P

Palm, Erik (1905-1982) SDA, missionär. Född i Västermo, Södermanland. Gift 1933 med Borghild Stokkan. Gift 1979 med Ingrid Albiner. Utbildning vid Nyhyttans Missionsskola och Skodsborg Fysioterapiskole. Arbetade från 1933 i Etiopien på adventistsjukhuset i Debra Tabor i Begemdirprovinsen. Under den italienska ockupationen blev P. och hans hustru tillfångatagna och förda till fots till Eritrea. Sammanlagt tillbringade de 30 år i Etiopien, oftast på s.k. utstationer där de byggde upp hälsovård i områden där ingen sådan fanns.

Palm, Hugo (1916-2004) SDA, missionär. Gift 1946 med Anna Karlsson. Gift 1992 med Mary Magnusson. Född i College View, Nebraska, USA. Utbildning vid Ekebyholms Missionsskola, Hermods och Skodsborg Fysioterapiskole, Stockholms tillskärarakademi, samt Andrews University. Största insats som missionär i Etiopien 1950-1974, där P. byggde upp flera missionsstationer och ledde det evangeliska arbetet såväl som skolverksamheten. P. var aktad och älskad av sina etiopiska medarbetare och församlingsmedlemmar.

Palmberg, Karl (1842-1920) präst, styrelseordförande JMF. Född i Skede, Jönköpings län. Efter teologiska studier i Uppsala verksam som reseombud i EFS samt prästvigd i Växjö 1874, varefter han innehade prästerliga befattningar i olika församlingar, från och med 1884 till sin död komminister i Månsarp, Växjö stift. Ordförande i JMF från 1886 till 1911, då han avsade sig ordförandeskapet. Orsaken var hans envetna strävan att organisationen skulle gå upp i SMK, vilket styrelse, predikanter och enskilda medlemmar motsatte sig. P. var sedan 1904 suppleant och från 1913 ordinarie styrelseledamot i SMK samt från 1911 styrelseledamot i SMK:s distriktsorganisation Jönköpings Ansgariiförening. Han var vidare initiativtagare till Jönköpings Läns Helnykterhetsförbund 1889, styrelseledamot 1889-1920, varav ordförande 1889-1892. I Halls bolag innehade han ordförandeposten från 1889 till sin död. P. personifierade under sitt ordförandeskap inom JMF den småländska nyevangeliska väckelsen. Hans linje för JMF var kyrkopolitisk neutralitet, dess enda uppgift var att predika Jesus Kristus och honom korsfäst, under vilken princip frågor om dop, nattvard, församlingssyn och försoningsuppfattning fick komma i andra hand. Själv stod han på evangelisk-luthersk grund, bl.a. vad gällde försoningen och var trots sin ibland frikyrkliga framtoning i tjänsten solidarisk med Svenska kyrkan. Tillsammans med Jakob Ekman och Paul Peter Waldenström medverkade P. som talare vid de årliga missionsmötena sommartid i olika delar av landet, Vanneberga i Skåne samt på skilda platser i Värmland, Närke och Dalarna, och gjorde sig därmed känd inom dåtida svensk frikyrklighet som framstående predikant.

Palmgrenska samskolan, utbildningsenhet i Stockholm, SMK. P. som ursprungligen kallades för Praktiska arbetsskolan för barn och ungdom symboliserar flera av folkrörelsernas bildningsideal, t.ex. jämlikhet mellan könen och en respekt för praktiska färdigheter. P. var den första skolan i Skandinavien med samundervisning ända fram till studentexamen. Den var också först med att erbjuda undervisning i slöjd vid sidan av de teoretiska ämnena. Skolan grundades 1876 av Edvard Palmgren (1840-1910), som var rektor fram till 1907. Inledningsvis förlades P. till Brunkebergs hotell. Från 1882 låg den på Kommendörsgatan 13, på Östermalm. Efter hundra års verksamhet upphörde skolan 1977 och byggnaden blev ambassad. I den självbiografiska boken Laterna magica har Ingmar Bergman kommenterat lärarna vid P.

