E

Ersta diakonisällskap, i dag Ersta diakoni. Sällskapet bildades 1851 av medlemmar i nyevangeliska väckelsekretsar i Stockholm, och bland grundarna fanns Carl Olof Rosenius. Den första verksamheten bestod i skapandet av ett särskilt sjukhus för fattiga och en skola för sjuksköterskor, den första i sitt slag i Sverige. Från 1864 är sällskapets centrum förlagt till Erstaklippan på söder i Stockholm. På Ersta finns bl.a. diakoniutbildning, sjukhus, kyrka, bostäder och oblatbageri. Ersta diakoni arbetar ända sedan sin tillkomst inom framför allt tre områden: sjukvård, socialt arbete och utbildning/forskning. Ett nära samarbetet sker med Stiftelsen Stora Sköndal.

Europeiska pingstkonferensen Den europeiska pingstkonferensen i Stockholm 5-12 juni 1939, samlade pingstvänner till en konferens med 500 utländska deltagare där samtalen rörde för rörelsen centrala ämnen: dopet i den helige Ande och tungotalet som tecken på detta dop, organisations- och samfundsfrågan, idén om en gemensam trosbekännelse och enhetsfrågan. Stora offentliga möten hölls parallellt i Filadelfiakyrkan och ett 10 000-mannatält i Karlbergsparken. Förlaget Filadelfia samlade efteråt predikningar, tal och samtal från konferenser i en skrift.

Den europeiska pingstkonferensen, PEK, startade i och med Nyhemsveckan 1969, dit pingstvänner från Europa på Lewi Pethrus initiativ inbjöds. Den var tänkt som ett alternativ till EPF, European Pentecostal Fellowship, startat 1966, som erbjöd europeiska pingströrelser att organisatoriskt ansluta sig. Lewi Pethrus ville organisera en konferens som liknade Nyhemsveckan i sina fria former och där både organiserade och icke organiserade pingstvänner kunde mötas. I Nyhem bildades en konferenskommitté med schweizaren Jakob Zopfi som ordförande, en roll som han sedan hade i över trettio år. Sedan har det hållits sådana konferenser i Bern 1972, Hamar 1975, Haag 1978, Helsingfors 1981, Stuttgart 1984, Lissabon 1987, Jönköping 1991, Bordeaux 1994, Frydek-Mistek 1997, Helsingfors 2000, Berlin 2003 och Oslo 2007. Konferensen betydde från början mycket för att skapa regelbundna kontakter mellan pingstvänner på båda sidor av järnridån. År 1987 förenades PEK:s konferenskommitté med EPF i PEF, Pentecostal European Fellowship, med representanter från alla deltagarländer, och ledd av ett presidium med ledamöter från olika regioner.

Evangelii Härold, EH, veckotidning i PR, 1 nr/vecka 1916-1993, provnummer utkom 1915. EH hade till och med år 1962 undertiteln "Tidning för andlig väckelse och fri mission" och gavs ut under devisen: "Jag (Jesus) har kommit, på det att de må hava liv och hava över nog (Joh. 10:10)".

EH startades av Lewi Pethrus och Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. I församlingsstyrelsens protokoll meddelades att: "behovet av en fri och andlig notistidning gör sig mer och mer gällande ibland de fristående och andedöpta troende." De ansåg att Närkes-Bladet och Svenska Tribunen inte längre var positivt inställda till PR. Lewi Pethrus hade från och med år 1914 lämnat redaktionen för Brudgummens röst och ansåg att inte heller denna tidning kunde möta rörelsens behov. Filadelfiaförsamlingen drev tidningen och ansvarade för utgivning, produktion och innehåll under de första årtiondena. EH införlivades år 1943 i Förlaget Filadelfia AB, som i sin tur köptes av Tidnings AB Dagen år 1973. År 1993 upphörde utgivningen av EH och gick upp i det ekumeniska veckomagasinet Petrus. Som ett komplement till denna startades år 1999 Pingst.nu som medlemstidning för PR.

