V

Vallersvik, Frillesås, Halland, är platsen för det första baptistdopet i Sverige. Genom nedsänkning i havet döpte den 21 september 1848 A.P. Förster fem personer till Kristus. Den 21 september 1918 avtäcktes vid dopplatsen en minnessten med inskriften: "Sveriges 60 000 baptister reste stenen." Minnesgården invigdes 1932 och Ungdomsgården 1935. Sommartid har V. med en växande fritidsbebyggelse, däribland ett kapell, tjänstgjort som en uppskattad mötesplats för baptister och andra besökare. Hela V. övertas 2010 av Vallersviks ekumeniska församling.

vapenvägran Regeringsformens stadgande om samvetsfrihet i § 16 från 1809 anfördes som motivering när frågan om de samvetsömmas rätt till vapenfri värnplikt kom upp för första gången i riksdagen 1898 genom baptisten Jakob Byström. Denne angav ett 30-tal exempel på domar om upp till två års fängelse för vägran att bära vapen. Det rörde sig i de flesta fall om fribaptister, anhängare till Helge Åkeson. Motionen föranledde ingen åtgärd, men en viss lättnad infördes 1902 med möjligheten till annan tjänst inom krigsmakten för dem som hyste "allvarliga samvetsbetänkligheter". Detta tillfredsställde inte fribaptisterna och många andra med hemvist i frikyrkligheten och många fortsatte att dömas till fängelsestraff. Först 1920 och 1925 infördes möjlighet till en längre civil värnpliktstjänstgöring om "religiös övertygelse eller annan jämförlig orsak" förelåg för v. Under det andra världskriget ändrades motiveringen till "djup samvetsnöd" och ett omfattande ansöknings- och prövningsförfarande infördes. Det förekom fortsatt ett antal s.k. värnpliktsvägrare som av etiska eller religiösa skäl (det sistnämnda gällde främst Jehovas Vittnen) vägrade acceptera de existerande alternativen inom totalförsvarets ram och dömdes till fängelsestraff. Först 1966 utökades de helt civila tjänstgöringsalternativen och Jehovas Vittnen befriades helt från tjänsteplikt. Från 1991 medgavs vapenfri tjänst utan särskild prövning. Efter det kalla krigets slut uttogs dock allt färre till tjänstgöring och 2010 avskaffades värnplikten under fredstid.

Veckoposten, VP, baptistisk tidskrift, började utkomma i december 1868. Till 1889 var Adolf Drake dess ägare och redaktör. Då efterträddes han av Johan Alfred Borgström och Jakob Byström. Byström var huvudredaktör 1919-1932. V. övergick 1919 i SB:s ägo; namnet skrevs då inte längre Wecko-Posten utan Veckoposten. Redaktörer har sedan varit: Arvid Svärd 1932-1956, Bert Franzén 1956-1967, Nils Sundgren 1967-1969, Sven Svensson 1969-1983, Bo Swedberg 1983-1992. V. upphörde 1992 och efterträddes av Sändaren. Enligt sin programförklaring 1868 ville V. vara en "frisinnad, kristligt politisk tidning med uppgift att tjäna de fria kristliga samfunden".