Palmqvist, Gustaf (1812-1867) SB, folkskollärare, organist, baptistpionjär, samfundsledare, predikant. Under tio år som lärare och kantor i Stockholm blev han nyevangeliskt kristen och nära förbunden med Carl Olof Rosenius. År 1851 utvandrade han till Amerika som själasöjare för separatister från Hälsingland. I USA blev han 1852 baptist och grundade samma år, i Rock Island, Illinois, USA, Amerikas första svenska baptistförsamling vars pastor han blev. Han återvände till Sverige och Stockholm 1857 där han till sin död fungerade som baptistpastor och nära medarbetare till Anders Wiberg, Han var lärare vid Betelseminariet 1866-1867 och startade kolportörsskolor i bl.a. Stockholm och Sundsvall. P. var en av den tidiga svenska baptismens mest framstående personligheter. Bror till Johannes Palmqvist och Per Palmqvist.

Palmqvist, Johannes (1805-1894) SB, predikant, församlingsledare. Gift 1852 med Anna Stina Lindberg. P. var klockare, skollärare och organist i St. Mellösa från 1834, senare baptistpionjär och församlingsföreståndare i St. Mellösa 1859-1871, därefter verksam på söder i Stockholm med diakonalt arbete bland sjuka och fattiga. Palmqvist var tidigt aktiv i nykterhetsarbete och fri andlig verksamhet och kom att kallas "Närkesläseriets fader". Hans verksamhet blev kontroversiell och han lämnade sina uppdrag i Svenska kyrkan, lät bygga ett skol- och bönhus 1858, blev baptist samma år och bildade en baptistförsamling 1859 som växte till 300 medlemmar 1865. P. var ordförande i Nerikes distriktsförening 1862-1871. Under senare delen av sitt liv kallades han "det gamla vittnet". Bror till Gustaf Palmqvist och Per Palmqvist.

Palmqvist, Per (1815-1887) SB, pastor, söndagsskolivrare. Gift med Betty Elde. Gift med Juliana Möller. Gift med Amanda Melin. En av den svenska frikyrklighetens banbrytare, grundade 1853 Evangeliska Alliansens svenska avdelning, folkskollärare, bokförläggare. Palmqvist startade 1851 en söndagsskola som blev början till söndagsskolverksamsamheten i Stockholm. På P:s förlag utgavs bl. a. Pilgrimssånger (1-2, 1859, 1862, trycktes i 400 000 ex.), 1800-talets mest använda sångbok, och ett stort antal religiösa skrifter. P. blev baptist 1857 och var en verksam medlem i Stockholm Betel. Bror till Gustaf Palmqvist och Johannes Palmqvist.

pannkakskyrkan, har sin utgångspunkt i några kristna ungdomar från olika sammanhang i Uppsala som ville möta sina jämnåriga med evangelium genom att under sena helgkvällar bjuda på pannkakor och förbön. Från starten i Uppsala har visionen och engagemanget spritt sig, och p. finns nu på flera olika platser i landet (2011 på 12 platser). På sin hemsida presenterar p. sig bl.a. på följande sätt: "Djupast sett så handlar pannkakskyrkan om att det finns en Gud som bryr sig, bryr sig på riktigt och vill ha en relation med oss!"

Paulson, Berthil (1911-2008) SMK, pastor, riksevangelist. P. var en duktig och folklig förkunnare som ägnade större delen av sitt verksamma liv åt väckelsekampanjer eller mötesserier som uppskattades i breda kretsar. P. ingick under många år i ett team av förkunnare, sångare och musiker inom Allkristen offensiv. Senare kom han att engagera sig i egna mötesserier under mottot Nytt liv. Mötena hölls i ett tält som rymde 2000 sittplatser. Gensvaret på dessa möten blev mycket starkt. P. fortsatte som aktiv förkunnare ända upp i 90-årsåldern. Hans förebilder var förkunnare som Frank Mangs och Stanley Jones. Han engagerade sig också i samhällsfrågor. Han intog där en radikal hållning när det handlade om ekonomiska orättvisor och internationella konflikter.

Perry, George (1904-1969) FA, officer. Krigsskola i USA 1828-1929, sångförfattare, skribent, kårledare USA och Sverige, divisionschef, krigsskolechef, åter till USA 1966, kaplan vid sociala institutioner. Gift 1932 med Inga Åberg, lärare, officer FA. Familjen Perry har i flera generationer tillhört FA. Det började 1869 då Georg Perrys farfar från Ven som sjöman förliste i Nordsjön men räddades till England. Där besökte han ett möte som William Booth och Kristna Missionen hade. Kristna Missionen ändrade sedan namn till Frälsningsarmén. Det beslut han då fattade har fått konsekvenser för flera generationer.

