R

radikalpietism, avfärdade, till skillnad från pietismen, kyrkans allmänna gudstjänster och förlitade sig mer på inre andliga uppenbarelser än på uttolkning av Bibeln och tog avstånd från den officiella kyrkan. I stället bildade man egna sammanslutningar där endast uttalat omvända medlemmar fick delta. En inspiratör var den tyske läkaren Johann Konrad Dippel som under ett år var i Stockholm och förkunnade. Han utvisades 1727 efter konventikelplakatets införande. En av r:s predikanter var den unge Sven Rosén. En annan av de mer kända svenska radikalpietisterna var Erik Molin (ca 1710-1755), som sattes i husarrest under tre år för sina kyrkokritiska uttalanden och därefter utvisades ur landet på livstid. En församling inom r., räknad som Sveriges första friförsamling över huvud taget, bildades 1734 i det s.k. Mommas hus av riksdagsmannen Carl Michael von Strokirch. R. var uttalat kritisk mot kyrkans lära om såväl Bibelns auktoritet och sakramenten, som synen på försoning och prästämbetet.

Raft, Julius Christensen (1863-1934) SDA, pastor, församlingsgrundare, samfundsledare i Skandinavien. Gift 1886 med irländskan Mamie. Gift 1896 med Christine Hansen. Född i Höjsmarke, Lolland, Danmark. Utvandrade till USA 1882. Döpt 1883 av O.A. Olsen i Neenah, Wisconsin. Utbildning till massör och sjukvårdare vid Battle Creek Sanatarium, Union College 1891-1893. Kallad till Europa 1893. R. var en av Skandinaviens mest framstående adventist-evangelister, men även en drivande samfundsledare. I Sverige grundade han bl.a. Helsingborgs SDA-församling 1910 och förde då en intelligent debatt i stadens tidning med andra kyrkoledare. Han var pådrivande för inköpet av Skodsborg Badesanatorium, satt som ordförande i Nordisk Filantropisk Sällskap 1897-1923, var fältsekreterare i SDA:s europeiska avdelning med ansvar för översyn av verksamheten i Europa och dess missionsfält på 1920-talet.

Rahmn, Magnus Conrad (1793-1859) hovrättsråd, initiativtagare till JTS. Född i Göteborg. Efter juridiska studier anställd 1816 vid Göta hovrätt i Jönköping, där han avancerade till hovrättsråd 1842. Sitt religiösa genombrott upplevde han under Per Magnus Elmblads tid i Jönköping 1836-1837, varefter han blev ledare för de väckta i staden tillsammans med Pauline Westdahl. Vid bildandet av JTS 1853 hörde han till grundarna. Tillsammans med bland andra dess ordförande Knut Wilhelm Almqvist lämnade R. denna organisation 1856 på grund av motvilja mot kolportörspredikan.

Ramselius, Nils (1888-1958) (född Nilsson) PR, pastor, missionär, författare. Född i Ramsåsa, Malmöhus län. Fil.kand. 1911, teol.kand. 1915, prästvigd i Lund 1916. Vice komminister i Överkalix, komminister i Arvidsjaur och kyrkoherde i Nordingrå. R. döptes baptistiskt i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm 1923 och övergick därmed till PR. Han blev 1924 den nybildade Filadelfiaförsamlingens i Arvidsjaur förste föreståndare. Missionär på Island 1925-1928, 1938-1946, redaktör för tidskriften Missionsfacklan 1930-1934 timlärare vid Kaggeholms folkhögskola från 1947. R. var en produktiv författare och skribent.

Ramstrand, Karl Johan Efraim (1906-1993) PR, missionär. Född i Gränna. Efter studier vid bl.a. Katrineholms tekniska skola och bibelskola i USA reste R. 1946 till Liberia som missionär. Där gifte han sig 1947 med Ruth Malmvall. Efter sin andra period där reste familjen med sex barn 1959 till Etiopien där de fick vara med om att bygga upp PR:s missionsarbete, med bas i staden Awassa. R. ledde bl.a. uppbyggnaden av yrkesskolan där och avslutade sin sista period på platsen 1969. Därefter gjorde han kortare insatser i Tanzania och Papau Nya Guinnea. R. var under lång tid engagerad i frågor kring den yttersta tiden och förkunnade samt skrev flera böcker kring detta.