EH innehöll undervisning och ämnesartiklar, referat och rapporter, berättande material samt notiser, upprop, predikoturer och söndagsskolans text. I varje nummer gavs rapporter från evangelistmission och församlingar i hela landet under rubriken "Från Skördefälten", samt artiklar från missionsländerna. EH blev snabbt PR:s främsta förespråkare, husorgan, och fick en avgörande betydelse som informations- och kontaktorgan för pingstförsamlingarna i Sverige. EH hade även en viktig funktion för uppbyggelse till redan troende och som ett evangelisationsredskap för att nå nya människor. Den spreds under flera årtionden flitigt av kolportörer och i samband med lokala kampanjer i församlingar. När tidningen Dagen startat år 1945 avtog E:s betydelse som notistidning. Under åren 1916-1922 var tidningens omfång 4-8 sidor, 1923-1993 24-36 sidor. Under 1922 gavs Evangelii Härolds månadsskrift ut som bilaga, 1 nr/månad. Åren 1972-1986 utgjordes nr 50/51 av jultidningen Julrosor och 1987-1992 av Evangelii Härold: Jul.

Den riksbekante författaren Sven Lidman blev 1922 chefredaktör för EH. Han bidrog till att skapa intresse för tidningen. Under 25 år på posten satte Lidman sin prägel på tidningen och lockade läsare med sitt målande och fängslande språk. Det var under hans tid som tidningen hade sin upplagetopp. Själv kallade Lidman EH för "pingstväckelsens främste evangelist". De redaktionellt ansvariga var Alfred Gustafsson 1916-1922, Lewi Pethrus 1916-1922, Sven Lidman 1922-1948, Zander Åberg 1948, Gösta Borgström 1948-1950, 1952, Allan Törnberg 1950-1952, Willis Säwe 1960-1974, Arne Eklund 1974, Arthur Sundstedt 1975, Birger Thureson 1976-1981, Rune Jonsson 1979-1980, Jörgen Källmark 1981, Olof Djurfeldt 1981-1982, Christer Thyr 1983-1990 och Daniel Wärn 1990-1993. Upplaga: Provnumret i december 1915 trycktes i 6000 exemplar. Sedan låg den ordinarie upplagan på: 3000 ex. 1916; 13 000 ex. 1920; 27 000 ex. 1930; 60 000 ex. 1949; 22 000 ex. 1991. Under år 1945 nådde E. sin upplagetopp med 72 500 exemplar per vecka. Efter att tidningen Dagen startat på hösten samma år sjönk upplagan kontinuerligt.

Evangelisk Luthersk Mission – Bibeltrogna Vänner, ELM-BV, fram till 2005 var det officiella namnet Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner (förkortat BV, från och med 1990-talet dominerar förkortningen MBV).

I början av 1900-talet pågick en intensiv bibelsynsdebatt i Sverige. Inom Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen ledde detta till att en bibelkonservativ minoritet den 11 juni 1909 organiserade sig som Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens Bibeltrogna Vänner. Efter en häftig debatt inom EFS uteslöts ett antal ledande företrädare för minoriteten, som i juni 1911 organiserade sig som Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner men med samma lärogrund och visioner som moderorganisationen. I anslutning till en omorganisation 2005 ändrades namnet till Evangelisk Luthersk Mission – Bibeltrogna Vänner.

Primärt var konflikten teologisk och kom som en reaktion på professor Adolf Kolmodins skrift Kristendomen och den urkristna församlingens bibel (vid denna tid var Kolmodin bl.a. missionsdirektor inom EFS). Det är dock uppenbart att även andra faktorer spelat in. Regionalt fick E. sin största utbredning i norra Skåne med angränsande delar och i Västerbotten, medan anslutningen i flera landsändar varit begränsad. E. lyckades inte på samma sätt som EFS nå de högsta sociala skikten i samhället och det ledande prästerskapet. Detta har också inneburit att lekmannapredikanterna haft en starkare ställning inom E. än inom EFS.

