pingstväckelsen

pingstväckelsen, även kallad den nya rörelsen. P. nådde Sverige i november 1906 när den relativt nyblivne evangelisten Andrew G. Johnson kom till landet som missionär, utsänd från Azusa Street i Los Angeles. Johnson tillhörde den inre kretsen i den allt mera växande skaran som samlades på Azusa Street. Till Sverige tog han med sig allt det som karaktäriserade p. i dess linda: ekumenik, jämlikhet mellan könen, respekt för en individ oavsett hudfärg eller social ställning, tron på en gränslös, allsmäktig Gud som både kunde frälsa, hela och döpa i Anden. Inledningsvis, även i Sverige, förkunnades den metodistiskt influerade trestegsläran om frälsning, punktuell helgelse och andedop. Dopet var inte lika klart definierat, men troendedopet hade praktiserats i Los Angeles. Andens gåvor inkluderade förmågan att tala och predika på främmande språk, utan att kunna dem, att profetera och att be för sjuka så att de blev helade. Första väckelsen bröt ut i Elimkyrkan i Skövde i december 1906. Efter John Ongmans auktorisering av den nya rörelsen kom p. även till Örebro som blev Sveriges Los Angeles under några månader. Även om p. nådde Stockholm i januari 1907 var det Göteborg som skulle bli nästa centralpunkt för p. Där verkade Johnson, med stöd av en annan Azusa-svensk, Eric Hollingsworth, under en längre tid och verksamheten centrerades kring Torghallen, en lokal vid Kungstorget. Under tiden kom även impulser från Kristiania. Där hade en metodistpastor, T.B. Barratt, som mött Johnson och andra Azusa-medlemmar på resa i New York, börjat predika p:s budskap, om än i en mindre emotionell och mera intellektuell form. Detta lockade flera framstående predikanter i Sverige att resa dit, främst kolleger från MK i Sverige, som Erik Schütz från Göteborg och Fredrik Åhgren från Uppsala, men även en och annan baptist, t.ex. K.G. Hellström från Göteborg, Alfred Säther från Örebro, och missionsförbundare som Erik Fritiof Holmstrandh och E.E. Ungerth från samma stad. Det var metodisterna som etablerade ett centrum i Mälardalen, med Åhgren i Uppsala som portalfigur. I Göteborg däremot gjorde de inledningsvis gemensam sak med såväl Johnson som med baptisterna. Där bibehölls alltså den överkonfessionella, ekumeniska karaktären allra tydligast. Barratt besökte under 1907 såväl Göteborg som Uppsala och Stockholm och stärkte så de nordiska banden inom p. Då Barratt blev utesluten ur MK 1909 så började ledningen för MK att fjärma sig från p. Detta gjorde att även de svenska metodist-pingstvännerna successivt lämnade p. Huvudfåran blev i stället Ongmans speciella form av baptism, koncentrerad i hans missionssällskap Örebromissionen. Vid sidan av Johnsons oförtröttliga resande var det inte minst de s.k. ongmansystrarna som kom att sprida p. ut över landet. Ongman hade byggt upp ett stort nätverk över landet genom sina utsända evangelister och det var detta nätverk som nu snabbt spred de nya idéerna ut över Sverige. Till sin hjälp hade han redaktören Richard Edhelberg som genom sina två tidskrifter, Svenska Tribunen och Närkes-Bladet gav den nya rörelsen nödvändiga propagandaorgan. Förutom Johnson, som inte hade någon svensk frikyrkobakgrund, blev nu allt fler baptister ledande personligheter i p. Enligt Linderholm var dessa i övrigt: "O.L. Björk i St. Mellösa, John Ytterberg i Lännäs, E. Hedeen i Stockholm, Elias Hane i Nyköping och evangelisten C.E. Sjögren". P. väckte så småningom emellertid blandade känslor även i SB. År 1912 splittrades församlingen i Skövde och sedan följde en rad likartade schismer. John Ongman var trogen sitt samfund fram till sin död, men när den nya Filadelfiaförsamlingen i Stockholm kom på kollisionskurs med SB 1913, tog dess unge föreståndare, Lewi Pethrus, möjligheten att starta eget. I samband med Kölingaredsveckan 1919 samlades en lång rad "fria" pastorer och därfirån kan man räkna PR:s födelse. Vid denna tid hade även teologi och praxis ändrats. Idén om punktuell helgelse hade tonats ned och harmoniserats med den i Sverige rådande synen på helgelse som process. Troendedopet hade tagit helgelsens plats i trestegsläran, gåvan att tala främmande språk hade tonats ned, och kvinnors möjlighet att förkunna hade beskurits på baptistiskt manér. Då John Ongman gått bort började även Örebrobaptisterna 1937 sin väg mot samfundsbildning, och därmed var den överkonfessionella tanken, och kanske också hela p. borta. En del av arvet levde givetvis vidare i såväl PR som ÖM men det var nu domesticerat och harmoniserat med den svenska frikyrkokulturen.