Rang, Josef Jakob Efraim (1869-1934) EFS, präst, lärare, resesekreterare, författare redaktör. Gift 1897 med Hedvig Nilsson (1867-1941). Efter teologiska studier och prästvigning 1896 hade R. tjänst som sjömanspräst och hospitalpredikant i Gävle innan han 1898 kom som lärare till Johannelunds Missionsinstitut, en tjänst han innehade till år 1906. Under tiden där tog han initiativ till och var med om att bilda De Ungas Förbund (DUF) inom EFS, och han var även redaktör för De Ungas Tidning från dess start år 1900. Till andra redaktörsuppgifter som han hade hör redigerandet av tidskriften Sjömansvännen och kalendern Korsblomman. R. flyttade 1907 till Brunnsnäs i Västergötland där han började hålla återkommande bibelkurser samtidigt som han fortsatte som resesekreterare för DUF. Från 1917 var han kyrkoherde i Habo. Systerson till Hans Jacob Lundborg.

Rappe, Axel Emil (1838-1918) EFS, friherre, militär, minister. Gift 1875 med Anna Sandahl (1855-1946). Efter utbildning till officer tjänstgjorde R. bl.a. i franska armén 1870-1872 och gjorde sedan karriär inom den svenska armén. Han var chef för generalstaben 1885-1892, krigsminister 1892-1899 och utnämndes till general 1903. Åren 1906-1918 var R. ordförande i EFS styrelse. R. var vid sekelskiftet 1900 ledamot i flera ekumeniska organ. Han stod kung Gustav V nära och agerade för stärkt försvar i samband med bondetåget 1914.

Raquette, Gustaf (Gösta) Rickard (1871-1945) SMK, missionär, missionsläkare, lingvist, universitetslärare. Gift med Evelina Elisabet Björkgren 1896. R. studerade på Svenska missionsförbundets missionsskola på Lidingö 1891-1893. Han reste därefter ut som missionär till det nyöppnade missionsfältet Östturkestan dit de första svenska missionärerna kom 1894. R. anlände dit året efter och var stationerad i Baku, Buchara, Kaschgar och Jarkand i perioder fram till 1921. Året därpå blev han lärare på missionsskolan på Lidingö och två år senare docent i turkisk språkvetenskap vid Lunds universitet. Åren 1924-1942 undervisade R. i östturkiska/uiguriska vid Lunds universitet, som en del i ämnet turkisk språkvetenskap. Han blev ledamot av Vetenskapssocieteten i Lund 1925. R. genomförde ett omfattande språkarbete i Östturkestan, och hans arbeten om dess östturkiska, numera uiguriska, dialekter var banbrytande. Han reviderade en översättning av Nya testamentet 1911 och gjorde en egen översättning av Jobs bok (1921) och Psaltaren (1924). Eastern Turki Grammar (med ordbok, i "Mitt. d. seminar. f. orient. Sprachen", 1912-1914) och Täbsiri Delili Muqäddes (Den lättförståelige helige vägvisaren; Kaschgar, 1916).

Rehnström, Frank B. (1886-1976) ÖM, missionär. Gift 1923 med Signe Ljungqvist. Efter studier vid Bethel Theological Seminary i USA blev R. missionär i Indien 1919-1957. Han grundade en treårig bibelskola i Deoria 1930. Den flyttades 1937 till Gorakphur när R. bröt med ÖM:s traditionella landsbygdsstrategi i sitt Indienarbete och upptog arbete i provinsens centralort. Skolan var stängd 1943-1952 och upphörde vid R:s hemresa 1957. R. var dess mest framträdande bibellärare och skrev flera böcker i teologiska ämnen på hindi och urdu, bl.a. en betydelsefull bok i systematisk teologi. R. blev teologie hedersdoktor i USA.