Verksamheten kan indelas i yttre och inre mission. Arbetet i Sverige har oftast bedrivits självständigt i relation till Svenska kyrkan, men i regel förutsatt att medlemmarna haft sin sakramentala gemenskap där. Verksamheten har bedrivits i olika former: predikoverksamhet har förekommit i missionshus, i mötestält och i enskilda hem, medan särskilt barn- och ungdomsarbete har bedrivits i missionshusen och – de senaste årtiondena – genom ett antal missionsgårdar. E. "ärvde" den yttre missionen från EFS genom att några av Afrikamissionärerna gick över vid splittringen 1911. Arbete har bedrivits i Eritrea sedan 1911 och i Etiopien sedan 1920. År 1948 öppnade E. ett nytt missionsfält i Kenya och sedan 1994 arbetar man även i Peru. Framväxten av självständiga kyrkor i de olika länderna har påverkat ramarna för E:s arbete i respektive land.

Teologiskt sett har E. slagit vakt om sitt rosenianska och evangelisk-lutherska arv med en profilerat bibelkonservativ syn på Skriften. Ibland märks också inflytandet från herrnhutismen och förkunnare som Anders Carl Rutström och Oscar Ahnfelt. Inställningen till Svenska kyrkan har varit kluven; många medlemmar har varit engagerade i sina lokalförsamlingar, medan andra gått över till olika lutherska bekännelsekyrkor. Frågan om världsrättfärdiggörelseläran har tidvis skapat stor intern debatt.

Ordförande i E. vid grundandet fram till sin död 1930 var grosshandlare Lambert Jepsson. Han efterträddes som ordförande av E:s mest välkände företrädare, predikanten och författaren Axel B. Svensson, som var styrelsens sekreterare 1911-1930 och dess ordförande 1930-1967. Bland senare ordföranden märks framför allt Sigurd Stark, Henning Lindmark, Claes Johansson och Nils-Göran Nilsson.

Viktiga tjänstemän i organisationen har varit Per Hulthén, bl.a. som styrelsens sekreterare, samt ett antal missionssekreterare i E.: Sigurd Stark, Gunnar Nilsson, Per-Ebbe Ingvert och Roland Gustafsson.

I samband med omorganisationen 2005 ombildades de två regionala organisationer som var äldre än E. och formellt sett självständiga, men som ända sedan 1911 samarbetat med E: Nordöstra Skånes Missionsförening (bildad 1858) och Hässleholms Missionsförening (bildad 1860) slogs samman och gick in i riksorganisationen som ELM-Syd. På motsvarande sätt upphörde Kristna Ungdomsförbundet i Sydsverige (bildat 1905) och blev Evangelisk Luthersk Mission – Unga (ELU).

Viktiga analyser av teologiska och organisatoriska frågor finns t.ex. i följande böcker och artiklar. Arne Palmqvist, De aktuella kyrkobegreppen i Sverige (1994; om kyrkosyn); Rune Söderlund, "Läran om den universella rättfärdiggörelsen i teologihistorisk belysning" i Svensk Teologisk Kvartalskrift 55 (1979), s. 114ff (om världsrättfärdiggörelseläran); Christina Nilsson, "Guds verk bland oss" (i:) Jesusglädje – Bibeltillit – Missionsiver (2005), s. 163-197 (om sociala och teologiska perspektiv).

Böcker och artiklar om BV:s yttre mission är många. Nedanstående är ett litet urval. Om det tidiga arbetet i Eritrea: Alazar Menghestu, Bakgrunden till och framväxten av en luthersk kyrka i Eritrea, 1911-1932 – eritreanskt-svenskt initiativ (andra upplagan 2008); om det tidiga arbetet i Etiopien, se särskilt skrifter av Anna-Lena Röstin respektive Axel B. Svensson; om det tidiga missionsarbetet i Kenya: Martin Lundström, Afrikaminnen: 17 år i Kenya (1978); om arbetet i Kenya och dess bakgrund i Eritrea och Etiopien: Rune Imberg, A Door Opened by the Lord: The History of the Evangelical Lutheran Church in Kenya (2008).

