Metodistkyrkan i Sverige

Metodistkyrkan i Sverige, MK, var fram till 2012 en del av The United Methodist Church, UMC. The Methodist Church och The Evangelical United Brethren Church bildade en gemensam kyrka 1968, med korset och flamman som symbol, en kyrka med 11 miljoner medlemmar. Den 31 december 2012 upphörde formellt Metodistkyrkan i Sverige genom samgåendet med SMK och SB till Equmeniakyrkan. Några församlingar och pastorer valde dock att stanna inom UMC under beteckningen Metodister i Sverige. UMC är i sin tur en del av World Methodist Council, WMC, som under sig samlar ca 80 miljoner medlemmar.

Metodismen uppstod på 1700-talet inom den anglikanska kyrkan i Storbritannien. Centralfigurer var bröderna John Wesley och Charles Wesley. Metodismen kom till Sverige i början av 1800-talet med industritekniker från Storbritannien. Den fick en portalfigur genom den skotske metodistpredikanten George Scott, som kom till Sverige som själasörjare för sina brittiska landsmän. Han syftade dock inte till att etablera en metodistkyrka i Sverige utan arbetade brett ekumeniskt. Genom svenska sjömän som mött metodismen utomlands, främst då på Bethelskeppet i New York, kom så amerikansk metodism till Sverige. Tidiga pionjärer var bland andra Jöns Lindelius på Gotland 1849 och J.P. Larsson i Kalmar län 1853. Dessa var ivriga predikanter och spred främst det metodistiska budskapet utan att bilda självständiga församlingar. En förnyad satsning på Sverige som missionsland följde på 1860-talet med flera betydelsefulla missions- och predikoresor i Sverige av svenskar och amerikaner. Först ut var O.G. Hedström, från Bethelskeppet i New York, som efter tre decennier återvände till Sverige 1863. Bl.a. innebar hans besök i Karlskrona att en permanent verksamhet inleddes där. Året därpå sändes A. Cederholm till Gotland för att återuppväcka och formalisera arbetet där. Därefter gjorde Victor Witting 1867 en betydelsefull predikoresa genom Sverige. Året därpå blev han utnämnd till Sveriges första superintendent (ungefär motsvarande distriktsföreståndare) av metodistmissionen i New York. Denna nya, breda metodistiska satsning på Sverige resulterade snart i en lång rad församlingsbildanden över landet, främst i de stora städerna och i kuststäderna. De första metodistförsamlingarna bildades ungefär samtidigt i Stockholm, Visby, Göteborg, Karlskrona, Kalmar och Wallda (utanför Kungsbacka) 1868. Därefter följde församlingar i Örebro, Mönsterås 1869. Medlemstalet i M. i Sverige uppgick då till ca 1300 medlemmar. Året därpå bildades församlingarna i Arboga, Gävle, Hallsbergs krets, Laxå, Sigtuna-Nyby krets, Valdemarsvik, Åtorp. År 1869, förflyttades B.A. Carlson till Karlskrona. År 1870 invigdes där det första metodistkapellet i landet som fortfarande är i bruk. Ett annat uppfördes i Visby samma år. Därefter följde byggnation av stora metodistkyrkor i landets större städer, bl.a. S:t Johanniskyrkan i Uppsala invigd 1875, och S:t Paul i Stockholm 1876. En egen psalmbok utgavs tidigt. Fram till denna tid hade de svensk-amerikanska predikanterna, med utbildning och ibland ekonomiskt stöd från USA, dominerat M. Detta kunde givetvis inte fortgå, utan 1874 startades den första egna pastorsutbildningen i Örebro med A.H. Berg som dess förste rektor. Här kom en hel generation av framstående metodistpastorer att danas, bland andra C.P. Carlsson, J.M. Erikson, K.A. Jansson, K.E. Norström, Gustaf Wagnsson, C. Wallenius, och Fredrik Åhgren. Samma år som de första församlingarna bildades, 1868, startade M. sin första tidning vid namn Lilla Sändebudet. Denna ändrade 1882 namn till Svenska Sändebudet, en tidskrift som utgavs fram till december 