M

Magnusson, Hugo (1894-1967) MK, pastor. Gift med Elsa Wahlström. Gift med Sigrid Helena Melander. Född i Göteborg. Han var metodist i tredje led. Fadern var klassledare, d.v.s. gruppledare för en grupp medlemmar från S:t Jakob som 1905 resulterade i en egen församling, Tabor, i Olskroken och Gammelstaden. Fadern var också söndagsskolföreståndare i området. I denna väckelsemiljö växte M. upp, något som fick betydelse för hans sociala engagemang som pastor. M. utbildade sig på Teologiska skolan i Uppsala och tjänstgjorde åren 1920-1959 i Falköping, Vänersborgs krets två perioder, Kumla-Stene, evangelist på västra distriktet, Mölndal, Kristinehamn, Släp-Vallda-Sandlyckan, distriktföreståndare på norra distriktet, Norrköping Bethel. M. var arbetarsonen som blev pastor. Han fick börja arbeta redan som 11-åring. M. hade flera förtroendeuppdrag inom MK, bl.a. i dess styrelse, söndagsskolstyrelse, lönekommitté. Han var en god sångare och under många år med i MK:s pastorskör. M. ivrade för nykterhetsrörelsen, under många år övervakare. Under Kumlatiden 1928-1935 var han med i kommunfullmäktige.

Magnusson, John August (1893-1971) ÖM, pastor, missionssekreterare, missionsledare. Gift 1919 med Helga Lindkvist. Efter studier vid Örebro missionsskola var han pastor i Hudiksvall 1918-1923 och i Göteborgs första baptistförsamling 1923-1931, då han efter Einar Karlssons död utsågs till ny missionssekreterare inom ÖM vilket han förblev 1931-1958 varefter han var missionsledare 1958-1960. Eftersom John Ongman avled samma dygn som Einar Karlsson blev M. i praktiken ÖM:s ledare tillsammans med den nye styrelseordföranden, pastor och redaktör Algot Ahlbäck. Under M:s tid som församlingspastor var han styrelseledamot i respektive distrikts ungdomsförbund och i distriktsföreningarna i Hälsingland och Västra Götaland. Han var ledamot av ÖM:s styrelse 1921-1960, dess ordförande 1958-1960. Under tiden i Örebro var han även i perioder extra lärare vid Örebro missionsskola och redaktör för ÖM:s årsbok 1932-1955.

Ur den internationella missionens synpunkt var M. den självklare ledaren men hans personlighet och ledarbegåvning gjorde att hans ledarskap sträckte sig utöver det formella ansvarsområdet. Det var vanligt, både inom och utom ÖM, att man vände sig till honom även i frågor som inte berörde den yttre missionen. Han blev den som starkast bidrog till att forma ÖM:s fortsatta inriktning och fick ofta i uppdrag att utforma skrivelser som gällde ÖM i stort. Han fick ofta en medlande roll mellan olika falanger inom ÖM. Både i den spänning mellan ÖM-relaterade församlingar och SB som ledde till brytningen med samfundet 1937 och i de därpå följande kontakterna med PR:s ledare Lewi Pethrus var M:s ledstjärna övertygelsen att ÖM med sina arbetsgrenar hade växt fram som ett resultat av Guds ledning. Han såg som sitt ansvar att förvalta och utveckla denna mission i en ny tid.

M:s missionssyn låg i linje med Ongmans. Den var biblicistiskt grundad och eskatologiskt färgad och såg evangelisation som den centrala uppgiften. Ur strategisk synpunkt var den i huvudsak pragmatisk. I samband med resor till missionsfälten i Brasilien 1936, i Franska Ekvatorialafrika 1947 och i Indien 1951 utvecklade han successivt en tydligare strategi i syfte att stödja utvecklingen mot självständighet för de inhemska församlingarna. I början av 1930-talet var han kritisk mot missionsekumeniken men när ÖM återvände som medlem i Svenska missionsrådet 1946 var han den naturlige representanten för ÖM i rådet. Efter sin avgång från tjänsten som missionssekreterare 1958 var han kvar som arbetande ordförande i ÖM fram till sin pensionering 1960.

Magnusson, Mary (1923-2003) SDA, missionär, lärare. Gift 1992 med Hugo Palm, tidigare Etiopienmissionär. Född i Helsingborg. Döpt 1938 av Johan Alfred Swenson. Studentexamen i Göteborg 1943, Ekebyholmsskolans seminarium 1943-1944. BA från Columbia Union College, USA, MA från Andrews University, Michigan, USA 1967 (matematik). Mellan 1944 och 1949 bibelarbetare till olika pastorer. Ekonomiansvarig i Ethiopian Union Mission samt ungdomsledare i Addis Abeba 1949-1952. Rektor, ekonomiansvarig Gimbie (Wollega Mission) 1952-1956, matematiklärare vid Kuyera, den etiopiska SDA-missionens college 1956-1972. Lärare vid Tyrifjord Gymnasium, Norge 1975-1986 och vid University of Eastern Africa Baraton 1986-1991.

Malm, Jean (1914-2006) ÖM, missionär, missionssekreterare. Gift 1950 med Walborg Jönsson. Gift 1978 med Birgit Eiderbrant. Han var missionär i Indien 1951-1967, därefter informationssekreterare och yttre missionens sekreterare inom ÖM till 1981. I den sistnämnda funktionen bidrog han till ett expansivt skede i Örebromissionens mission efter Lausannekongressen 1974 där han deltog. År 1975 var han med att bilda en svensk avdelning av Lepramissionen. Han var en flitig översättare från engelska och medverkade regelbundet under hela sitt verksamma liv i flera tidningar med internationella utblickar i artiklar, som han ibland skrev under pseudonym.

Malmköpingskonferensen, konferens inom PR för Sörmland, Västmanland, Örebro och i viss mån Östergötland. På 1970-talet samlades omkring 1000 deltagare. Konferensen upphörde under början av 1980-talet. Åren 1936-1937 hölls en rikskonferens på platsen under namnet "Bibelstudieveckan i Malmköping". Det var Filadelfiaförsamlingen i Stockholm som stod som arrangör och konferensen ordnades i stället för Nyhemsveckan. Som skäl till flytten angavs att utrymmet var för litet i Nyhem; 1500-2000 anmälda deltagare var med.