Evangelisk-Luthersk Samling, ELS, bildades 1971 under namnet Lutherska Bibelstudiestiftelsen (LBS), delvis som ett resultat av den bibelstudiestrid som blossat upp inom EFS i slutet av 1960-talet i samband med ett föredrag som Torsten Nilsson, dåvarande rektorn för Johannelunds Teologiska Institut, hållit för EFS styrelse. Betydelsefulla personer i samband med bildandet av LBS var David Hedegård och Tore Nilsson. LBS/ELS hade och har sina flesta anhängare i Västerbotten och räknar ca hundra understödjare. Dess tidningsorgan heter Pietisten, ett namn som tagits efter den av Carl Olof Rosenius utgivna tidskriften.

Evangeliska Alliansen, grundades i London 1846. En svensk avdelning av denna internationella ekumeniska rörelse med protestantisk lågkyrklig prägel etablerades i Stockholm 1853. Bland dem som stödde tillkomsten av Evangeliska Alliansens Svenska Centralavdelning fanns flera personer som senare skulle få ledande positioner inom EFS, bland andra Per Magnus Elmblad, Hans Jacob Lundborg, Carl Olof Rosenius och Waldemar Rudin, men även den kände prästen och missionsmannen Peter Fjellstedt. Trots sin uttalade ekumeniska inriktning kom den svenska avdelningen av EA att domineras av lutherska kretsar. Svenska Evangeliska Alliansen.

Evangeliska Frikyrkan, EFK, trossamfund som bildades den 19 oktober 1996 genom ett samgående mellan Helgelseförbundet/Fribaptistsamfundet och Örebromissionen under namnet Nybygget – kristen samverkan och med verksamhetsstart den 1 januari 1997. Dess nuvarande namn (sedan 2002) uttrycker en kyrkosyn som bygger på troendeförsamlingens princip (frikyrka och inte folkkyrka). Internationellt används namnet Interact. Samfundets ändamål är "att bedriva och koordinera missionsverksamhet inom och utom Sverige samt erbjuda resurser som svarar mot behov hos samarbetande församlingar". Dess vision (1998/2004) är "växande församlingar förmedlar hela evangeliet till hela människan över hela världen".

EFK beskriver sig som en församlings- och missionsrörelse. Vid samgåendet fanns cirka 28 500 medlemmar i 360 församlingar och år 2013 ca 33 200 medlemmar i 300 församlingar. Dessa lokala församlingar är fria och självständiga (kongregationalism) men har slutit sig samman för gemenskap och mission och är därför ömsesidigt beroende församlingar. De har antagit en gemensam strategi för arbetet i Sverige. Församlingarna är indelade i åtta regioner som är formade utifrån modersamfundens distrikt och provinser: Kristen samverkan Syd, Kristen samverkan Småland-Blekinge, Evangeliska Frikyrkan Väst, Evangeliska Frikyrkan Östgötamissionen, Kristen samverkan Mellansverige, Dalagården – Kristen samverkan, Kristen samverkan – Mittnorrland och Kristen samverkan Nord. Dessa arrangerar regionala konferenser, läger mm. EFK är arrangör av Torpkonferensen under midsommarveckan.

Som en trosgemenskap sammanfattar EFK sin teologiska profil i de fyra nyckelorden evangelikal, missionsinriktad, baptistisk och karismatisk. Evangelikal betyder att dess teologi har rötter i de evangeliska väckelserörelserna med deras betoning på Bibelns auktoritet för tro och liv, på nödvändigheten av omvändelse till en personlig tro och på nit för evangelisation och mission. Den starka missionsinriktningen följer upp två av modersamfundens ursprungliga karaktär av missionssällskap. Baptistisk innebär att inom EFK lärs och praktiseras en baptistisk dopsyn där dopet följer på tron som ett fritt gensvar på evangeliet och leder den enskilde in i en församlingsgemenskap i Jesu efterföljd. Begreppet karismatisk uttrycker att alla troende i den gemenskapen förväntas ta emot och betjäna andra med den mångfald av gåvor som Guds Ande ger.