Persson, Josef A. (1888-1964) MK, missionär, språkforskare, bibelöversättare, boktryckare. Gift med Henny Andersson. Gift med Ester Björk. Gift med Bess Phillips. Född i Stockholm. Blev 1907 utsänd som den förste av två missionärer från MK i Sverige till Inhambaneviken och missionsstationerna Chikuki och Cambini i vad som nu är Moçambique. Där gjorde han ett omfattande språkarbete bl.a. på xitswa-språket vilket följdes upp med bibelöversättning och småskrifter. P. verkade bland moçambikiska gruvarbetare i Johannesburg, Sydafrika. Han var distriktsföreståndare och chef för boktryckeri och The Central Mission Press i Johannesburg. P. var också hedersledamot i Amerikanska Bibelsällskapet.

Persson, Julius (1883-1953) SDA, missionär. Född i Långbanhyttan, Värmland. Studier vid Nyhyttans Missionsskola 1901-1904 och senare i Tyskland. Arbetade framgångsrikt som predikant i norra Sverige. Blev tillsammans med Per Lindegren kallad att uppta verksamhet i Etiopien 1907. De var de första missionärer som utsändes från SDA i Sverige. De öppnade en missionsstation i Asmara, Eritrea. År 1911 kom ett kall till nuvarande Tanzania, där han verkade i den tyska Victoria-Nyanza missionen. Återvände till Sverige 1914. Drev sedan sjukvårdskliniker i både Brasilien och Tyskland fram till sin död.

Petersen, Emilie (1780-1859) "Mormor på Herrestad", förgrundsgestalt inom den nyevangeliska väckelsen. Född i Berlin men kom tidigt till Hamburg, där hon mötte pietismen, blev en avgjord kristen och ingick 1803 äktenskap med Johann Philipp Petersen. Som en följd av Napoleons härjningar i norra Tyskland inköptes gården Herrestad väster om Värnamo som reträttplats, dit makarna flyttade senhösten 1813. Efter makens död 1835 tog P. olika initiativ, som gjorde Herrestad till centrum för den nyevangeliska väckelsen, ordnade regelbundna missionsböner under medverkan av präster och lekmän, anställde kolportörer, bildade arbetsförening för bygdens kvinnor liksom en nykterhetsförening, upprättade ett räddningshem efter mönster från Hamburg samt bildade på initiativ av Peter Fjellstedt landets första syförening. Hennes nätverk var omfattande, förutom Peter Fjellstedt bland andra makarna Wilhelm och Mathilda Rappe på Tagels gård mellan Värnamo och Växjö, vilka var hennes särskilda förtrogna, Oscar Ahnfelt, Per Magnus Elmblad, Pauline Westdahl, Marie Cederschiöld samt diakonipionjären Johann Hinrich Wichern i Hamburg.

P. var under större delen av sitt liv gravt handikappad på grund av starkt nedsatt hörsel. Hon hade inga egna barn men väl ett stort antal skyddslingar som gav henne beteckningen "mormor".

De initiativ som P. tog fick följdverkningar såväl i Jönköpings och angränsande län, som i landet i stort, inre missionsverksamhet i huvudstaden, diakonalt arbete med Ersta diakonisällskap som centrum, syföreningsverksamhet över hela landet.

Petersson, Johan (1849-1910) redaktör, disponent, styrelseledamot JMF. Född i Ving, Älvsborgs län. Tidigt anställd i Herman Halls tjänst, bl.a. som tidningsutgivare i Kristinehamn, till Jönköping som föreståndare för Halls bokhandel 1878, som disponent i Halls bolag och redaktör för dess tidningar 1886-1910, bl.a. Jönköpings-Posten; "bolaget var lika med Petersson och Petersson lika med bolaget". Styrelsesuppleant i JMF 1880-1886, ordinarie ledamot 1886-1910, varav under många år sekreterare, revisor i Alliansmissionen från 1900. Styrelseledamot i den SMK närstående Jönköpings Stadsmissionsförening från 1880, varav ordförande 1880-1882, 1885-1910, liksom i SMK:s distriktsorganisation från 1902. Styrelseledamot i Jönköpings Läns Helnykerhetsförbund 1889-1910. P. var under ett kvarts sekel den nyevangeliska väckelsens främste presstalesman i Jönköpings län.