Mangs, Frank (1897-1994) SMK, pastor, författare, väckelsepredikant. Född i Närpes, Finland. M. började predika strax efter att han själv kommit till kristen tro. Han började sin verksamhet i Fria Missionsförbundet men kom att tidigt betjäna en större kristenhet. Efter väckelsen i Kvevlax, som gjorde M. riksbekant, kom han att besöka Sverige och Betlehemskyrkan i Gävle. Där verkade han under flera veckor och nya människor kom till tro och samlades i denna kyrka. Under de närmaste åren hände samma saker i Kristinehamn, Jönköping, Stockholm och Göteborg. Tidigt engagerades M. i stora konferenser som Torpkonferensen utanför Kumla där han talade under 60 år. Han initierade också det som sedan blev Hönökonferensen. Efter ett decennium i Sverige och Finland kallades M. till Betlehemskyrkan i Oslo där han talade oavkortat under tre år och 10 000 människor kom till kristen bekännelse. Under 1930-talet besökte M. USA vid sju tillfällen. Under andra världskriget verkade han dels i Sverige och myntade uttrycket "Finlands sak är vår", dels i Finland där han talade till soldaterna vid fronten och samlade änkor i Helsingfors till massmöten om 7000 personer. Han var en stark offentlig röst i depressionen och under kriget men tappade en del av sin framträdande plats under 1940-talet. Hans egen depressiva läggning blev starkare. Hans sjukskrivningar kom oftare. Men han fann också nya plattformar i bokskrivande och chefredaktörskap för en kristen veckotidning. Under 1950-talet blev M. en aktad talare också i Svenska kyrkan. Under 1960- och 70-talen blev han känd för nya folkgrupper genom radio och TV. Hans självbiografi i tre delar under namnet Högst personligt gav honom ännu en plattform.

Maranata, fri församlingsrörelse av pentekostal karaktär. Beteckningen Marana ta! är hämtad från 1 Kor 15:22 och översätts oftast "Du vår Herre, kom!". Rörelsen uppstod först i Norge i slutet av 1950-talet och beteckningen antyder dess starkt eskatologiska prägel. Den svenska grenen har rötter i den s.k. Latter Rain-väckelsen som influerade delar av den svenska PR under 1950-talet och bl.a. orsakade en konflikt med dess ledare Lewi Pethrus. Detta ledde till spänningar inom rörelsen och en opposition mot Pethrus. År 1952 bildades Kristen Gemenskap som en utbrytning från Östermalms Fria Församling och två år senare blev en ung norrman, Arne Imsen, medlem där. År 1956 lämnade "Bönegruppen i Örebro" pingstförsamlingen Elim därstädes. Den nya gruppen kallade 1960 Imsen att bli dess föreståndare. Här mötte han evangelisten Donald Bergagård som året innan varit på besök i Oslo och där mött norska M. Tillsammans startade de samma år tidskriften Midnattsropet som bl.a. visade på kopplingen till Norge. Genom inspiration därifrån bytte också gruppen 1962 namn till M. Rörelsen spreds därefter snabbt över landet genom såväl spektakulära väckelsemöten som intensiva tidningsskriverier. Sångaren och predikanten Målle Lindberg anslöt sig och skapade på egen hand stora rubriker, bl.a. landade han på Kiviks marknad, hängande från en helikopter. Väckelsen karaktäriserades av en frigjord spiritualitet, starka känslor, folklighet, populärmusik på hög volym – som vid denna tid var ytterst kontroversiellt inom frikyrkan – och en tro på att föra tillbaka pingstväckelsen till dess ursprung. Rörelsen nådde sin numerära kulmen redan år 1968 med 16 församlingar spridda över Sverige och hundratals anhängare inom och utom dessa församlingar. Samma år blev emellertid en konflikt inom rörelsen allmänt känd, som gällde frågan om Imsens ledarskap och hans många privata initiativ. Donald Bergagård och Erik Gunnar Eriksson bröt detta år med Imsen och endast ett fåtal församlingar stannade med honom. Trots detta startades en lång rad aktiviteter, bl.a. piratradio 1975 och närradio 1979. År 1981 fanns bara två församlingar kvar i kretsen kring Imsen och tidningen Midnattsropet. Imsen blev under sitt liv känd för en starkt polemisk inställning mot andra trossamfund och i slutet av sitt liv allt oftare anklagad för övergrepp och sekterism. M:s strikta hållning i frågor om alkoholbruk, barnaga, abort och homosexualitet väcker fortsatt stor uppmärksamhet.

Mariannelunds folkhögskola, folkhögskola i PR. År 1972 köpte PR Mariannelunds Praktiska Skola, som då var till salu. Redan vid höstterminen samma år samlades de första eleverna, ett femtiotal, för att studera vid det som blev M. De första åren var skolan en del av Kaggeholms folkhögskolas verksamhet, men erhöll 1977 ett eget självständigt statsbidrag. M. är sedan starten en av folkhögskolorna inom Pingströrelsen, där även Kaggeholm, Viebäck/June och Dalkarlså ingår. De drivs alla av Stiftelsen Pingstförsamlingarnas Skol- och Kursverksamhet. Skolans profil har i många år varit bibelkurser av olika slag. Pingstförsamlingarnas Skol- och Kursverksamhet.

Martinson, Herman (1834-1901) FA, officer, skådespelare, skämttidningsredaktör. Gift 1860 med Florentine Lundin. M. var skådespelare i Finland och Sverige, redaktör vid skämttidningarna Söndagsnisse och Kasper. Besökte FA:s första möten i Ladugårdslandsteatern och Ridhuset i Stockholm för att finna stoff för skämtartiklar i tidningarna. Blev radikalt omvänd vid ett möte FA hade i den nybyggda Florakyrkan och invigdes till frälsningssoldat. Besökte England 1888 tillsammans med Hanna Ouchterlony och blev där antagen till officer av William Booth. Medverkade i möten i England och reste i landet under flera månader. Återkommen till Sverige utsågs han till redaktör för Stridsropet och senare till kandidatsekreterare med uppgift att förbereda unga soldater för officersskap. Behöll sitt goda humör och skämtlynne i sin tjänst inom FA.