Reinholdz, Johan (1895-1954) (född Reinhold Karlsson) HF, missionär, missionssekreterare. Gift 1927 med Naemi Svensson. Ändrade namn under studietid vid Moody Bible Institute i Chicago, USA. Missionär för i Sydafrika 1922-1930 och 1932-1946, huvudsakligen engagerad i pionjärarbete och evangelisation i Transvaal. Yttre missionens sekreterare 1946-1954. Under de åren tog han initiativ till nya arbetsfält för HF:s mission i Japan, Formosa (Taiwan), Tyskland, Frankrike och Tanganyika (Tanzania). Ett uttryck för hans passion för evangelisation var att han livet igenom följde ett löfte han gett till Gud under studietiden att varje dag tala med någon medmänniska om Jesus och inbjuda till tro och omvändelse.

religionsfrihetslagen, som efter riksdagsbeslut utfärdades av regering den 26 oktober 1951 och trädde i kraft den 1 januari 1952, var Sveriges första religionsfrihetslag där den enskildes rätt till religionsfrihet för första gången fastställdes i en särskild lag. Ingen var längre skyldig att tillhöra ett trossamfund och utträde ur Svenska kyrkan behövde inte längre motiveras. I en särskild kungörelse, undertecknad samma dag, gavs vigselrätt med laga verkan till pastorer inom andra trossamfund. Lagen hade emellertid föregåtts av en mycket lång utveckling där det tidigare enhetssamhället med stat och kyrka i symbios steg för steg monterades ned och den religiösa friheten utökades.

Det lutherska enhetssamhället med utgångspunkt i Uppsala möte 1593 och 1686 års kyrkolag begränsades marginellt under 1700-talet genom ökade rättigheter för invandrade icke-lutherska trosbekännare, 1741 för reformerta och anglikaner, 1781 för katoliker och 1782 för judar. För den inhemska befolkningen försökte staten stävja de första frihetstendenserna genom 1726 års konventikelplakat. Den inomkyrkliga pietismen, upplysningsidéerna, liberalismen och den allmänna samhällsomvandlingen undergrävde successivt det rådande enhetssamhället. I 1809 års regeringsform § 16 stadgades att konungen skulle "ingens samvete tvinga eller tvinga låta utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, så vitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer". Den sista satsen gav utrymme för lokala olikheter i praxis. Friheten från tvång tolkades ofta som en frihet inom kyrkans ram. Konventikelplakatet gällde för övrigt ända fram till 1858. Den religiösa väckelsen med dess lekmannaverksamhet, den framväxande baptismen och några uppseendeväckande religionsprocesser intensifierade debatten om religionsfriheten under 1840- och 50-talen. År 1860 kom den första dissenterlagen med rätt för en svensk medborgare att övergå från Svenska kyrkan till annat av staten erkänt religiöst samfund. Protesterna mot de många diskriminerande detaljbestämmelserna drev fram en på vissa punkter reviderad förordning 1873. Denna lag möjliggjorde för Metodist-episkopalkyrkan i Sverige att bilda ett av staten godkänt dissentersamfund 1876, vilket medgav att den som tillhörde nämnda kyrka kunde utträda ur den svenska statskyrkan, vilket annars endast var tillåtet för svenska medborgare om man var jude eller katolik. Därmed fick även metodistpastorerna rätt redan 1876 att lagligt viga sina medlemmar. Barn till metodister kunde bli befriade från kristendomsundervisningen i skolan om de fick detta tillgodosett av församlingens pastor. Med undantag av Metodistkyrkan (och den romersk-katolska kyrkan) – som lät registrera sig och därmed fick vigselrätt för de egna medlemmarna – ställde sig övriga frikyrkliga rörelser ändå avvisande eller avvaktande till statligt godkännande på denna lags grund. Frikyrkliga företrädare, inte minst i riksdagen, deltog aktivt i det fortsatta arbetet för delreformer på väg mot en större religionsfrihet. I flera steg utvidgades t.ex. möjligheten till borgerlig vigsel som först 1908 blev en allmän rättighet för alla. Förhållandet mellan skolväsendet och Svenska kyrkan blev en annan av stridsfrågorna, liksom frågor kring begravning och inskränkningar i rätten till vissa ämbeten. Vid de återkommande frikyrkomötena framfördes principiellt motiverad kritik mot statskyrkosystemet. Under 1900-talet kom debatten att gälla inte bara frihet till religion utan även frihet från religion som en rättighet, en princip som i lag fastställdes först 1951.

