

Den omfattande väckelsen under 1800-talet i Sverige hade teologiskt en ganska brokig bakgrund. Visserligen var huvudströmningen luthersk, framför allt i herrnhutisk (herrnhutism) och pietistisk (pietism) tappning, men influenser fanns också från baptistiskt (baptism) och metodistiskt (metodism) håll. Bildandet av E. var en markering både mot dem som förespråkade en luthersk frikyrka och mot dem som verkade i baptistisk riktning. E. skulle vara en inomluthersk organisation med nära konfessionell knytning till Svenska kyrkan.

Den ursprungliga inriktningen att verka för evangeliets spridning i Sverige kom ganska snart att vidgas. Redan år 1861 tog Hans Jacob Lundborg initiativ till att E. skulle utvidga sitt arbete även till mission utomlands. Styrelsen följde hans förslag och startade därmed Sveriges första självständiga utlandsmission. År 1862 fattade E:s styrelse beslut om inrättandet av en missionsskola för utbildning av missionärer, ett år senare kom denna skola att kallas Johannelunds Missionsinstitut efter namnet på den egendom som E. köpt för ändamålet. De allra första missionärerna sändes ut hösten 1865, och i mars 1866 landsteg de i Massaua i nuvarande Eritrea, EFS internationella mission.

Spänningar inom den svenska folkväckelsen ledde 1878 till att E. splittrades och Svenska Missionsförbundet bildades. Det fanns i grunden två skäl till detta. Dels var det ett försök att befria sig från det nära förhållandet till Svenska kyrkan som organisatoriskt innebar många problem; det handlade enkelt uttryckt om helt olika församlingssyn. Dels var det ett försök att teologiskt frigöra sig från Svenska kyrkans bekännelseskrifter; bindningen till dem uppfattades som mycket problematisk för delar av folkväckelsens företrädare. Förutom dessa mer teologiska skäl fanns även aspekter som hade med demokrati och religionsfrihet att göra. Portalgestalt för Svenska Missionsförbundet var Paul Peter Waldenström, präst och Rosenius efterträdare som redaktör för tidskriften Pietisten. Efter tillkomsten av Svenska Missionsförbundet kom inom några år flertalet av de missionsföreningar i Mellansverige, som tidigare haft relation till och ekonomiskt stött E., att övergå till den nya organisation som med tiden alltmer fick karaktär av ett fritt samfund.

En andra splittring av E. ägde rum år 1911, då Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner, BV, bildades. Denna splittring hade sin grund i vad som uppfattades som bristande bibeltrohet hos några i E:s ledarskap samt i en viss rädsla för att E. skulle bli för beroende av Svenska kyrkan. Ledare för BV var under många år den tidigare predikanten i E. Axel B. Svensson. I samband med tillkomsten av BV kom framför allt en del enskilda personer och missionsföreningar i södra Sverige, däribland de regionalt viktiga Hässleholms Missionsförening och Nordöstra Skånes Missionsförening, att lämna sin relation till E.

Genom hela E:s historia har arbetet bland barn och ungdomar varit viktigt. Ett särskilt ungdomsförbund, De Ungas Förbund, bildades dock så sent som 1902. Initiativtagare och pådrivande under många år var Efraim Rang, systerson till Hans Jacob Lundborg, präst och lärare vid Johannelunds Missionsinstitut.

Organisatoriskt avspeglar E. i dag klassisk svensk folkrörelsedemokrati. Organisationen leds av en styrelse med femton ledamöter som väljs av årsmötet, som är E:s högsta beslutande organ. Årsmötet i sin tur utgörs av valda ombud för de ca 350 föreningar som är anslutna till E. Antalet direkta medlemmar var år 2012 ca 15 000, betjänade medlemmar var drygt 54 000.

E. är geografiskt indelat i sju distrikt med var sin distriktsföreståndare som högsta tjänsteman. Mer än hälften av E:s medlemmar finns i norra Sverige med tyngdpunkt i Västerbottens län där det finns något över 3 800 direkta medlemmar.