Martinson, Ingemar (1932-2006) SMK, ÖM, pastor, missionsföreståndare. Gift 1958 med Inga-Britt Lindén. Efter ett pionjärarbete i Stockholms undre värld blev han missionsföreståndare för Slaviska Missionen 1964-1980. Under hans ledning blev organisationen en kanal för smuggling av Biblar och kristen litteratur till den förföljda kyrkan och för att nå ut till väst med deras information om förhållandena. M. kom sedan att utveckla visionen om vänförsamlingar för direktkontakt med församlingar i öst. Åren 1981-2001 ledde han kursgården Solåsen i Kolmården med seminarier för grupper från Östeuropa.

Matteson, John Gottlieb (1835-1896) SDA, pastor, missionär. Gift 1862 med norskfödda Anna Sivertsen. Född på Langeland, Danmark. Döpt 1859 som baptist. Realexamen och musikutbildning i Danmark. Blev omvänd i USA dit familjen emigrerat när M. var 19 år. Utbildades vid Baptist Theological Seminary i Chicago, ordinerad som baptistpredikant 1862. Året efter mötte han adventismen. Fick en hälsoutbildning vid Battle Creek College, kom att verka bland skandinaviska adventistförsamlingar i Mellanvästern. Han började utge Advent Tidende (dansk-norsk) 1874 som den första icke-engelska adventisttidningen. År 1877 blev han mot sin vilja sänd till Skandinavien, första adventistpredikan hölls i Vejle Metodistkirke (Jylland). Hårt motstånd i Danmark fick M. att försöka i Oslo där en del sabbatshållare fanns. Upprättade ett förlag, fick kontakt med svenskar, drev parallellt verksamhet i Sverige fr.o.m. 1879 där den första adventistförsamlingen grundades i Grythyttan den 28 augusti 1880. M. organiserade arbetet i Sverige på ett effektivt sätt genom undervisning av kolportörer och möteskampanjer bl.a. i Örebro (1884) och Stockholm (1885-1887). Utgav en hälsotidning på svenska. Startade sabbatsskolföreningar, tryckte i den förbindelsen upp bibelstudier både för barn och för vuxna enligt amerikansk modell. Ellen G. White besökte Sverige 3 gånger med M. som guide, höll bl.a. tältmöten på Karlberg i Stockholm (1887) med honom. Efter att Skandinavien blivit välorganiserat kallades M. tillbaka till USA 1888, där han var redaktör, översättare och resesekreterare, samt de sista åren bibellärare vid Union College i Nebraska, som hade en skandinavisk avdelning.

Mattesons kolportörskola i Stockholm, under åren 1885-1887 drev John Gottlieb Matteson en skola för kolportörer/evangelister i och med att han startade det evangeliska arbetet i huvudstaden. En del av de unga som kom från landsbygden var så gott som analfabeter. Förutom försäljningsteknik fick eleverna grundläggande kunskaper i att hantera språket muntligt och skriftligt, samt även andra relevanta ämnen som bibelkunskap och kyrkohistoria. Denna skola kom att vara ambulerande under några år men då behovet kvarstod permanent öppnades Nyhyttans praktiska skola (Nyhyttans Missionsskola) 1898.

metodism, internationell kristen rörelse, känd för att vilja leva ut sin tro i såväl det personliga livet som i ett engagemang i samhället. "Tron som får sitt uttryck i kärlek" (Gal 5:6) och "så är tron utan gärningar död" (Jak 2:26) är viktiga bibelcitat i m:s kristendomsförståelse. Namnet metodister var i början ett öknamn på den studentförening John Wesley och gruppen kring honom vid Oxfords universitet hade. Gruppen kallades så för att man gjorde allt så metodiskt, man planerade sin dag och gjorde allt på bestämda tider.

Metodistkyrkan i Sverige, MK, var fram till 2012 en del av The United Methodist Church, UMC. The Methodist Church och The Evangelical United Brethren Church bildade en gemensam kyrka 1968, med korset och flamman som symbol, en kyrka med 11 miljoner medlemmar. Den 31 december 2012 upphörde formellt Metodistkyrkan i Sverige genom samgåendet med SMK och SB till Equmeniakyrkan. Några församlingar och pastorer valde dock att stanna inom UMC under beteckningen Metodister i Sverige. UMC är i sin tur en del av World Methodist Council, WMC, som under sig samlar ca 80 miljoner medlemmar.