Lagens inriktning på den enskilde ledde till en debatt inom frikyrkligheten om skäl för och emot att medlemmar i frikyrkoförsamlingar skulle använda sig av möjligheten till utträde ur Svenska kyrkan. Lagens begränsningar utifrån det då ännu gällande statskyrkosystemet ledde till fortsatt debatt och en politisk process genom flera statliga utredningar från 1958 till 1998 fram till förändrade relationer mellan Svenska kyrkan och staten från den 1 januari 2000. Jämlikheten mellan trossamfunden ökade därmed, men fortfarande ges Svenska kyrkan en viss särställning genom lagen om Svenska kyrkan (1998:1591), som fastställer dess bekännelse och organisation, vid sidan av lagen om trossamfund (1998:1593), som ger rätt till registrering som trossamfund. Statens religiösa neutralitet uppfattas inte stå i motsats till samverkan med trossamfunden och stöd till insatser av allmänt samhälleligt intresse, Nämnden för statligt stöd till trossamfund, SST.

Den svenska lagstiftningen innehåller inte uttryckligen den rätt att iaktta religiösa sedvänjor som finns stadgad i FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna 1948, artikel 18, och efterföljande internationella och europeiska konventioner. Även om dessa är inkorporerade i svensk rätt förs en debatt, främst i relation till icke-kristna religioner, om innebörden av religionsfrihet när det gäller frågor såsom omskärelse, rätt till religiös fostran, rituell slakt och heltäckande slöja. Genom 1974 års regeringsform är religionsfriheten, som innefattar rätten "att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion", grundlagsskyddad i Sverige.

Renblad, Bengt Otto Ivar (1906-1972) MK, pastor. Gift med Eivor Aina Ingegerd Svalberg. Född i en metodistfamilj i Nyköping. Redan som 16-åring avlade han examen som lokalpredikant och fick församlingens fullmakt att predika. Utbildad på Överås i Göteborg, studier vid Boston University, USA, 1956-1958, Master of Science 1958. R. tjänstgjorde som pastor från 1929. Resesekreterare för junior- och söndagsskolverksamheten 1929-1956. Redaktör och ansvarig utgivare av Svenska Sändebudet 1961-1967. Stockholm Bollmora 1964-1967, Märsta och Sollentuna 1967-1972.

Restenässkolan, internatskola, realskola och senare gymnasium i Restenäs vid Ljungskile. Skolan hade sitt ursprung i den 1935 startade Restenässtiftelsen med mål att "på evangelisk-luthersk grund bedriva kristlig skol- och ungdomsverksamhet". Från början anordnades bibelkurser och bedrevs gästhemsverksamhet. Den egentliga skolverksamheten fungerade åren 1944-1980 och var som störst i slutet av 1960-talet med ca 300 elever. Många av eleverna var barn till utlandssvenskar, inte minst missionärer. På somrarna anordnades konfirmandkurser och fortbildningskurser i engelska för lärare. Huvudmän för stiftelsen och skolan var Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner och Svenska Alliansmissionen. Skolans förste rektor var Nils Rodén (1944-1945). Fram till 1989 bedrev skolan en viss utbildning. I dag används skolans lokaler av den ekumeniska ungdomsrörelsen Ungdom med uppgift.