Pethrus, Lewi (1884-1974) (född Petrus Levi Johansson) PR, pastor, författare, chefredaktör, PR:s mest framträdande ledare från omkring 1913 till sin död. Gift 1913 med Lydia Danielsen. Född i Västra Tunhem, Västergötland. Började som 14-åring arbeta på fabrik i Vargön. År 1899 döpt i baptistkapellet, Vänersborg. Flyttade till Norge 1900 och arbetade på skofabrik. Började under denna tid medverka i baptistmöten och höll 1902 i Lillesand sin första mötesserie på egen hand. Han gjorde vid denna tid en djupgående andlig upplevelse med tungotal men förstod först 1907 att det var ett andedop han upplevt.

Åren 1904-1905 studerade han vid Betelseminariet, Stockholm. Där upplevde han en troskris och avbröt studierna men gick 1906 in i en tjänst som pastor i Lidköpings baptistförsamling. Under tiden i Lidköping besökte han T.B. Barratts möten i Kristiania, Norge, och tog starka intryck av den pingstförkunnelse som förmedlades. År 1911 blev han föreståndare för Stockholms sjunde baptistförsamling, Filadelfia, som bildats året innan i syfte att ge rum för den nya rörelsen, som pingstväckelsen då kallades.

Filadelfiaförsamlingen i Stockholm upplevde under hans ledning en remarkabel utveckling och expansion vilket inom några få år gjorde honom till den informelle ledaren för den över hela landet framväxande PR. P. fick en avgörande betydelse för konsolideringen av den nya församlingsrörelsen och för formandet av särarten i dess lära. Det tog sig uttryck i både ord och gärning. Hans ledarskap hade en praktisk inriktning där han tog flera viktiga initiativ som både fick sammanhållande betydelse och formade läran. År 1912 startade han Förlaget Filadelfia, gav ut sångboken Segertoner 1914, startade bibelskola 1915 och började samma år ge ut veckotidningen Evangelii Härold. År 1930 invigde han Sveriges största kyrkolokal, Filadelfiakyrkan. Han vidgade ständigt sitt arbetsfält. År 1942 startade han Kaggeholms folkhögskola, 1944 tidskriften Den kristne, 1945 dagstidningen Dagen, 1955 IBRA Radio, och 1959 Lewi Pethrus Stiftelse för Filantropisk verksamhet. Han var starkt pådrivande vid bildandet av partiet Kristen demokratisk samling, senare Kristdemokraterna, 1964.

En avgörande händelse i P:s och pv:s utveckling var uteslutningen av Filadelfiaförsamlingen ur SB år 1913 med motiveringen att församlingen hade en friare nattvardspraxis än samfundet. Uteslutningen ledde till att PR bröt sig en egen fåra som en fristående församlingsrörelse där P. blev den mest inflytelserike ledaren. Hans ställning i rörelsen befästes av att medlemstalet i Filadelfiaförsamlingen växte, de två första åren från 74 medlemmar till 400, drygt 500 % ökning på två år. När han efter 47 år avgick 1958 hade församlingen 6.431 medlemmar.

P. var en flitig författare. Förutom ett stort antal tidningsartiklar, främst ledare, publicerade han en rad böcker, reseskildringar, predikosamlingar, debattböcker och memoarer. Han hade också en lyrisk och musikalisk ådra och skrev och komponerade flera sånger, bland dem den ofta sjungna "Löftena kunna ej svika".

P. var djupt engagerad i mission och social hjälpverksamhet och deltog flitigt i den internationella PR:s verksamhet. Han var en av de ledande i utformningen av Världspingstkonferenserna.

P:s starka övertygelser och kraftfulla ledarskap förde honom ibland in i konflikter som väckte uppmärksamhet också utanför PR:s led. Den första stora konflikten, Franklinstriden 1929, gällde organisationen av den yttre missionen, Svenska Fria Missionen. År 1948 gick hans närmaste medarbetare Sven Lidman till angrepp mot honom i pressen. Motsättningen dem emellan hade en upprinnelse i tillkomsten av tidningen Dagen, som Lidman motsatte sig. Striden mellan de båda pingstledarna blev dramatisk och fick omfattande publicitet. Lidman uteslöts ur Filadelfiaförsamlingen, men på det personliga planet försonades de båda 1953.

Under P:s ledning blev PR en profilerad rörelse med stark betoning på "den fria bibliska församlingen" i motsats till samfunden. Under 1960-talet började P. visa stor öppenhet gentemot andra kristna rörelser och kyrkor. Han såg den karismatiska rörelsen i olika kyrkor som en fortsättning av pv och bidrog med sitt ställningstagande till vidgade ekumeniska kontakter mellan PR och övriga kyrkor och samfund.