E:s centrala kansli ligger i Uppsala. Ledare för den dagliga verksamheten där är missionsföreståndaren. Vid kansliet finns också redaktionen för E:s tidning Budbäraren, som är rörelsens nationella tidskriftsorgan. I Uppsala finns även Johannelunds teologiska högskola, som är organisationens centrala utbildningsinstitution och bl.a. erbjuder utbildning till präst för tjänst i E. och Svenska kyrkan samt bibelskola och kurser för lekmän som vill fördjupa sig teologiskt. I anslutning till E. finns åtta folkhögskolor på olika platser i landet och dessutom ett antal kurs- och lägergårdar där en omfattande verksamhet bedrivs.

E:s arbete har ända sedan början varit bekännelsemässigt knutet till Svenska kyrkan. Däremot har det organisatoriskt sett mycket olika ut i olika delar av Sverige. På vissa håll har missionsföreningarna i huvudsak haft verksamhet som kompletterat Svenska kyrkans gudstjänster; detta är den äldsta och traditionella formen. På andra håll har föreningarnas arbete organiserats ungefär som en frikyrkoförsamling; detta arbetssätt växte framför allt fram på platser där relationen till Svenska kyrkan av olika skäl inte fungerade väl. På andra håll igen har en särskild form för reglerat samarbete med Svenska kyrkan kommit till stånd; dessa samarbets- och samverkanskyrkor finns företrädesvis i städer och tätorter.

I slutet av 1980-talet förde E. och Svenska kyrkan samtal om former för ett ännu närmare samarbete än tidigare. Utifrån den gemensamma bekännelsen, de goda erfarenheterna från samarbetskyrkorna och den prästutbildning som sedan 1981 getts vid Johannelunds teologiska högskola utarbetades ett underlag för fördjupad samverkan. Svenska kyrkans kyrkomöte och E:s årsmöte fattade åren 1989 och 1990 beslut i enlighet med förslaget. Innebörden är att Svenska kyrkan erkänner E:s arbete som en del av kyrkans arbete och att E. bekräftar sin samhörighet med Svenska kyrkan. Praktiskt betyder det bl.a. att E:s pastorer numera är prästvigda. De saknar dock rätt att utan kompletterande utbildning söka och inneha prästtjänst i Svenska kyrkan.

E. för vidare det luthersk-rosenianska väckelsearvet i Sverige. Det innebär en fortsatt betoning av Bibelns auktoritet för lära och liv, av Jesus Kristus som den enda försonaren mellan Gud och människa, av omvändelsens nödvändighet för varje människa och av varje kristens uppgift att förverkliga ett kristet liv i vardagen. I en av E:s egna skrifter formuleras E:s bidrag som en del av Svenska kyrkan på följande sätt: "EFS vill uppmuntra och stödja personlig kristen tro, inspirera till andligt samtal och bibelbruk, skapa personligt engagemang för mission såväl lokalt som globalt, betona hela gudsfolkets roll som bärare av kyrkans uppdrag, erbjuda strukturer, mötesplatser och former för detta."

Så sent som 2005 nybildades E:s barn- och ungdomsförbund under namnet Salt – barn och unga i EFS efter att ha varit integrerat med E. sedan början av 1970-talet. Inte minst genom en växande lägerrörelse under senare år har många ungdomar kommit i kontakt med E.

Sedan ett antal år arbetar också E. aktivt för att starta nya EFS-sammanhang på olika platser i landet. Detta har inneburit att flera nya missionsföreningar och EFS-grupper har bildats.

EFS internationella mission, När EFS bildades 1856 vara det uttalade målet att främja evangeliets spridande inom Sverige. Men i årsberättelsen för 1861 finns en notering att "styrelsen erhöll av en vän, (...) en hemställan, huruvida icke tiden vore inne att nu även tänka på den yttre missionen". Den vän som avses var ingen mindre än initiativtagaren till EFS Hans Jacob Lundborg. I juni 1861 beslöt EFS styrelse att vidga sin verksamhet till att även omfatta utlandsmission.