RIA, förkortning för Rådgivning i alkoholfrågan, ett nykterhetsinitiativ i form av öppenvård inom De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse, DKSN, Hela människan. År 1959 tog DKSN över en social rådgivningsbyrå i Stockholm och startade där R. Vid mitten av 1960-talet vidgades arbetet till Malmö, Lund och Helsingborg. Med tiden fick de lokala frikyrkoförsamlingarna allt mera inflytande och engagemanget från frivilliga ökade snabbt. Arbetet spreds ut över Sverige. Nya arbetsformer prövades: läger för alkoholskadade, weekendhem, kyrksöndagar, utfärder och studieverksamhet. Under 1970-talet startade i snitt sex nya verksamheter per år. Den höga expansionstakten inom R. minskade under 1980-talet, bl.a. på grund av kommunernas minskade ekonomiska stöd till verksamheten. Totalt har det under årens lopp funnits ungefär 90 olika RIA-enheter, 55 av dessa finns fortfarande kvar. R. har på många orter varit ett betydande ekumeniskt samarbete och visat på frikyrkornas enhet i det sociala enagemanget.

Richter, Erland (1869-1943) FA, officer, medarbetare Stridsropets redaktion, författare, poet, vältalare, ordkonstnär, Internationella högkvarterets representant i fjärran Östern med uppdrag att skildra missionärernas arbete, lämnade FA, arbetade inom Svenska kyrkans diakoni, lokalredaktör i Vimmerby för Oskarshamns Tidning, reseledare i USA, redaktör USA, återkom till FA i Sverige, utsågs till fältsergeant och reseombud för högkvarteret., redaktör för före detta frälsningsofficerares tidning Kamratringen.

Rinman, Viktor Johannes (1873-1944) EFS, lärare, rektor, författare. Gift 1895 med Elin Storckenfeldt (1855-1949). R. studerade först till agronom men fortsatte därefter med teologi i samband med resor i Kina, Japan och USA. Han återvände till Sverige och hade 1901-1904 tjänst som lärare i Karlskoga men anställdes 1904 av EFS. Åren 1906-1910 och 1926-1927 lärare vid Johannelunds Missionsinstitut. Sin största betydelse hade R. som grundare av Svenska Bibelinstitutet, där han var rektor från starten 1910 till 1922, och som initiativtagare till bibelkurser per korrespondens, EFS Studieförbund. R. var ledamot av styrelserna för DUF och EFS. Bror till Vivi Rinman.

Rockberg, August (1864-1915) MK, pastor, pionjär i malmfälten. Gift med Lovisa Larsson. Född i Fernebo, Filipstad. Vid 17 års ålder kom han till tro och blev medlem i församlingen. Han blev snart söndagsskolföreståndare, klassledare, lokalpredikant m.m. Han verkade ett år i Sonstorp-Lotorp innan han utbildade sig vid Teologiska skolan i Uppsala 1888-1990. R. tjänstgjorde därefter i, Forsbacka-Valbo, Arboga, Malmberget 1898-1902, Karlskrona, Linköping, Uppsala, Norrköping Bethel. R. beskrivs som en originell person och som en bönemänniska.

Rodén, Karl Gustaf (1860-1943) EFS, präst, missionär, språkman, översättare, författare. Gift 1887 med Emelie Nilsson (1865-1925). Gift 1926 med Anna Nilsdotter (1864-1949). Efter studier vid Johannelunds Missionsinstitut EFS missionär i Eritrea 1884-1920. R. ledde översättningen av Nya testamentet till tigré (utkom 1902) och arbetade efter hemkomsten till Sverige på översättningen av Gamla testamentet, som dock inte kunde fullbordas förrän efter hans död. Han skrev och översatte också – delvis tillsammans med andra – en rad böcker till tigré, bl.a. ABC-bok (1889 och flera senare upplagor), Luthers lilla katekes med förklaringar (1895) och Sions sånger (fyra samlingar 1902-1917). Far till Nils Rodén.