Högsta beslutande organ är kongressen som hålls vartannat år. Organisatoriskt indelades arbetet från början i fem program (församlingsutveckling, församlingsgrundande, diakoni, utbildning och ungdom) och fem regioner för det internationella arbetet (Europa, Latinamerika, Afrika, Mellanöstern och Asien, Evangeliska Frikyrkans mission). De tre första programmen sammanfördes senare i församlingsprogrammet. Ungdomsprogrammet övergick 2006 i den självständiga organisationen EFK UNG men en process pågår för en återintegrering i EFK. Initialt leddes EFK av ett team missionsledare bestående av Rolf Nordström, Lennarth Persson (Hambre) och Göran Sturve. Missionsdirektorer har därefter varit Lennarth Hambre (1998-2006) och Anders Blåberg (2006-2014). Styrelseordföranden har varit Sigvard Karlehagen (1997-1999), Per Karlsson (1999-2002), Stefan Svärd (2002-2010) och Claes-Göran Åberg (2010-).

EFK ger ut informationstidningen Direkt och är delägare från 1999 i tidningen Dagen. EFK är huvudman, ensam eller tillsammans med andra samfund, för en rad institutioner och verksamheter, till exempel Örebro missionsskola, Missionsinstitutet, Götabro kursgård, Liljeholmens folkhögskola, Hyllie Park folkhögskola, Örebro folkhögskola, Akademi för ledarskap och teologi samt Mentor Medier som har Libris Media och Dagen. Ge för livet (tidigare Bröd till bröder) är en av de viktigaste insamlingskanalerna. EFK är medlem av flera ekumeniska organisationer, såsom Sveriges Kristna Råd, Svenska missionsrådet och European Baptist Federation samt nätverkar med Svenska Evangeliska Alliansen, World Evangelical Alliance och Lausanne Committée for World Evangelization.

Evangeliska Frikyrkans mission. Samgåendet mellan HF/FB och ÖM 1997 innebar att det nya samfundet övertog missions- och bistånds som modersamfunden bedrev med tillsammans ca 200 svenska missionsarbetare verksamma tillsammans med partners i ett 40-tal länder, Fribaptistsamfundets mission, Helgelseförbundets mission, Örebromissionens mission. Missionsarbetet har sedan dess bedrivits under det internationella namnet Interact och organiserades i fem regioner: Afrika, Asien, Europa, Latinamerika och Mellanöstern. 2013 slogs Europa och Mellanöstern samman till en region. I Sydafrika, Thailand och Cypern finns utlokaliserade regionkontor. På Sverigekontoret finns en internationell stab som samordnar detta arbete och leds av en biträdande missionsdirektor.

EFK stödde 2013 ca 75 partners, i form av kyrkor, organisationer eller institutioner, och ca 125 pågående projekt i 42 länder. Antalet svenska missionärer har mer än halverats sedan 1997 och uppgick 2013 till 74. Till dels speglar denna minskning nödvändiga förändringar i en ny tid, men EFK har som mål att öka antalet igen för att kunna upprätthålla relationer och göra utökade insatser i relation till föränderliga behov. EFK använder den missionärsutbildning som erbjuds av Missionsinstitutet i Örebro.

Från sin start satte EFK upp som ledstjärnor att arbetet ska präglas av pionjär inriktning, helhetssyn i mission, samarbete för ansvarsfullt resursutnyttjande och ömsesidighet i fördjupade relationer och resursutbyte med partners. Inom ramen för helhetssynen finns tre verksamhetsinriktningar: evangelisation och församlingsgrundande, ledar- och församlingsutveckling samt diakoni och samhällsutveckling. De sammanfattades i orden grunda, träna och tjäna. Samarbete kan innebära att EFK ingår i internationella paraplyorganisationer i vissa länder. Det gäller till exempel Afghanistan, Algeriet, Kambodja, Kina, Mongoliet, Nepal och Tunisien, liksom det regionala TV-företaget Sat-7 i Mellanöstern. Strategiskt beslöts om en tyngdpunktsförskjutning i satsningen av personal och ekonomiska resurser mot det så kallade 10/40-fönstret. Området sträcker sig från Nordafrika och Mellanöstern till bortre Asien och har ca 2 miljarder icke-kristna. Detta har bland annat medfört att insatserna i Latinamerika prioriterades ned. En annan förskjutning som EFK söker genomföra inom diakoni och samhällsutveckling är från mer individinriktade till mer strukturförändrande insatser.

