lekmannapredikant

lekmannapredikant, person som predikar utan att vara prästvigd eller ordinerad till pastor. I Sverige förekom redan på 1700- och 1800-talen inom vissa väckelserörelsen att lekmän – alltså icke prästvigda personer – förkunnade, trots att det enligt Svenska kyrkans ordning inte var tillåtet. I övre Norrland utvecklades en form av lekmannaförkunnelse i de från sockenkyrkan avlägset belägna byarna. Denna av kyrkan sanktionerade form för lekmannaförkunnelse leddes av s.k. bönpräster. Med den nyevangeliska väckelserörelsen från 1840-talet utvecklades lekmannaförkunnelsen. Olika rörelser sände ut kolportörer som hade som uppgift att sprida litteratur, men många av dessa kom också att predika genom att folk bad dem förklara innehållet i den litteratur som de sålde. Inom EFS bromsades länge utvecklingen från kolportör till l., men från 1868 godkände EFS att dess kolportörer även predikande. Sveriges mest kände l. är Carl Olof Rosenius.

I sin ursprungliga form hade l. ett borgerligt yrke och förkunnade enbart på sin fritid eller under vissa perioder av året. Efterhand medförde professionaliseringen av predikouppgiften att många l. blev heltidsanställda som förkunnare. I den separatistiska delen av den nyevangeliska väckelserörelsen och i den baptistiska rörelsen kom l. ganska tidigt att utvecklas till pastorer. Inom den kyrkotrogna delen av den nyevangeliska väckelserörelsen var denna utveckling betydligt senare.