Metodismen uppstod på 1700-talet inom den anglikanska kyrkan i Storbritannien. Centralfigurer var bröderna John Wesley och Charles Wesley. Metodismen kom till Sverige i början av 1800-talet med industritekniker från Storbritannien. Den fick en portalfigur genom den skotske metodistpredikanten George Scott, som kom till Sverige som själasörjare för sina brittiska landsmän. Han syftade dock inte till att etablera en metodistkyrka i Sverige utan arbetade brett ekumeniskt. Genom svenska sjömän som mött metodismen utomlands, främst då på Bethelskeppet i New York, kom så amerikansk metodism till Sverige. Tidiga pionjärer var bland andra Jöns Lindelius på Gotland 1849 och J.P. Larsson i Kalmar län 1853. Dessa var ivriga predikanter och spred främst det metodistiska budskapet utan att bilda självständiga församlingar. En förnyad satsning på Sverige som missionsland följde på 1860-talet med flera betydelsefulla missions- och predikoresor i Sverige av svenskar och amerikaner. Först ut var O.G. Hedström, från Bethelskeppet i New York, som efter tre decennier återvände till Sverige 1863. Bl.a. innebar hans besök i Karlskrona att en permanent verksamhet inleddes där. Året därpå sändes A. Cederholm till Gotland för att återuppväcka och formalisera arbetet där. Därefter gjorde Victor Witting 1867 en betydelsefull predikoresa genom Sverige. Året därpå blev han utnämnd till Sveriges första superintendent (ungefär motsvarande distriktsföreståndare) av metodistmissionen i New York. Denna nya, breda metodistiska satsning på Sverige resulterade snart i en lång rad församlingsbildanden över landet, främst i de stora städerna och i kuststäderna. De första metodistförsamlingarna bildades ungefär samtidigt i Stockholm, Visby, Göteborg, Karlskrona, Kalmar och Wallda (utanför Kungsbacka) 1868. Därefter följde församlingar i Örebro, Mönsterås 1869. Medlemstalet i M. i Sverige uppgick då till ca 1300 medlemmar. Året därpå bildades församlingarna i Arboga, Gävle, Hallsbergs krets, Laxå, Sigtuna-Nyby krets, Valdemarsvik, Åtorp. År 1869, förflyttades B.A. Carlson till Karlskrona. År 1870 invigdes där det första metodistkapellet i landet som fortfarande är i bruk. Ett annat uppfördes i Visby samma år. Därefter följde byggnation av stora metodistkyrkor i landets större städer, bl.a. S:t Johanniskyrkan i Uppsala invigd 1875, och S:t Paul i Stockholm 1876. En egen psalmbok utgavs tidigt. Fram till denna tid hade de svensk-amerikanska predikanterna, med utbildning och ibland ekonomiskt stöd från USA, dominerat M. Detta kunde givetvis inte fortgå, utan 1874 startades den första egna pastorsutbildningen i Örebro med A.H. Berg som dess förste rektor. Här kom en hel generation av framstående metodistpastorer att danas, bland andra C.P. Carlsson, J.M. Erikson, K.A. Jansson, K.E. Norström, Gustaf Wagnsson, C. Wallenius, och Fredrik Åhgren. Samma år som de första församlingarna bildades, 1868, startade M. sin första tidning vid namn Lilla Sändebudet. Denna ändrade 1882 namn till Svenska Sändebudet, en tidskrift som utgavs fram till december 2012. Tidskriften fick en stor betydelse som metodistmissionär i Sverige. Förhållandet till Svenska kyrkan och myndigheterna var vid denna tid fortfarande mycket spänt. Lokala präster motsatte sig församlingsbildanden och utträden ur statskyrkan. Så sent som 1872 dömdes metodistpredikanten Johannes Nilsson i Varberg till fängelse på vatten och bröd för att ha predikat utan tillstånd – trots att konventikelplakatet varit upphävt i 14 år. Därefter gick processen emellertid snabbt framåt. Metodisterna fick rätt i flera frågor, bl.a. att bedriva verksamhet bland barn. Redan år 1876 blev M. erkänd som trossamfund av staten och fick därigenom, som första frikyrka i Sverige, vigselrätt. Samma år hölls metodisternas första årskonferens i Uppsala. Den hade nu auktoriserats från USA. Från denna konferens kunde meddelas att medlemsantalet nu stigit till 5.600 medlemmar och att antalet församlingar uppgick till 50, antal kyrkobyggnader till 31 och antalet predikoplatser till 249. Systemet med superintendent upphörde i och med konferensen och det blev en indelning av landet i distrikt med insättande av presiderande äldste (motsvarande distriktsföreståndare), ett system som fortfarande tillämpas. Dessa presiderande äldste utgör tillsammans med en biskop det s k kabinettet som har tillsyn över verksamheten i landet. I mitten av 1870-talet uppstod en kris i M. som främst gällde önskemål om frihet från överhögheten i USA. Denna ledde till bildandet av Frimetodisterna 1876, men splittringen blev begränsad. Under de två decennier som följde fick M. arbetsro och rönte stor framgång. År 1885 blev t.ex. J.M. Erikson Ms förste riksdagsman. Vid sekelskiftet 1909 hade M. nått sin största utbredning och samlat ca 17 600 medlemmar. M. blev även allt mera accepterad i samhällets högre skikt, och pastor Fredrik Åhgren i Uppsala samlade t.ex. en rad akademiker kring sin uppskattade förkunnelse. År 1901 påstod en amerikansk besökare att M. i Sverige hade "en bättre ställning än i något annat land i Europa". Då metodistpastorn T.B. Barratt i Kristiania påverkats av den framväxande pingstväckelsen och höll uppmärksammade möten i den norska huvudstaden, reste några av hans svenska kollegor dit för att själva bedöma vad som skedde. Till dessa hörde nämnde Åhgren i Uppsala och Erik Schütz från Göteborg. Båda dessa pastorer återvände med sympatiska rapporter från Barratts möten och var sedan delaktiga i flera inbjudningar till Barratt att besöka deras församlingar i Sverige. Under en tid var därför såväl Göteborg som Uppsala metodistiska centra för den nya rörelsen. Som PV sedan gestaltade sig blev dock många ledande metodister motståndare till densamma och när Barratt 1907 blev skild från MK i Norge svalnade relationerna ytterligare. Hurtig sammanfattar att "man fann snart att dess konsekvenser icke alltid voro så lyckliga". En hel del medlemmar lämnade M. och anslöt sig till olika grenar av PV, men någon splittring av församlingar eller hela församlingars övergång förekom inte. På det hela taget har M. i stort karaktäriserats av en god sammanhållning och de få kriser som uppstått har snabbt blivit utredda. I inledningen av M:s historia förlorades många medlemmar och ett antal pastorer genom emigration till USA. Under åren har en del pastorer blivit präster i Svenska kyrkan. M. har varit en del i den internationella kyrkan UMC och väljer representanter till både till generalkonferens, som samlas vart fjärde år och fattar beslut som rör hela kyrkan, och till centralkonferens, som samlar representanter för metodistkyrkorna i nordeuropa och diskuterar tillämpningar av generalkonferensens beslut. Vid sidan av detta har metodisterna i Sverige varje år samlats till årskonferens där beslut tas som berör kyrkans arbete i Sverige. Varje församling har samlats till församlingskonferenser, varav årsmötet har varit en. Detta är den lokala församlingens högsta beslutande organ. M. har en kyrkoordning som gäller för alla UMC:s församlingar världen över. Den innehåller en historisk del, en konstitutionell del och en praktisk del som en hjälp för organisationen. En kyrkohandbok/gudstjänstbok har också funnits allt ifrån John Wesleys dagar, som en hjälp att utforma olika gudstjänster och förrättningar. Under de första åren ansvarade superintedenten Victor Witting för konferenserna, men från 1872 kom amerikanska biskopar, vilket ledde till att ordination av pastorer var möjlig i Sverige då endast en biskop kan ordinera pastorer. Den nuvarande biskopen för Norden och Baltikum är Christian Alsted. Han valdes 2009 och är vald för en mandatperiod om åtta år. M:s första teologiska skola grundades i Örebro 1874, flyttades 1876 till Stockholm S:t Paul. Verksamheten fortsatte 1884 på Teologiska skolan i Uppsala, och förlades från 1924 till Överås i Göteborg som blev ett nordiskt teologiskt seminarium. Här bedrevs pastorsutbildning fram till 2007, då M. beslutade att gå in i delat huvudmannaskap i Teologiska Högskolan i Stockholm. Där bedrivs sedan 2008 M:s teologiska utbildning i samarbete med SB och SMK. Metodistkyrkans Ungdomsförbund beslutade 2007 att ingå i federationen Equmenia tillsammans med Svenska Baptisternas Ungdomsförbund och Svenska Missionskyrkans Ungdom. M:s internationella arbete kanaliserades genom Metodistkyrkans Råd för Mission och Internationellt Bistånd fram till sammanslagningen i Equmeniakyrkan. M. har också under åren varit medlem i Diakonia.