Som förkunnare karakteriserades han av Emanuel Linderholm som "en av de främsta religiösa folktalare vi haft". Nils Bloch-Hoell betecknade honom som en fantasifull och energisk organisatör. David Bundy lyfte 2009 fram honom som den kanske främsta faktorn bakom utvecklingen av Sveriges största frikyrka. Han tillhörde, enligt Karl-Erik Heinerborg, en av förra århundradets största predikanter.

Petrus, frikyrkligt magasin med utgivning 1993-2007. Startade som Veckomagasinet Petrus 1 nr/vecka 1993-1999, och ägdes då gemensamt av HF och PR, genom Dagengruppen AB samt SAM och ÖM. Magasinet ersatte samfundstidningarna Trons Segrar, Evangelii Härold, Tro, samt Missionsbaneret och gavs ut i samverkan med Dagen. När Dagen blev samägd 1999 och bytte namn till Nya Dagen införlivades Petrus i denna som en fredagsbilaga med titeln Petrus/Nya Dagens helgmagasin. År 2003 ändrades titeln till Petrus med utgivning 11 nr/år 2003-2007. Magasinet upphörde i maj 2007.

Pettersson, Paul Simon (1911-1990) PR, missionär. Född i Backaryd, Blekinge län. Blev frälst, döpt och gick bibelskolan i Smyrnaförsamlingen i Göteborg 1932. Efter några år som predikant reste han 1945, tillsammans med familjen, till dåvarande Belgiska Kongo där han var verksam till 1964 som ledare i församlingsarbetet och för uppbyggnaden av svenska och norska pingstmissionens skolor för lärarutbildning. Flyttade därefter till Rwanda, där han blev initiativtagare till pingstmissionens bibelskola, yrkes- och verkstadsskola samt för kyrkbyggen. Återvände till Sverige 1988.

Philipson, John (1883-1932) FA, underofficer, av judisk börd, utbildade sig till dekoratör i bl.a. S:t Petersburg, arbetade som dekoratör i teatrar och de stora varuhusen i Paris, Berlin och Stockholm. Mötte FA i Paris i början av 1880-talet där William Booths dotter Catherine börjat FA:s arbete 1881. I Stockholm anslöt han sig till tredje kåren som hade sin lokal vid Lilla Glasbruksgatan. Dekorerade till FA:s kongresser och festarrangemang. Samlade stora skaror av barn som lärde sig framträda på olika sätt. En av dessa barn var Greta Gustafsson som senare hette Greta Garbo. P. räddade många missbrukare till ett nytt liv.

pietism, reformrörelse inom framför allt den lutherska kyrkan i norra Europa. P. var en reaktion mot den på 1600-talet förhärskande ortodoxin och betonade, i motsats till denna, vikten av att det kristna livet också skulle visa sig i handling; läran var viktig men också livet, spiritualiteten. Ursprunget till pietismen finns i Tyskland, som förgrundsgestalt nämns ofta Philipp Jakob Spener (1635-1705). Hans anhängare var de första att nedlåtande kallas pietister. P. nådde Sverige under tidigt 1700-tal, bl.a. genom karoliner som återvände från Ryssland och där blivit omvända under sin fångenskap. Ett tidigt exempel på p. i Sverige är sångboken Mose och Lam(b)sens Wisor från 1717. P. försökte reformera kyrkan inifrån genom att betona individuell omvändelse, avståndstagande från världen och personlig fromhet. För att uppnå detta behövde kyrkans allmänna gudstjänster kompletteras med konventiklar och en starkare lekmannamedverkan. I likhet med den senare herrnhutismen betonade även p. mission, socialt arbete bland utsatta grupper och undervisning. I Sverige kom inte minst kristna från de högre stånden att ansluta sig till p. P. syftade både till att förnya kyrkan inifrån och till att fördjupa enskilda kristnas liv och tro. P. fick efterföljare såväl i radikalpietism som i den nyevangeliska väckelsen.

Pietisten, tidskrift som grundades 1842 av George Scott med Carl Olof Rosenius som redaktör. Rosenius redigerade P. fram till sin död 1868, då den övertogs av Paul Peter Waldenström, som var redaktör fram till sin död 1917. Tidningen utkom med några nummer efter Waldenströms död men upphörde därefter. Under Rosenius tid som redaktör var P. mycket inflytelserik och ett viktigt forum för den nyevangeliska väckelsen. Innehållet i tidningen var uteslutande av uppbygglig karaktär, och många av de skrifter av Rosenius som senare utgavs hade först tryckts som artiklar i P.