Rodén, Nils Oskar (1897-1964) EFS, präst, missionssekreterare, rektor, lektor. Gift 1926 med Elsa Dahlberg (1896-1952). Gift 1954 med Inga Mattsson. R. var missionärsbarn, född i Eritrea, son till K.G. Rodén. Efter teologiska studier och prästvigning var R. 1924-1926 lärare vid Johannelunds Missionsinstitut. Han utsågs därefter till missionssekreterare för EFS inre mission, en tjänst han innehade 1926-1935. Åren 1935-1938 var han rektor för Johannelund. Han var även under 1930-talet redaktör för Missions-Tidning Budbäraren och för missionskalendern Frideborg. R. disputerade 1941 på en avhandling om tidiga väckelserörelser i Linköpings stift. Efter sin tjänst inom EFS var R. först rektor vid Restenässkolan och senare lektor vid läroverket i Västervik.

Rondin, David (1912-1987) ÖM, musikkonsulent. Gift 1939 med Dagny Pettersson. R. var mångårig ledare för ÖM:s predikantkör, föreståndare för musikavdelningen inom ÖM:s förlag 1953-1962 och för ÖM-ägda Jubilate, senare Sieverths, musikhandel i Örebro 1962-1977. Han var sekreterare i den kommitté som 1956-1966 utarbetade den för SB och ÖM gemensamma Psalm och Sång (1966), ÖM:s representant 1978-1984 i arbetsgruppen Sampsalm för en ekumenisk psalmbok, som resulterade i en för alla samfund gemensam del i kommande psalmböcker, samt i frikyrkliga psalmkommittén 1984-1987, som resulterade i den frikyrkliga Psalmer och Sånger (1987).

roparrörelsen, även kallad predikosjukan och hopparrörelsen. Väckelserörelse, främst i Småland 1842-1843, med flera kvinnliga ledargestalter, t.ex. Ingrid Andersdotter, som präglades av botpredikan, omvändelseförkunnelse, lagiskhet och apokalyptiska motiv. I många fall ser man hur hoofianismen föregått r. Det som blev mest uppmärksammat var emellertid förkunnarnas unga ålder – Johanna från Krokvadet var t.ex. endast 20 år, och flera barnförkunnare förekom – och den extas de föll i i samband med sin förkunnelse. Främst unga flickor kunde leverera timslånga domedagspredikningar i halvmedvetet tillstånd. R. spreds över Småland och till en del angränsade landskap, men sägs stamma från den syn som Johanna från Krokvadet i Svenarum hade 1842. Många blev starkt gripna av r:s budskap och kom att viga sina liv åt kristen tjänst i andra sammanhang, t.ex. Swening Johansson och Carl Johan Lindberg, kolportörer inom Jönköpings Traktatförening, liksom August Carleson, HF.

Rosenius, Carl Olof (1816-1868) EFS, lekmannapredikant, skriftställare, psalmförfattare, själasörjare. Gift 1843 med Agatha Rosenius. R. tillhörde EFS grundare och var ledamot av dess första styrelse och den som i början teologiskt påverkade rörelsen mest. R. kom från ett prästhem i Nysätra i Västerbotten präglat av den norrländska nyläsarväckelsen. Han hade från början tänkt sig att liksom fadern bli präst men avbröt sina studier efter en religiös kris och tog i stället tjänst som informator på Länna gård utanför Stockholm. Under denna tid (1840) kom han i kontakt med metodistpredikanten George Scott och blev efter en tid dennes medarbetare. När Scott 1842 tvangs lämna Sverige övertog R. flera uppgifter efter honom, bl.a. en omfattande predikoverksamhet i framför allt Stockholm och redigerandet av Pietisten och Missions-Tidning. R. var även medstiftare av flera sociala och diakonala institutioner i Stockholm, bl.a. det som i dag är Ersta diakonisällskap (1849) och Stockholms stadsmission (1853).