M. hade 17.600 medlemmar år 1909. Därefter har medlemstalet sjunkit successivt under de hundra år som gått. 2010 rapporterades 4.489 medlemmar. Antalet betjänade personer var samma år 7.533. Reducering p.g.a. gemensamma församlingar har gett slutsumman 5.830 personer som 2010 utgjorde M:s betjänade i 51 församlingar varav 11 är ekumeniska. M. hade sedan länge arbetat tillsammans med Svenska Missionskyrkan och Svenska Baptistsamfundet för att skapa ett nytt, gemensamt samfund. Det bildades den 4 juni 2011 i en gemensam konferens i Stockholm. Den nya kyrkan fick det provisoriska namnet Gemensam Framtid, från 2013 Equmeniakyrkan.

I sin teologi är metodismen praktisk. Den bygger sin tro på skriften/Bibeln, som tolkas genom sig själv, erfarenheten, traditionen och förnuftet. M. har alltid haft ett socialt engagemang. Tron tar sig uttryck i gärningar. Andens frukt visar sig i handling. Det kristna livet är ett ständigt växande, där Gud själv helgar, d.v.s. gör oss allt mer lika sig. M. talar om Guds förekommande nåd, där Gud söker oss människor oavsett om vi är medvetna om det eller ej, om Guds omvändande nåd, där människan fattar beslut om att följa Jesus och Guds helgande nåd, där Gud arbetar med oss genom hela livet för att vi ska bli "heliga som vår himmelske Fader är helig". En ofta missförstådd tanke är den om fullkomligheten. Varje metodistpastor måste vid ordinationen lova bl.a. att sträva efter att bli fullkomlig i kärlek. Inte något man kan klara i sig själv, utan endast genom Guds nåd. M. har en positiv människosyn. M. döper barnet därför att det har rätt till den välsignelse som dopet innebär. Dopet är Guds handlande. Kristi försoning gäller för alla människor oavsett ålder. M. har alltid praktiserat ett öppet nattvardsbord: "Var och en som tror på Jesus eller har en sökande tro är välkommen". Medlemskapet bygger på bekännelsen. Man måste vara döpt och ha bekänt sin tro på Jesus för att kunna bli medlem i M.

Metodistkyrkans i Sverige internationella arbete, MK har sedan sin begynnelse ivrat för yttre mission. "Hela världen är mitt pastorat", sade metodismens grundare John Wesley, och metodistpredikanten George Scott, inspiratör för den svenska folkväckelsen på 1830-talet, var en stor missionsivrare. Han startade sin Missions-Tidning 1834 och inspirerade till bildandet 1835 av Svenska Missionssällskapet, som var ekumeniskt. Svenskamerikanska och svenska metodistpredikanter i Sverige under senare delen av 1800-talet kallades ofta missionärer. Inre och yttre mission sågs som delar av samma Jesu missionsuppdrag att föra evangeliet till alla folk. Medel samlades in i Sverige för yttre mission och sändes till Metodist-episkopalkyrkans huvudkontor i Amerika för vidare befordran ut i världen. Många svenskfödda personer sändes ut som internationella missionärer men via missionsstyrelsen i Amerika. För att öka missionsintresset beslöt man i början av 1900-talet att låta svenskar missionärsavskiljas vid årskonferenser i Sverige. Det hölls nära kontakt mellan dem och hemlandet via brev och tidskriftsartiklar. Men MK:s missionsfält har alltid varit internationella, och svenskar har där arbetat tillsammans med missionsarbetare från flera olika länder. Inte minst arbetsgemenskapen med kolleger från de nordiska länderna Norge, Danmark, Finland har varit ett starkt stöd för svenska missionsarbetare, varför det är svårt att enbart skildra s.k. svensk mission.

Sedan 1960-talet har livstidsmissionärer alltmer ersatts av projektarbetare, som gör sin insats en begränsad tid under och på begäran av den mottagande kyrkan eller årskonferensen. Förhandlingarna mellan respektive kyrkor och styrelser sker numera direkt utan inblandning av missionsstyrelsen i USA. Likaså har inhemska medarbetare numera tagit över ledningen av projekten, ofta med fortsatt stöd från Sverige men med det ständiga målet att verksamheten skall bli helt självbärande.

Sydöstra, södra och sydvästra Afrika: I Moçambique, f.d. Portugisiska Ostafrika, ligger ett par missionsstationer som svenska metodister stött i generationer, nämligen Chicuque (eller Gikuki) nära hamnstaden Inhambane, och Cambine (eller Kambini). Lika bekanta för svenska metodister har Old Mutare (eller Old Umtali), Mutambara och Nyadiri varit. De stationerna ligger i Zimbabwe, f.d. Sydrhodesia. Skolor för olika åldrar och ändamål samt sjukhus eller kliniker finns på och kring dessa missionscentra.

Litteratur- och skolmission.1907 sände MK i Sverige ut ynglingarna Gottfrid Runfeldt och Josef Persson för litteraturmission i Portugisiska Ostafrika. Runfeldt dukade snart under för tropiska sjukdomar endast 22 år gammal. Men boktryckaren Persson fick ett långt och fruktbärande liv i Gikuki 1907-1914, Kambini 1914-1924 och Johannesburg 1924-1964, som predikant, distriktsföreståndare och forskare på afrikanska språk, skapare av ordböcker, grammatikor och ABC-böcker samt översättare av bibeldelar och handböcker på bonga-chopi-språken. Nya testamentet på xitswa kom ut 1928 och hela Bibeln, språkligt reviderad, 1955. Som ledare för The Central Mission Press i Johannesburg, Transvaal, Sydafrika, bidrog Persson till spridandet av böcker och tidskrifter på flera språk över stora delar av Afrika. Hans litteraturmission fortsattes av bl.a. hans son Börje Persson. Vardagsliv och högtidsstunder i Inhambane, 1933, är en av de böcker som Josef Persson skrivit.