Till en början stödde EFS många olika projekt genom att sända medel till missionsarbete i bl.a. USA, Frankrike, Libanon, Palestina, Kina, Burma, Madagaskar; man gav också ekonomiskt stöd till tyska missionärer i både Afrika och Indien. Men 1862 fattade styrelsen beslut om att uppta egen utlandsmission och Waldemar Rudin fick i uppdrag att som föreståndare för EFS nyinrättade missionsinstitut både bygga upp en missionärsutbildning och ge underlag för beslut om var EFS skulle arbeta. Efter noggranna undersökningar och intensiva diskussioner föll valet på oromofolket – på den tiden kallat gallafolket – i det inre av Etiopien. Medel för arbetet kom i hög grad från enskilda givare men även från missionsföreningar och församlingar i Svenska kyrkan.

När de tre första missionärerna den 15 mars 1866 steg iland i Massaua i nuvarande Eritrea inleddes det första självständiga svenska missionsföretaget. De tre missionärerna hade fått sin utbildning vid Johannelunds Missionsinstitut, men de var knappast förberedda på vad som skulle möta dem. Vägen till det inre av Etiopien var stängd, klimatet i Eritrea var påfrestande, den politiska situationen var osäker. Av de tre första dog Carl Johan Carlsson i malaria, mördades Per Eric Kjellberg, och tvangs Lars Johan Lange återvända till Sverige på grund av sjukdom. Nya missionärer sändes ut, och inom tre år dog inte mindre än sju av de utsända.

Trots motgångar fortsatte EFS att utbilda och sända ut missionärer. Arbetet i Eritrea var en så kallad väntansmission som förberedelse för att komma till det inre av Etiopien, och under senare delen av 1800-talet genomfördes flera expeditioner för att nå dit. I dessa expeditioner deltog både svenska missionärer som exempelvis Karl Cederqvist och Nils Hylander och inhemska arbetare, varav den mest kände är Onesimus Nesib.

Samtidigt med försöken att nå till oromofolket i Etiopien startade EFS flera andra missionsföretag. År 1869 började EFS sjömansmission – återigen på initiativ av Hans Jacob Lundborg – och år 1873 sändes ett par missionärer till de estländska öarna. På grund av motgångar i både Afrika och Estland beslöt EFS 1876 att uppta arbete bland gonderna i centrala Indien. I samband med de fortsatta försöken att nå oromofolket i Etiopien startades 1893 en ny väntansmission i Juba i södra Somalia.

EFS internationella mission var redan från början i hög grad koncentrerad till östra Afrika, ett politiskt oroligt område, och när italienarna i slutet på 1930-talet utvisade de svenska missionärerna från Etiopien, Eritrea och Somalia sökte EFS nya områden för sina medarbetare. Några sändes till EFS arbetsområde i Indien, andra kom att få sina uppgifter i Tanganyika (nuvarande Tanzania). De första missionärerna från EFS anlände till Tanganyika 1938, och när sedan tyska missioner tvangs lämna landet på grund av andra världskriget övertog EFS en del av deras arbetsområden.

Under 1980- och 90-talen arbetade EFS i perioder i Somalia, Sudan och Kenya bl.a. med flyktingarbete och insatser inom massmedia.

I dag samarbetar EFS med självständiga kyrkor i Eritrea, Etiopien, Indien, Tanzania och Malawi. En del av detta arbete utförs i nära samverkan med andra missioner både från Sverige och från andra länder och kyrkor.

Under hela den tid som EFS har bedrivit internataionell mission har den underliggande teologiska motiveringen varit att föra ut evangeliet om Jesus Kristus. I den målsättning som i dag ligger till grund för EFS internationella arbete betonas ett holistiskt förhållningssätt med en tydlig önskan om att tillsammans med lokala kyrkor nå vidare med evangeliet.