2012. Tidskriften fick en stor betydelse som metodistmissionär i Sverige. Förhållandet till Svenska kyrkan och myndigheterna var vid denna tid fortfarande mycket spänt. Lokala präster motsatte sig församlingsbildanden och utträden ur statskyrkan. Så sent som 1872 dömdes metodistpredikanten Johannes Nilsson i Varberg till fängelse på vatten och bröd för att ha predikat utan tillstånd – trots att konventikelplakatet varit upphävt i 14 år. Därefter gick processen emellertid snabbt framåt. Metodisterna fick rätt i flera frågor, bl.a. att bedriva verksamhet bland barn. Redan år 1876 blev M. erkänd som trossamfund av staten och fick därigenom, som första frikyrka i Sverige, vigselrätt. Samma år hölls metodisternas första årskonferens i Uppsala. Den hade nu auktoriserats från USA. Från denna konferens kunde meddelas att medlemsantalet nu stigit till 5.600 medlemmar och att antalet församlingar uppgick till 50, antal kyrkobyggnader till 31 och antalet predikoplatser till 249. Systemet med superintendent upphörde i och med konferensen och det blev en indelning av landet i distrikt med insättande av presiderande äldste (motsvarande distriktsföreståndare), ett system som fortfarande tillämpas. Dessa presiderande äldste utgör tillsammans med en biskop det s k kabinettet som har tillsyn över verksamheten i landet. I mitten av 1870-talet uppstod en kris i M. som främst gällde önskemål om frihet från överhögheten i USA. Denna ledde till bildandet av Frimetodisterna 1876, men splittringen blev begränsad. Under de två decennier som följde fick M. arbetsro och rönte stor framgång. År 1885 blev t.ex. J.M. Erikson Ms förste riksdagsman. Vid sekelskiftet 1909 hade M. nått sin största utbredning och samlat ca 17 600 medlemmar. M. blev även allt mera accepterad i samhällets högre skikt, och pastor Fredrik Åhgren i Uppsala samlade t.ex. en rad akademiker kring sin uppskattade förkunnelse. År 1901 påstod en amerikansk besökare att M. i Sverige hade "en bättre ställning än i något annat land i Europa". Då metodistpastorn T.B. Barratt i Kristiania påverkats av den framväxande pingstväckelsen och höll uppmärksammade möten i den norska huvudstaden, reste några av hans svenska kollegor dit för att själva bedöma vad som skedde. Till dessa hörde nämnde Åhgren i Uppsala och Erik Schütz från Göteborg. Båda dessa pastorer återvände med sympatiska rapporter från Barratts möten och var sedan delaktiga i flera inbjudningar till Barratt att besöka deras församlingar i Sverige. Under en tid var därför såväl Göteborg som Uppsala metodistiska centra för den nya rörelsen. Som PV sedan gestaltade sig blev dock många ledande metodister motståndare till densamma och när Barratt 1907 blev skild från MK i Norge svalnade relationerna ytterligare. Hurtig sammanfattar att "man fann snart att dess konsekvenser icke alltid voro så lyckliga". En hel del medlemmar lämnade M. och anslöt sig till olika grenar av PV, men någon splittring av församlingar eller hela församlingars övergång förekom inte. På det hela taget har M. i stort karaktäriserats av en god sammanhållning och de få kriser som uppstått har snabbt blivit utredda. I inledningen av M:s historia förlorades många medlemmar och ett antal pastorer genom emigration till USA. Under åren har en del pastorer blivit präster i Svenska kyrkan. M. har varit en del i den internationella kyrkan UMC och väljer representanter till både till generalkonferens, som samlas vart fjärde år och fattar beslut som rör hela kyrkan, och till centralkonferens, som samlar representanter för metodistkyrkorna i nordeuropa och diskuterar tillämpningar av generalkonferensens beslut. Vid sidan av detta har metodisterna i Sverige varje år