Per Knutsson, pastor, avskildes 1939 som jordbruksmissionär. Han har målande skildrat livet på och kring en stor missionsstation i boken Kambini – staden i djungeln, 1946. Där var förutom kyrkan på stationen och kapellen i de många omgivande byarna även skolor, undervisning för barn och vuxna, för män och kvinnor, jordbruks-, hantverks- och hemkunskapskurser, sjukhus, lepraby (Telles). Varvat med vidareutbildningar i USA var pastor Knutsson under åren 1940-1961 bl.a. distriktsföreståndare och lärare för evangelister och pastorer i Kambini och Gikuki och senare rektor vid det 1957 startade ekumeniska prästseminariet i Ricatla. Gunborg Knutsson (född Jacobson) reste ut som missionär 1948 och gifte sig med Per. Vid sidan av arbetet som tandtekniker ägnade också hon sig åt undervisning i både Gikuki och Ricatla, främst av kvinnor, särskilt pastorsfruarna. Efter makens död reste hon på nytt till Moçambique och återvände till Sverige 1975.

Lennarth Blomquist, pastor, slöjdlärare, jordbrukare, och hans hustru Maj-Stina, kontorsutbildad, var missionärer i Sydrhodesia/Zimbabwe från 1947. Lennarth startade mönsterfarmer och blev mest känd för sitt "Butchershop in the Backyard"-program ("charkuteributiken på bakgården") där familjer för att motverka undernäring och fattigdom fick lära sig att med kretsloppstänkande sköta smådjursfarmer på ett resurssnålt sätt. Idén har spritts till flera fattiga länder, och instruktionsböckerna har översatts till flera språk. Maj-Stina ordnade bl.a. kurser för kvinnor. År 1976 återvände makarna till Sverige, där Lennarth Blomqvist reste energiskt som MK:s Yttre Missions arbetande ordförande.

Pastorerna Tage Adolfsson och Gunnel Adolfsson kom 1950 tillsammans till Portugisiska Ostafrika som missionärer. De arbetade med utbildning av evangelister och pastorer vid bibelskolan i Chicuque och senare pastorsseminariet i Cambini, där Tage blev rektor. Gunnel undervisade bl.a. i pedagogik och ägnade sig även åt barnverksamhet och kurser för kvinnor, särskilt pastorsfruar. År 1976 återvände de till församlingsarbete och missionsengagemang i Sverige.

Alf Helgesson, utsänd 1950, folkskollärare och pastor, arbetade med alfabetisering bland i synnerhet migrerade arbetare från Moçambique i Sydafrikas guldgruvedistrikt. Detta har han skildrat i boken Gud och guld i Afrika, 1955. Sin kännedom om tänkesätt och traditioner hos tswa-folket i södra Moçambique har han bl.a. redovisat i Master of Arts-avhandlingen The Tschwa Response to Christianity, Univ. of Witwatersrand 1971. Strax innan han avled framlades hans doktorsavhandling vid Uppsala universitet: Church, State and People in Mozambique, 1994.

Bengt Simonsson, typograf, utsändes 1950 som kontraktsarbetare till The Central Mission Press i Johannesburg. Efter fortsatta studier sändes han och hustrun Märtha på 1960-talet till Kitwe i Nordrhodesia/Zambia, där de byggde upp Africa Literature Centre, en författar- och journalistskola i nära anslutning till Mindolo Ecumenical Foundation och stödd av MK i Sverige.

Sjukvårdsmission i södra, sydöstra och sydvästra Afrika: Sjuksköterskan Henny Andersson anlände i slutet av 1909 till Inhambane och gifte sig med sin trolovade Gottfrid Runfeldt strax innan han dog av tropiska sjukdomar i januari 1910. Hon blev senare Josef Perssons hustru och utförde en mycket uppskattad missionsgärning innan hon dog 1936 i Gikuki.

År 1909 reste även sjuksköterskan och barnmorskan Ellen Björklund till Portugisiska Ostafrika i MK:s tjänst. Hon hade tidigare varit anställd av Skandinaviska Alliansmissionen som missionär i Kina och Japan. 1913 flyttades hon till Sydrhodesias Old Umtali, där barnbördshus och sjukhus bär vittnesbörd om hennes omsorg och där hon dog 1930.

År 1920 reste betaniasystrarna Mia Lindqvist och Alice Ekströmer till Portugisiska Västafrika. Lindqvist hade sin missionsgärning där tills hon pensionerades 1936. Ekströmer flyttade efter fem år till Portugisiska Ostafrika. Där kom hon att byta namn till Alice Stauffacher genom giftermål med en missionsläkare.

Sjuksköterskan och evangelisten Ruth Hansson kunde från 1926 i tjugo års tid få medel för sin uppskattade tjänst i Syd-Rhodesia inom sjuk- och förlossningsvård tack vare en lekman i Skåne, C.F. Israelsson, som genom sin tidning Andliga Fläktar och besök i olika församlingar samlade medel för hennes verksamhet.

Betaniasyster Ester Björk förestod från 1932 sjukhuset i Kambini, gifte sig i slutet av 1930-talet med änkemannen Josef Persson men dog redan 1939 i Johannesburg.

År 1937 avskildes barnmorskan Rosa Rydell för Old Umtali och arbetade där under hela världskriget, då det var omöjligt för missionärer att nå hemlandet.

År 1946 reste sjuksköterskorna Märtha Bjurström och Karin Jönsson som MKK:s missionärer till Portugisiska Ostafrika.

Betaniasystern och barnmorskan Ruth Lind utsändes1954 som MKK-missionär till Sydrhodesia, arbetade i och omkring Mutambara och Nyadiri med förebyggande hälsovård, bl.a. start av klinik i Dendera, innan hon från 1973 fortsatte sin missionsgärning i Sierra Leone.

Operationssjuksköterskan Elsie Johansson var en plikttrogen missonsarbetare i Moçambique i ca 20 år från 1960.

Ann-Marie Korswing, sjuksköterska, och hennes make Rune, pastor, arbetade i 1959-1976 i Moçambique. När detta skrivs lever de som mycket missionsengagerade pensionärer i Stockholm.

