Örebromissionen

Örebromissionen, ÖM, missionsförening och senare frikyrkosamfund med ursprung i SB och centrum i Örebro. Efter drygt tjugo år i USA kom John Ongman som pastor till Örebro baptistförsamling 1890. Han var präglad av den svenskamerikanska baptismen och av nordamerikansk väckelse- och helgelserörelse. Han bar även med sig nya idéer och modeller för det kristna arbetet. Ett av hans initiativ var en missionsförening. Vid ett icke protokollfört möte den 4 december 1891 bildades en förening av enskilda inom församlingen för att stödja en svenskamerikansk missionär i Paris. När tolv elever vid bibelskolan, både män och kvinnor, följande vår bad om stöd för evangeliskt arbete sammankallade Ongman föreningen i april 1892, som beslöt att ställa sig bakom deras begäran. Mötet beslöt också att föreningens namn skulle vara Örebro In- och Utländska Missionsförening, som senare ändrades till Örebro Missionsförening och 1964 till Örebromissionen. Dess ändamål var att som komplement till missionsinsatser från SB stödja evangeliskt arbete i Sverige, Europa och världen i övrigt. Att även kvinnliga evangelister sändes ut var en nyhet inom baptismen som väckte uppmärksamhet. De första försöken till internationell mission misslyckades, men evangelistmissionen i Sverige växte kontinuerligt. Föreningen följde 1897 med in i den nya Filadelfiaförsamlingen i Örebro, men den fick successivt stöd från andra håll och blev alltmer fristående.

En månadslång bibelskola anordnades årligen från 1891 och blev basen för en växande evangelistmission, som i sin tur ledde till starten av Örebro missionsskola 1908 och en internationell mission, Örebromissionens mission. Den ÖM-relaterade verksamheten utvecklades alltmer till en särskild riktning inom SB, i synnerhet sedan den starkt präglades av den framväxande pingstväckelsen. Ongman och Ö. betonade de andliga nådegåvorna och dopet i eller uppfyllelsen av Anden som en andra välsignelse med kraft till tjänst men såg inte tungotal som dess tecken. År 1917 blev Ö. egen juridisk person med stadgar och styrelse. Samma år startades ÖM:s förlag, 1921 började Missionsbaneret utges och 1930 kom sångboken Andliga sånger som gärna användes i s.k. väckelsemöten.

Efter Ongmans död 1931 växte spänningarna inom SB kring bl.a. frågan om andedopet, samfundets organisation och ekumeniken. De olika synsätten ledde till en brytning 1937. Församlingar eller grupper i församlingar med ÖM-profil över hela landet lämnade SB och samarbetade därefter enbart med Ö. Därmed påbörjades utvecklingen från en löst organiserad missionsförening med 1500 enskilda medlemmar till ett missionsorienterat samfund. Utifrån den nya religionsfrihetslagen definierade Ö. sig 1952 som "ett trossamfund i lagens mening" och församlingarna fick rätt att sända ombud till ÖM:s årsmöten, samtidigt som det personliga medlemskapet behölls. Ö. blev allt tydligare en "församlings- och missionsrörelse" med ca 20 000 medlemmar i de fria men samverkande församlingarna, kongregationalism. Provinsmissioner med sina lägergårdar betjänade församlingarna i sina områden, t.ex. Kronobergsmissionen. Från Ö. centralt erbjöds inre missionens tjänster bl.a. genom riksevangelister. Barn- och ungdomsverksamheten lokalt och regionalt fick allt tydligare stöd, Örebromissionens Ungdom. Liljeholmens folkhögskola tillkom 1952. Ö. engagerade sig ekumeniskt bl.a. i Svenska missionsrådet från 1946 och i Sveriges Frikyrkoråd från 1947. Efter Ongmans död var de ledande personerna missionssekreteraren John Magnusson och styrelseordföranden och redaktören Algot Ahlbäck. År 1960 inrättades en post som missionsledare/missionsföreståndare (se faktaruta).

På 1950- och 60-talen fanns en spänning kring teologi, spiritualitet och ekumenik då personer som Erik Sollerman och Edgar Sundberg banade väg för den förändring som blev tydlig på 1970-talet. En ny generation i kollegiet på Örebro missionsskola formade då en evangelikal teologisk profil som med stöd av den nye missionsföreståndaren Freddy Götestam fick allt större genomslag i Ö. Den vidare karismatiska väckelsen gav betydelsefulla impulser liksom den internationella Lausannerörelsen. Detta förvaltades av bland andra Jean Malm och Erling Wennemyr och gav en ny dynamik åt ÖM:s internationella mission. Därmed bröts en tidigare mer konservativ biblicism och en öppnare hållning utvecklades i relation till bibeltolkning, eskatologi, nattvardssyn, spiritualitet och ekumenik. Ö. kan vid denna tid karaktäriseras som en evangelikal, baptistisk evangelisations- och missionsinriktad rörelse med en karismatisk spiritualitet.

År 1966 ersattes Andliga sånger med Psalm och Sång, gemensam med SB och från 1987 den ekumeniska Psalmer och Sånger. År 1976 utgavs Handbok för församlingens gudstjänstliv, gemensam för SB och ÖM. Den ersattes 1987 av Till församlingens tjänst, gemensam för alla baptistiska samfund. ÖM:s förlag/Bokförlaget Libris utvecklades 1985 till Libris Media AB, samägt med SB. Dessa exempel på samverkan mellan Ö. och SB liksom gemensamma pastorsmöten och en gemensam samtalsdelegation väckte förhoppningar hos en del om återförening. Så blev inte fallet. De s.k. Örebrosamtalen 1986-1988 gav dock stöd för samarbete med andra. År 1993 upptogs samtal med HF och från 1994 HF/FB. Samma år antogs en avsiktsförklaring som inledde en process fram till beslut om samgående hösten 1996. Från 1997 gick Ö. samman med HF/FB i det nya samfundet Nybygget – kristen samverkan, från 2002 Evangeliska Frikyrkan. Ö. hade 1996 ca 22 800 medlemmar i 245 församlingar, varav de största var Saronförsamlingen i Göteborg och Baptistförsamlingen Filadelfia i Örebro.