samlats till årskonferens där beslut tas som berör kyrkans arbete i Sverige. Varje församling har samlats till församlingskonferenser, varav årsmötet har varit en. Detta är den lokala församlingens högsta beslutande organ. M. har en kyrkoordning som gäller för alla UMC:s församlingar världen över. Den innehåller en historisk del, en konstitutionell del och en praktisk del som en hjälp för organisationen. En kyrkohandbok/gudstjänstbok har också funnits allt ifrån John Wesleys dagar, som en hjälp att utforma olika gudstjänster och förrättningar. Under de första åren ansvarade superintedenten Victor Witting för konferenserna, men från 1872 kom amerikanska biskopar, vilket ledde till att ordination av pastorer var möjlig i Sverige då endast en biskop kan ordinera pastorer. Den nuvarande biskopen för Norden och Baltikum är Christian Alsted. Han valdes 2009 och är vald för en mandatperiod om åtta år. M:s första teologiska skola grundades i Örebro 1874, flyttades 1876 till Stockholm S:t Paul. Verksamheten fortsatte 1884 på Teologiska skolan i Uppsala, och förlades från 1924 till Överås i Göteborg som blev ett nordiskt teologiskt seminarium. Här bedrevs pastorsutbildning fram till 2007, då M. beslutade att gå in i delat huvudmannaskap i Teologiska Högskolan i Stockholm. Där bedrivs sedan 2008 M:s teologiska utbildning i samarbete med SB och SMK. Metodistkyrkans Ungdomsförbund beslutade 2007 att ingå i federationen Equmenia tillsammans med Svenska Baptisternas Ungdomsförbund och Svenska Missionskyrkans Ungdom. M:s internationella arbete kanaliserades genom Metodistkyrkans Råd för Mission och Internationellt Bistånd fram till sammanslagningen i Equmeniakyrkan. M. har också under åren varit medlem i Diakonia.

M. hade 17.600 medlemmar år 1909. Därefter har medlemstalet sjunkit successivt under de hundra år som gått. 2010 rapporterades 4.489 medlemmar. Antalet betjänade personer var samma år 7.533. Reducering p.g.a. gemensamma församlingar har gett slutsumman 5.830 personer som 2010 utgjorde M:s betjänade i 51 församlingar varav 11 är ekumeniska. M. hade sedan länge arbetat tillsammans med Svenska Missionskyrkan och Svenska Baptistsamfundet för att skapa ett nytt, gemensamt samfund. Det bildades den 4 juni 2011 i en gemensam konferens i Stockholm. Den nya kyrkan fick det provisoriska namnet Gemensam Framtid, från 2013 Equmeniakyrkan.

I sin teologi är metodismen praktisk. Den bygger sin tro på skriften/Bibeln, som tolkas genom sig själv, erfarenheten, traditionen och förnuftet. M. har alltid haft ett socialt engagemang. Tron tar sig uttryck i gärningar. Andens frukt visar sig i handling. Det kristna livet är ett ständigt växande, där Gud själv helgar, d.v.s. gör oss allt mer lika sig. M. talar om Guds förekommande nåd, där Gud söker oss människor oavsett om vi är medvetna om det eller ej, om Guds omvändande nåd, där människan fattar beslut om att följa Jesus och Guds helgande nåd, där Gud arbetar med oss genom hela livet för att vi ska bli "heliga som vår himmelske Fader är helig". En ofta missförstådd tanke är den om fullkomligheten. Varje metodistpastor måste vid ordinationen lova bl.a. att sträva efter att bli fullkomlig i kärlek. Inte något man kan klara i sig själv, utan endast genom Guds nåd. M. har en positiv människosyn. M. döper barnet därför att det har rätt till den välsignelse som dopet innebär. Dopet är Guds handlande. Kristi försoning gäller för alla människor oavsett ålder. M. har alltid praktiserat ett öppet nattvardsbord: "Var och en som tror på Jesus eller har en sökande tro är välkommen". Medlemskapet bygger på bekännelsen. Man måste vara döpt och ha bekänt sin tro på Jesus för att kunna bli medlem i M.