I det självständiga Moçambique har missionsinstitutioner först förstatligats och sedan givits tillbaka till kyrkan. Ledningen av MK:s skolor och sjukhus ligger nu i inföddas händer, men Sverige har bidragit med volontärer för vissa projekt, stipendier för utbildning av sjuksköterskor och läkare, hjälp på grund av naturkatastrofer och inbördeskrig, hjälp åt krigsskadade barn m.m. Kyrkans medlemsantal har vuxit kraftigt på senare år och oevangeliserade områden evangeliseras av den växande kyrkan. Idag finns ca 200 000 medlemmar inom MK i Mocambique

Också i Zimbabwe har den inhemska kyrkan övertagit ansvaret för institutionerna. Även det tandvårdsprogram som startades av den svenska tandläkaren Margret Nelvig 1964 och på 1980-talet fortsatte med hjälp av en rad svenska volontärer har övertagits av MK i Zimbabwe.

Västra Afrika: Under 1960- och 70-talen betonades starkt i flera länder den västerländska missionens uppgift att göra sig själv överflödig där det redan fanns etablerade kyrkor, så även i Liberia och Sierra Leone. Det var de mottagande kyrkorna som bestämde vad de ville ha hjälp med, t.ex. utbildning av inhemska ledare i sjukvård, förebyggande hälsovård, skola, yrkesutbildning, jordbruk, evangelisation m.m. Varje utländsk missionär eller korttidsarbetare skulle träna inhemska s.k. co-partners som kunde ta över efter dem och man betonade vikten av att missionsarbetet nådde ut från missionsstationerna till landsbygdens byar.

Liberia: Den svenska sjuksköterskan och barnmorskan Ulla-Britt Odhagen-Hansen arbetade i Gantadistriktet i Liberias inland 1961-1971 och gjorde en stor insats för utbildning i uppsökande leprasjukvård, förlossningsvård m.m. År 1964 gifte hon sig med den danskfödde byggnadsingenjören Arne Hansen, som kom att leda byggandet av många hus, bl.a. på de leprasjukas rehabiliteringscenter och den stora missionsstationen i Ganta, samtidigt som liberianer fick erfarenhet i konsten att bygga stadiga hus av lokalt tillgängligt material. 1978 for makarna Hansen till Sierra Leone för bl.a. utbyggnaden och vidareutvecklingen av arbetet på Kissy-kliniken där.

Hälsoundervisning, barnavård och vaccinationer nådde allt längre ut till den fattiga djungelbefolkningen i Ganta- och Gbarnga-distrikten i Liberia genom att s.k. rullande kliniker regelbundet besökte strategiskt belägna byar dit befolkningen sökte sig för hälsovård. MK i Sverige stödde detta arbete genom sin missionär Kristina Palmér, sjuksköterska och barnmorska, som under 1970-talet engagerade sig hårt i detta förebyggande hälsoarbete tillsammans med andra skandinaver och liberianer. Hon startade även allt mer eftersökta kurser för bybarnmorskor, s.k. traditional birth attendants, för att motverka den höga mödradödligheten och nära femtioprocentiga spädbarnsdödligheten. Hon arbetade också för fångars väl. Hennes make Folke Palmér anlitades under sin första period i Liberia för församlingsutveckling, evangelisation och kurser för evangelister och pastorer och blev sedan lärare på det ekumeniska pastors-prästseminariet Gbarnga School of Theology.

Andra svenska missionsarbetare i Liberia under 1970- och 80-talen var mekanikern och pastorn Håkan Årsjö (som tragiskt omkom i en olycka), hans hustru sjuksköterskan Eva-Britt Årsjö (Jensen), sjuksköterskan och barnmorskan Britt Ringqvist och ingenjören Bertil Ringqvist, Roland Nordén, socionom och lantbruksutvecklare och hans fru Gunilla, arbetsterapeut.

Under Liberias förödande fjortonåriga inbördeskrig 1990-2004 var det kyrkorna som var människornas hopp. De verkade för fred och försoning och gav trots bristande resurser skydd, hjälp och skolundervisning åt flyktingar inom och utom landet. Kyrkornas medlemsantal har mångdubblats under krigsåren. Efter kriget engagerar församlingarna sig i hemmamissionsprojekt och hjälp till andra vad gäller evangelisation, jordbruk, återuppbyggnad och nybyggnad av skolor, yrkesutbildning, traumabearbetning, försoningsarbete och undervisning i mänskliga rättigheter och demokrati. Även församlingar i Sverige har fått vara med och hjälpa i denna återuppbyggnadsprocess. MK i Liberia har f.n. drygt 160 000 medlemmar och ca 100 skolor.

Sierra Leone: På 1970- och 80-talen inriktades svenska metodisters u-landsintresse alltmer på Sierra Leone, ett av jordens fattigaste länder. Kissy Urban Center i Freetown med hälsoklinik, förlossningsavdelning, mödra- och barnavård utvecklades under ledning av de från Sverige stödda Ruth Lind, Ulla och Arne Hansen, Kerstin Askevik m.fl. En mönsterfarm enligt Lennarth Blomqvists "butchershop-in-the-backyard"-program skapades på PaLokko-området, och ett barnhem organiserat i "familjer" med var sin "mamma" och var sitt hus utvecklades under 1980-talet i nära samverkan med FVBU och under ledning av bl.a. de svenska metodisterna Ulla-Gun och Arne Ångman, Bitte (Karlsson) Wadhstorp, Ingrid Holmgren och flera korttidsvolontärer. Ingrid Holmgren har skyddat barnen under inbördeskrig, då barnbyn förstördes, lotsat dem in i vuxenvärlden och i nära samarbete med FVBU fortsatt att verka för funktionshindrade och krigsskadade barn i Freetown. Där har FVBU nu ett resurscentrum. Barnhemmet med goda inhemska ledare har flyttat till Lumley, Freetown. Ett före detta barnhemsbarn tar nu på eget initiativ hand om andra hjälpbehövande barn. En lärdom av detta är att inte bli missmodig när hus förstörs. Det som gjorts av kärlek till Jesus och medmänniskor består och bär frukt i människors sinnen och liv.

Norra Afrika: Hildur Gelotte betaniasyster och sedermera även metodistpastor, verkade 1931-1942 och 1953-1973 bl.a. vid KMA:s barnhem i Bizerte, Tunisien.

Även i Algeriet stöddes en tid ett gosshem genom MK i Sverige.

