EFS

EFS, är en självständig missionsorganisation inom Svenska kyrkan med säte i Uppsala. Det officiella namnet är sedan 2010 EFS. Organisationen hette tidigare Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen.

E. bildades den 7 maj 1856 och har, liksom många av de äldre svenska frikyrkorna, sin bakgrund i den svenska folkväckelsen på 1800-talet. Initiativtagare var prästen Hans Jacob Lundborg, som tillsammans med bland andra Carl Olof Rosenius, Bernhard Wadström och Waldemar Rudin tillhörde grundarna av E.

Det främsta syftet med bildandet av E. var att organisera den lutherska delen av väckelsens folk för att – med ett citat från nuvarande stadgars portalparagraf – "på den evangelisk-lutherska bekännelsens grund främja Kristi rikes tillväxt". E. önskade på detta sätt markera det lutherska arvet inom folkväckelsen och samtidigt betona uppgiften att vara en föreningspunkt för mission och evangelisation i Sverige.

En viktig del av E:s tidiga arbete bestod i spridande av kristen litteratur. För detta ändamål utgavs en rad kristna skrifter av olika slag och anställdes kolportörer. Till en början var kolportörernas uppgift just att sprida de av E. utgivna skrifterna (EFS-förlaget), men efterhand kom kolportörerna också att predika. På många håll i landet bildades lokala missionsföreningar och regionala kretsföreningar. Också kretsföreningar som hade bildats innan E. grundande anslöt sig i några fall till E. Med tiden kom E. att utvecklas till en rikstäckande samfundsliknande organisation med demokratisk uppbyggnad, egen missionärs- och predikantutbildning samt avskiljande av egna medarbetare.

Att Carl Olof Rosenius stödde tillkomsten av E. och också ingick i dess första styrelse kom att få stor teologisk betydelse för rörelsen. Rosenius var redan när E. bildades känd som Sveriges främste lekmannapredikant, som en betydelsefull författare av religiösa skrifter och som redaktör för den på utlandsmission inriktade Missions-Tidning och den kristet uppbyggande tidskriften Pietisten.

Den omfattande väckelsen under 1800-talet i Sverige hade teologiskt en ganska brokig bakgrund. Visserligen var huvudströmningen luthersk, framför allt i herrnhutisk (herrnhutism) och pietistisk (pietism) tappning, men influenser fanns också från baptistiskt (baptism) och metodistiskt (metodism) håll. Bildandet av E. var en markering både mot dem som förespråkade en luthersk frikyrka och mot dem som verkade i baptistisk riktning. E. skulle vara en inomluthersk organisation med nära konfessionell knytning till Svenska kyrkan.

Den ursprungliga inriktningen att verka för evangeliets spridning i Sverige kom ganska snart att vidgas. Redan år 1861 tog Hans Jacob Lundborg initiativ till att E. skulle utvidga sitt arbete även till mission utomlands. Styrelsen följde hans förslag och startade därmed Sveriges första självständiga utlandsmission. År 1862 fattade E:s styrelse beslut om inrättandet av en missionsskola för utbildning av missionärer, ett år senare kom denna skola att kallas Johannelunds Missionsinstitut efter namnet på den egendom som E. köpt för ändamålet. De allra första missionärerna sändes ut hösten 1865, och i mars 1866 landsteg de i Massaua i nuvarande Eritrea, EFS internationella mission.

Spänningar inom den svenska folkväckelsen ledde 1878 till att E. splittrades och Svenska Missionsförbundet bildades. Det fanns i grunden två skäl till detta. Dels var det ett försök att befria sig från det nära förhållandet till Svenska kyrkan som organisatoriskt innebar många problem; det handlade enkelt uttryckt om helt olika församlingssyn. Dels var det ett försök att teologiskt frigöra sig från Svenska kyrkans bekännelseskrifter; bindningen till dem uppfattades som mycket problematisk för delar av folkväckelsens företrädare. Förutom dessa mer teologiska skäl fanns även aspekter som hade med demokrati och religionsfrihet att göra. Portalgestalt för Svenska Missionsförbundet var Paul Peter Waldenström, präst och Rosenius efterträdare som redaktör för tidskriften Pietisten. Efter tillkomsten av Svenska Missionsförbundet kom inom några år flertalet av de missionsföreningar i Mellansverige, som tidigare haft relation till och ekonomiskt stött E., att övergå till den nya organisation som med tiden alltmer fick karaktär av ett fritt samfund.

En andra splittring av E. ägde rum år 1911, då Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner, BV, bildades. Denna splittring hade sin grund i vad som uppfattades som bristande bibeltrohet hos några i E:s ledarskap samt i en viss rädsla för att E. skulle bli för beroende av Svenska kyrkan. Ledare för BV var under många år den tidigare predikanten i E. Axel B. Svensson. I samband med tillkomsten av BV kom framför allt en del enskilda personer och missionsföreningar i södra Sverige, däribland de regionalt viktiga Hässleholms Missionsförening och Nordöstra Skånes Missionsförening, att lämna sin relation till E.