R. började predika redan som ung – han var bara 16 år gammal när han höll sin första offentliga predikan – och erhöll under sin studietid i Härnösand (1833-1837) venia med rätt att predika i Svenska kyrkans gudstjänster. Uppväxten i ett varmt väckelsehem, egna andliga erfarenheter och läsning av kristen uppbyggelselitteratur samt kontakt med goda själavårdare påverkade honom starkt som person och predikant. Som förkunnare blev R. alltmer uppskattad. Förutom regelbunden predikoverksamhet i Stockholm var R. också en efterfrågad resepredikant och han gjorde vidsträckta resor i Sverige. Hans predikostil var stillsam och inträngande. Paul Peter Waldenström har om honom sagt: "Han talade till folket. Hans stämma vara bred, hans dialekt norrländsk."

R. var en mycket flitig skriftställare. Han var verksam som översättare, poet och psalmförfattare, redaktör för flera tidskrifter och författare av framför allt artiklar i andliga ämnen och om mission. Hans främsta forum var månadstidskriften Pietisten, som under hans redaktörskap ökade sin upplaga från ca 2000 till 10 000 exemplar. Det allra mesta av R. som har utgivits i bokform har från början tryckts i Pietisten. R:s skrifter är översatta till mer än 30 språk och nya utgåvor ges fortfarande ut. Hans mest kända och spridda bok är Betraktelser för var dag i året, som är en sammanställning ur hans artiklar gjord efter hans död.

I egenskap av själasörjare påverkade R. både genom personliga samtal och genom brev. Många sökte upp honom för enskilda samtal och hans korrespondens med hjälpsökande människor var omfattande. Kanske bidrog det för R. så typiska draget av svårmod och känslighet till att många sökte sig till honom. En hel del av de brev R. skrev samlades och gavs ut i bokform till hjälp för andra än dem de ursprungligen var avsedda för.

Som teolog var R. knappast nydanande; han anknöt till den väckelsekristendom som han vuxit upp med och utvecklade denna på ett personligt sätt. Grundläggande var hans tilltro till Bibeln som Guds ord, försoningen i Jesus Kristus, nåden och rättfärdiggörelsen. Det avgjort viktigaste nådemedlet var Ordet; dopet och nattvarden spelade en mindre framträdande roll för R. Hans betoning av försoningen i Jesus Kristus var en garanti mot att bygga tron på känslor eller något annat hos den enskilda människan. Samma sak gällde betoningen av nåden och rättfärdiggörelsen; dessa var gåvor från Gud.

R. byggde i hög grad sin teologi på Luther, och han återvände ständigt till honom och citerade i predikningar, artiklar och brev frikostigt ur Luthers skrifter. Men hans kristendomsförståelse var också påverkad av herrnhutism och i viss mån pietism. Möjligen fanns också en påverkan från metodism, men detta är omdiskuterat. Klart är i alla fall att George Scott fick betyda mycket för R., men det är inte omöjligt att detta var mer på det personliga än teologiska planet. En annan som i ett tidigt skede betydde mycket för R. var den i Norrland kringresande lutherläsaren och själasörjaren Maja Lisa Söderlund. Kontakten mellan henne och R. var av avgörande betydelse för den unge gymnasisten och kom att bidra till formandet av hans religiösa tro.

Rosenqvist, Gösta Adolf (1906-1988) MK, evangelist, pastor, distriktsföreståndare. Gift med Margareta Runer. Född i Hansjö by, Orsa, där pappan var metodistpredikant. Utbildad på Överås. Evangelist 1922-1924 i Dalarna, Orsa, Vallda krets under studietiden i slutet av 1920-talet. Sedan 1931 följde tjänst i Örebro (bitr.), Stockholm Kungsholmen och Centralmissionen, Kungsör, Gävle S:t Matteus, konferensevangelist, Rotebro och Märsta (flera perioder), distriktsföreståndare på norra distriktet, Öregrund, Uppsala-Bälinge. R. beskrivs som en färgstark och originell förkunnare.