Indien: Från slutet av 1800-talet bereddes några svenska metodistmissionärer möjlighet att göra en insats i Indien-missionen i den amerikanska missionsstyrelsens regi och genom understöd från bl.a. svensk-amerikanska församlingar. Dessa missionsarbetare inspirerade metodistförsamlingar och ungdomsföreningar i Sverige att ta sig an underhållet av några infödda medarbetare i Gujarat redan 1898, ett slag av missionsstöd som blivit mer vanligt på senare år.

År 1915 sändes betaniasystern Maja Johanson som de svenska KYM-föreningarnas missionär till Bengalen, sedan till Pakur i Bihar. Hon behövde1919 av hälsoskäl återvända till Sverige, där hon kom att verka för missionen som KYM/MKK:s sekreterare i många år.

Pastor Sten Nilsson med fru Maj var från 1947 i ca tio år utnämnd till arbete bland santalerna i Bihar, nuvarande Jarkhand, i nordöstra Indien. På 1950-talet arbetade också Birgit och John Larsson där. I norra Indien verkade även en tid läkaren och psykiatern Dagmar Norell i Lucknow och röntgensköterskan Frida Hagerström.

Sten och Maj Nilsson engagerade sig mycket i uppbyggandet av missionscentret Theodori Mission, som kom att kallas så bl.a. för att centrets invigning 1952 förrättades av biskop Theodor Arvidson och Theodor betyder "Guds gåva". På Theodori och i den närliggande staden Pakur med omgivande landsbygd har missionen, förutom på församlingsarbete, satsat på skolverksamhet, inte minst för flickor, sjuk- och hälsovård, lepracenter, omsorg om barn med handikapp, fattigdomsbekämpning genom alfabetisering och undervisning om bättre jordbruksmetoder, billiga lån och samarbete genom byaråd, där kvinnor får stort inflytande. En stor skara välutbildade indiska social-, hälso- och jordbruksarbetare, lärare och församlingsarbetare har vidareutvecklat arbetet på och omkring Theodori. Vissa utvecklingsprojekt har tidvis fått bidrag genom Frikyrkan Hjälper/Diakonia med målet att bli självbärande. Intresset i Sverige för Theodori har stärkts genom korttidsvolontärer och enskildas besök och engagemang.

Östasien:

Korea: Sjuksköterskan Elisabeth Käck-Roberts utsändes till Korea 1916, var föreståndarinna för en sjuksköterskeskola i Seoul, gjorde en banbrytande insats för sjuksköterskeutbildningen där, var en tid på Filippinerna, fick ett dramatiskt liv, t.ex. i sista stund räddad undan en japansk exekutionspluton under andra världskriget.

Kina: Anna Lindblad var kinamissionär, först i Skandinaviska Alliansmissionens tjänst 1896-1898 men 1908-1922 utsänd från MK i Sverige. Hon verkade i Chunkin där KYM drev en flickskola och där flera andra svenska metodistmissionärer fanns, underhållna av internationella missionssällskap.

Sjuksköterskan Emma Palm reste 1922 till Kina som den internationella MKK-rörelsens missionär. Vid andra världskrigets slut förestod hon Unions-sjukhuset i Sienyu. Av politiska skäl tvangs hon lämna Kina i början av 1950-talet men fick en ny uppgift bland invandrade kineser på Borneo.

Malacka och Borneo: Abel Eklund var missionär 1908-1954 i Malaya och Borneo, bl.a. rektor för ett pojkläroverk i Klang, Malaya. Olga Pettersson, utrest 1909, arbetade många år som lärarinna och föreståndarinna för ett barnhem i Singapore.

Sumatra, Indonesien: Pastor Egon Åström sändes 1930 ut som missionär till fattiga kinesiska invandrare på Sumatra. Han och hans fru Vera (född Edborg) arbetade mycket med att hjälpa människor i nöd under andra världskriget. År 1945 mördades han i Tebing-Tinggi av indonesiska extremister. Biografi: Vera Edborg-Åström: Han gav sitt liv för Sumatra, 1948. Ragnar Alm, pastor utsänd 1931 till Sumatra, arbetade bland batakerna. Han var rektor för predikantseminariet i Kisaran 1952-1957 och lärare på Nommensen-universitetet 1957-1965. Gift med missionären Lydia Oelschlaeger. På Sumatra verkade från omkring 1950 också pastor Per-Eric Lager och hans hustru Solveig, lärare, bl.a. med litteraturmission och på 1960-talet uppbyggande av ett offsettryckeri i TebingTingi. Också i Indonesien har infödda ledare i MK tagit över verksamheter som missionärer startat.

Baltikum: Ett nytt fält för svenska missionsinsatser efter järnridåns öppnande är bl.a. Litauen. Den svenska metodistpastorn Walla Carlsson har där arbetat mycket med barn, ungdomar och familjer i behov av sociala insatser, bl.a. i samarbete med FVBU. Pagalbos Centras är ett projekt som en del metodistförsamlingar och missionsgrupper i Sverige har engagerat sig i. Källor: Missionsrapporter och minnesteckningar finns i Metodistkyrkans i Sverige Årsbok från olika år, artiklar om mission i kvinnoförbundets tidskrifter och Svenska Sändebudet, olika årgångar. Kompendier om olika fält har utgivits av Metodistkyrkans Yttre Mission, som också har arkiverat rapporter och visst bildmaterial, brevväxling m.m. Arkivförteckning finns i Metodistkyrkans årsbok 1996 (men en del material har senare flyttats).

Metodistkyrkans Kvinnoförbund, MKK, har sina rötter i Kvinnosällskapet för Yttre Mission, KYM, som i Sverige etablerades 1908. År 1944 ändrade KYM sitt namn till Metodistkyrkans Kvinnosällskap, MKK. Vid en omorganisering 1965-1967 samlades all Metodistkyrkans kvinnoverksamhet i Sverige under MKK:s paraply, både de församlingsstödjande systra- och syföreningarna och den typ av missionsgrupper som tidigare samarbetat genom KYM/MKK (en tid var förkortningen MK). Tack vare kvinnogruppernas insamlingar har genom åren stort stöd givits både till den lokala församlingsverksamheten, till sociala projekt och till Metodistkyrkans i Sverige internationella arbete genom YM (Yttre Mission) och RMI (Rådet för Mission och Internationellt Bistånd). Arbete för kvinnors jämställdhet och hälsa har på senare tid uppmärksammats mer än tidigare av M.