Genom hela E:s historia har arbetet bland barn och ungdomar varit viktigt. Ett särskilt ungdomsförbund, De Ungas Förbund, bildades dock så sent som 1902. Initiativtagare och pådrivande under många år var Efraim Rang, systerson till Hans Jacob Lundborg, präst och lärare vid Johannelunds Missionsinstitut.

Organisatoriskt avspeglar E. i dag klassisk svensk folkrörelsedemokrati. Organisationen leds av en styrelse med femton ledamöter som väljs av årsmötet, som är E:s högsta beslutande organ. Årsmötet i sin tur utgörs av valda ombud för de ca 350 föreningar som är anslutna till E. Antalet direkta medlemmar var år 2012 ca 15 000, betjänade medlemmar var drygt 54 000.

E. är geografiskt indelat i sju distrikt med var sin distriktsföreståndare som högsta tjänsteman. Mer än hälften av E:s medlemmar finns i norra Sverige med tyngdpunkt i Västerbottens län där det finns något över 3 800 direkta medlemmar.

E:s centrala kansli ligger i Uppsala. Ledare för den dagliga verksamheten där är missionsföreståndaren. Vid kansliet finns också redaktionen för E:s tidning Budbäraren, som är rörelsens nationella tidskriftsorgan. I Uppsala finns även Johannelunds teologiska högskola, som är organisationens centrala utbildningsinstitution och bl.a. erbjuder utbildning till präst för tjänst i E. och Svenska kyrkan samt bibelskola och kurser för lekmän som vill fördjupa sig teologiskt. I anslutning till E. finns åtta folkhögskolor på olika platser i landet och dessutom ett antal kurs- och lägergårdar där en omfattande verksamhet bedrivs.

E:s arbete har ända sedan början varit bekännelsemässigt knutet till Svenska kyrkan. Däremot har det organisatoriskt sett mycket olika ut i olika delar av Sverige. På vissa håll har missionsföreningarna i huvudsak haft verksamhet som kompletterat Svenska kyrkans gudstjänster; detta är den äldsta och traditionella formen. På andra håll har föreningarnas arbete organiserats ungefär som en frikyrkoförsamling; detta arbetssätt växte framför allt fram på platser där relationen till Svenska kyrkan av olika skäl inte fungerade väl. På andra håll igen har en särskild form för reglerat samarbete med Svenska kyrkan kommit till stånd; dessa samarbets- och samverkanskyrkor finns företrädesvis i städer och tätorter.

I slutet av 1980-talet förde E. och Svenska kyrkan samtal om former för ett ännu närmare samarbete än tidigare. Utifrån den gemensamma bekännelsen, de goda erfarenheterna från samarbetskyrkorna och den prästutbildning som sedan 1981 getts vid Johannelunds teologiska högskola utarbetades ett underlag för fördjupad samverkan. Svenska kyrkans kyrkomöte och E:s årsmöte fattade åren 1989 och 1990 beslut i enlighet med förslaget. Innebörden är att Svenska kyrkan erkänner E:s arbete som en del av kyrkans arbete och att E. bekräftar sin samhörighet med Svenska kyrkan. Praktiskt betyder det bl.a. att E:s pastorer numera är prästvigda. De saknar dock rätt att utan kompletterande utbildning söka och inneha prästtjänst i Svenska kyrkan.

E. för vidare det luthersk-rosenianska väckelsearvet i Sverige. Det innebär en fortsatt betoning av Bibelns auktoritet för lära och liv, av Jesus Kristus som den enda försonaren mellan Gud och människa, av omvändelsens nödvändighet för varje människa och av varje kristens uppgift att förverkliga ett kristet liv i vardagen. I en av E:s egna skrifter formuleras E:s bidrag som en del av Svenska kyrkan på följande sätt: "EFS vill uppmuntra och stödja personlig kristen tro, inspirera till andligt samtal och bibelbruk, skapa personligt engagemang för mission såväl lokalt som globalt, betona hela gudsfolkets roll som bärare av kyrkans uppdrag, erbjuda strukturer, mötesplatser och former för detta."

Så sent som 2005 nybildades E:s barn- och ungdomsförbund under namnet Salt – barn och unga i EFS efter att ha varit integrerat med E. sedan början av 1970-talet. Inte minst genom en växande lägerrörelse under senare år har många ungdomar kommit i kontakt med E.

Sedan ett antal år arbetar också E. aktivt för att starta nya EFS-sammanhang på olika platser i landet. Detta har inneburit att flera nya missionsföreningar och EFS-grupper har bildats.