EFS lärarförbund, EFL, har sin bakgrund i de sommarmöten som med början 1919 hållits för lärare och lärarstuderande inom EFS. I samband med sommarmötet 1939 på Hagabergs folkhögskola bildades EFS Seminarist- och Lärareförbund, senare E. Förbundet upplöstes år 2000. Enligt sina stadgar var E. "en sammanslutning av på Kristus troende lärare och seminarister, som på den evangelisk lutherska bekännelsens grund vilja arbeta för Guds rikes tillväxt bland Sveriges barn, seminarister och lärare". Förbundets ordförande åren 1939-1972 var EFS missionsföreståndare Nils Dahlberg. E. utgav mellan åren 1947 och 2000 tidskriften Hälsning från EFL.

EFS Studieförbund, EFSS. Bakgrunden till E. är de bibelstudiekurser per korrespondens som på initiativ av Johannes Rinman erbjöds till lärare, predikanter, missionärer, söndagsskolledare och andra. Den första korrespondenskursen hölls redan 1909. År 1940 fick arbetet fastare form genom bildandet av De Ungas Förbunds Korrespondensinstitut under ledning av Margareta Malmgren. Två år senare övertogs arbetet av EFS och kallades då Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens Korrespondensinstitut för att 1948 byta namn till . E. Från 1957 samverkade E. med KFUK-KFUM:s Studieförbund och år 1978 gick de två förbunden samman under det senare namnet. En ytterligare sammanslagning ägde rum 2002 när KFUK-KFUM:s Studieförbund och Sveriges Kyrkliga Studieförbund, SKS, bildade Sensus Studieförbund.

EFS-förlaget Ett av syftena med bildandet av Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen var att sprida kristen litteratur, därför går E:s historia tillbaka till 1856, det år då EFS grundades. Genom åren har namnet på förlaget växlat: Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens Förlag, Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens Förlagsexpedition, Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens Bokförlag, EFS-förlaget, EFS Media AB. Förlaget gav under en period ut musik under märket Cantio och ägde även förlagsnamnet Cordia. År 1992 såldes hela förlaget till Verbum Förlag AB. Tyngdpunkten i förlagets utgivning har varit Biblar, bibellitteratur, kristen uppbyggelselitteratur och barnböcker. I slutet av 1800-talet var E. ett av de största bibelsällskapen i världen och det var även under en period ett av Sveriges större förlag. Tidigt blev förlaget känt för sina rikt illustrerade tidskrifter och böcker.

Ehrenborg-Posse, Katharina Betty (Elisabeth) (1818-1880) pedagog, pionjär för söndagsskolverksamhet, författare, översättare. Gift 1856 med Johan August Posse (1815-1865). Född på Råbäck, Skaraborgs län. E. kom 1851 till Stockholm och fick där kontakt med den nyevangeliska väckelsen. Efter en resa till England och efter uppmaning av Mathilda Foy tog E. initiativ till söndagsskolarbete i Stockholm. Hon ledde också en tid ett lärarinneseminarium och var själv aktiv i kristet arbete för barn. E. var en flitig författare och översättare och månade särskilt om sånger och berättelser för barn. Tillsammans med sin man medverkade hon regelbundet i den av honom redigerade tidskriften Wäktaren. På baptistiskt initiativ översatte E. en rad sånger från engelska. Till hennes mer kända sånger hör "Så älskade Gud världen all", och en av hennes mest kända översättningar är sången "Klippa, du som brast för mig" av den engelske prästen A.M. Toplady.

Eimir, John Randolf, (1888-1980) (född Andersson) MK, rektor. Gift med Gudrun Olga Hagberta. Gift med Kajsa Mathilda Hellgren. Född i Tofta på Gotland. Hans far tjänstgjorde som metodistpastor och E. fick flytta runt med familjen en hel del i barndomen. E. var lokalpredikant, ombudsman, klassledare, körledare lokalt inom MK men hade även en rad centrala uppdrag inom kyrkan såsom stiftare av Lokalpredikanternas Riksförbund och dess ordförande 1924-1943, årskonferensens vice ordförande 1940-1952, kyrkans lekmannaledare 1940-1948, medlem i en rad olika styrelser som missionsstyrelse, konferensstyrelse, teologiska skolans styrelse, psalmboks- och koralbokskommittén 1930-1958, ritualkommitté, lönekommitté m fl. Medlem i KFUM:s riksstyrelse. E. hade flera kommunala uppdrag i stadsfullmäktige i Arboga 1927-1936, 1943-1951. Fil.mag. i Uppsala 1911. RVO 1940.