Utifrån EFK:s identitet som "församlingarna tillsammans i gemenskap och mission" är de lokala församlingarnas engagemang för internationell mission i form av missionärsunderhåll och projektstöd en viktig grundbult. Lokala missionsråd har en nyckelroll i detta. Från 1997 infördes även Forum Interact, ett sorts konsultativt missionsråd på samfundsnivå med rullande representation från ett 20-tal församlingar av olika storlek. Ge för livet är en insamlingskanal för biståndsprojekt. En del sådana drivs även med Sida-stöd via Svenska missionsrådet.

Evangeliska skolan, beteckning på SAM:s skola för utbildning av predikanter och missionärer 1941-1984, belägen på Kortebo gård utanför Jönköping, innefattande tvåårig bibelskola för Ordets förkunnare, terminslång allmän bibelskola för ungdom samt brevskola, bibelstudier per korrespondens, från och med 1954 treårig bibelskola för blivande pastorer och missionärer. Rektorer var under denna tid David Hedegård 1941-1948, Sigurd Ohlsson och Arvid Wickström tillförordnade samt Stig Wikström 1959-1984, då skolan bytte namn till Korteboskolan.

evangelistkassa, PR, benämning för regional samverkan för evangelistverksamhet, jämförbar med de äldre frikyrkosamfundens föreningar för inre mission. E. anställde inte evangelister själva utan gav bidrag till lokala församlingar. Den första e. i PR startade i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, den andra i Luleå år 1917 med namnet "Den fria missionen i Norrbotten". Under en period fanns e. över hela landet. Ofta var de knutna till de regionala centra där bibelskola, månadsbibelskola anordnades. I samband med evangelistveckor och genom försäljning av särskilda tidningar samlades pengar in till e. Exempel på sådana tidningar är Julsnö över fjällen, Blekinge-vittnet, Ångermanlandsstänk och Västgötafältet. Verksamheten tynade under slutet av 1900-talet och under början av 2000-talet har flera regioner börjat söka andra former för samverkan.

evangelistvecka, PR, regional samling för predikanter, missionärer och evangelister. Dessa kompletterade de nationella konferenserna, såsom Nyhemsveckan, och fann sin form i mitten av 1920-talet. En viktig funktion var att skapa regionala nätverk som stärkte enheten mellan predikanter och församlingar. Dessutom hade man tid att tillsammans dryfta frågor kring lära och verksamhet. E. hade stor betydelse för att strukturera PR och fick i flera avseenden samma betydelse som baptisternas distriktsföreningar. År 1935 annonserades i Evangelii Härold över 40 regionala e., som oftast pågick från måndag eller tisdag till och med söndag kväll. Veckorna var spridda över landet och hölls i både stora och små församlingar. Kring år 1950 minskade antalet samlingar och de blev kortare. Under 1900-talets sista årtionden minskade antalet e. kraftigt och samlingarna hölls i huvudsak under en dag och kallades bönedagar. År 2008 arrangerades e. i Jönköping och Örnsköldsvik. Dessa samlingar var då mer av uppbyggelsekonferenser och hade större upptagningsområde än den traditionella e. Jönköpingsveckan startade 1930 som en samling för "smålandsvittnen" men utvidgades snabbt och fick redan mot slutet av 1930-talet en särställning som e. sett till upptagningsområde och deltagarantal.

Exodus, fristående kristen tidskrift som utgavs 1984-1990 av Mission Exodus, ett karismatiskt nätverk för pionjärmission med anknytning till Ramlösakyrkan i Helsingborg. Dess föregångare var Tidskriften Logos som utgavs på initiativ av Rune Brännström 1974-1984 och dess efterföljare var Kristen idag 1990-1992, Tidskriften Inside – en tidskrift från Mission Exodus 1992-1996 och Inside & Nya Vinläglar 1996-1997, en sammanslagning med en tidskrift som gavs ut under sistnämnda namn 1992-1996 av Hans Sundberg och Håkan Sunnliden.