Ekberg, Einar (1905-1961) PR, kyrkosångare, sångförfattare. Född i Malmö, där han redan som tioåring framträdde som musiker och sångsolist i sin hemförsamling Elim. Gift 1927 med Gunborg Ivarsson. Hans sammanträffande med Lewi Pethrus år 1924 i USA ledde till ett mångårigt samarbete mellan dem. E. anställdes i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Det officiella välkomstmötet hölls först år 1930, det år då kyrkan invigdes. E. hade då arbetat i församlingen i flera år. I invigningsgudstjänsten framfördes för första gången en av hans främsta och mest uppskattade tonsättningar, "Davids 32:a psalm", med honom själv som solist. E:s varma röst och hans förmåga att gestalta den kristna sångskatten lockade många människor till församlingens möten. Hans många grammofoninspelningar och hans flitiga medverkan i radioprogram liksom hans turnéer gjorde honom älskad av en bred publik långt utanför PR:s led. Han skrev omkring 140 egna sånger och gjorde ca 600 skivinspelningar, varav knappt 100 för den amerikanska marknaden. Svenska Dagbladet kallade honom "Sveriges mest hörda sångare" (1940). "Det var den enormt komprimerade känslan i hans sång, den konstnärliga intuitionen som gjorde så stort intryck på åhörarna", skrev Göte Strandsjö. Som redaktör för tidskriften Sångens Härold påverkade han sång- och musiklivet inom hela frikyrkligheten. År 1949 bosatte han sig i Kalifornien men gjorde årliga turnéer i Sverige, då han presenterade nyöversatta sånger från engelska. De gavs ut i en samlingsvolym, Einar Ekbergs Amerikarepertoar, som fick omfattande spridning och användning. Åren 1954-1955 var han programchef för IBRA Radio. År 1953 fick E. cancer men valde att inte opereras; han hoppades på ett underverk, något som väckte stor uppmärksamhet också i profana media. Samma år, 1953, kom 30.000 personer för att höra honom sjunga i Kungsträdgården i Stockholm. År 1960 lämnade han USA för gott. Året därpå avled han i Sverige.

Ekebyholmsskolan, SDA, flyttad från Nyhyttan, Bergsslagen till Rimbo, Uppland 1932. Pastorsseminarium, även allmän 4-årig linje som senare övergick i realskola (1952) Gymnasium startades 1960. Seminariet var öppet för både män och kvinnor med gemensam utbildningen, men kvinnor uppnådde aldrig ordination efter provåren (ofta 5-7 år) som bibelarbetare. Däremot fanns inget hinder för kvinnor att förkunna eller leda församlingar. I dag är E. grundskola och gymnasium på kristen grund. Pastorsutbildning sker sedan 1960-talet, i England (Newbold College). Föreståndare: Gustav Nord, Carl Gidlund, Rektorer: Arne Selsö, Henning Karström, Arne Ljung, Bertil Utterbäck, Ole-Christian Bjerkan, Bertil Wiklander, Ulf Gustavsson, Robert Sjölander, Berit Lisle, Yvonne Löfgren.

Eklund, Abel (1886-1967) MK, pastor, missionär. Gift med Ruth Larsson. Född i Börje socken, Uppland, studerade vid Metodistkyrkans Teologiska skola 1904-1907. E. drogs med av en missionsväckelse 1907, men fick vänta till april 1908 innan han blev utsänd till "Bortre Indien". E. verkade i Malaya och Borneo 1908-1954, bl.a. som rektor för en gosskola i Klang, Malaya, och Oldham Hall i Singapore. E. var en framstående kännare av malajiska språk. Åren 1913-1921 studerade han i USA och tjänstgjorde som pastor i bl.a. Seattle p.g.a. första världskriget. Under andra världskriget tog han en Master of Theology vid Pacific School of Religion. E. verkade fram till 1954 i Kuala Lumpur innan han som pensionär återvände till USA.