Vineyard, Norden, Vineyard-rörelsen, har sina andliga och kulturella rötter i Jesus-rörelsen, en kristen väckelse bland hippies i Kalifornien i USA. Den första församlingen planterades av Kenn Gulliksen i Santa Monica. Den andra av Brent och Happy Rue i Lancaster i Kalifornien. År 1982 valde de församlingspastorer, som nu kallade sina kyrkor Vineyard, John Wimber att bli ledare för de sju existerande kyrkorna. Därmed föddes fröet till vad som sedermera kom att kallas Association of Vineyard Churches, Vineyard-rörelsen. Brent och Happy Rue kom att påverka kristna inom många olika kyrkor med Vi:s förståelse av gudsrikesförkunnelsen i Sverige. Happy Rue var född i Sverige och kände att Gud ville att de skulle fokusera på hemlandet. Under många år kom de att besöka Sverige och tala i konferenser. Brent Rue dog 1993, några månader efter att den första Vineyard-församlingen startades. John Wimber besökte Sverige vid tre tillfällen. Vid det första besöket 1983 talade han i Tabernaklet i Göteborg vid en ledarkonferens. Det andra besöket skedde 1988, då han var huvudtalare vid en nordisk allkristen konferens, där biskop Bertil Gärtner var en av inbjudarna. År 1991 hölls 15 lokala konferenser över hela Norden med en avslutande huvudkonferens i Filadelfiakyrkan i Stockholm där flera Vineyard-pastorer från USA talade. Ansvarig för organisationen av dessa konferenser var Hans Sundberg, då pastor i Kyrkan vid Brommaplan och seminarielärare vid Betelseminariet. År 1993 planterade Hans och Lotta Sundberg (tillsammans med Lisbet och Hans Johansson, seminarielärare vid Örebro missionsskola, samt Ted och Siw Jeans, lovsångspastorer), Stockholm Vineyard, den första Vineyard-församlingen i Sverige och i Norden. John Wimber hade då – efter nio månaders prövotid – välsignat församlingsplanteringen, efter att ha kommunicerat med bl.a. Gärtner om saken. Organisatoriskt samlades tidigt det nordiska och ryska Vineyard-arbetet under Sundbergs ansvar. Vid John Wimbers död 1997 ombads makarna Sundberg att ikläda sig ansvaret som National Directors för Vineyard Norden och de avskildes som sådana i samband med det årliga nordiska sommarlägret sommaren 1998 i Hamar, Norge. Därmed blev också V. en egen självständig kyrka med ansvar för Ryssland/Sibirien som missionsområde. Under 1993-2009 kom de att vara ytterst ansvariga för ca 40 församlingsplanteringar i Norge, Island, Finland, Danmark och Sverige, samt Ryssland och Ukraina. I Sverige planterades under dessa år församlingar i Örebro, Norrköping, Nyköping, Borås, Luleå, Göteborg, Stockholm Södra, Malmö, Skellefteå, Karlstad, Örnsköldsvik, Ludvika, Borlänge, Umeå, Jönköping, Helsingborg, Växjö samt Uppsala. I Stockholm Vineyard anordnades lärjungaskolan Levande Stenar, Vineyards Teologiska Skola (VTS) samt många konferenser, bl.a. det stora nordiska sommarlägret. Mest omskriven blev nog den förnyelsevåg som kom att kallas Torontoförnyelsen. Under åren 1994-1997 pågick i Stockholm Vineyard två-fyra veckomöten dit människor från hela den kristna kyrkan kom för att få förbön. Viktigast för Vi och dess framväxt har varit betoningen på att avsätta tid, resurser och fokus på tillbedjan och lovsång. V. har arrangerat ett antal konferenser, lovsångsskrivardagar och producerat ett antal cd som alla speglar det innersta i Vi:s liv: en intimitet med Gud. V. leds numera av John och Elenor Mumford, National Directors i Storbritannien, som handleder den styrelse, som 2009 avsatte Hans och Lotta Sundberg. V:s styrelse leds från och med sommaren 2009 av Siw och Ted Jeans, föreståndare i Stockholm Vineyard. Vi:s ekumeniska prägel syns bl.a. genom att V. blev en medlemskyrka i Sveriges Kristna Råd 2006. Vid varje församlingsplantering har kyrkoherdar och församlingsledare kontaktats personligt för information och samtal av företrädare för V. V:s teologiska profil har karakteriserats som evangelikal bibelsyn och med karismatiskt vardagsliv.

Vingren, Frida Maria (1891-1940) (född Strandberg) PR, missionär. Gift 1917 med Gunnar Vingren. Född i Själevad, Västernorrlands län. V. utbildade sig till sjuksköterska och gick sedan bibelkurs på Götabro. Hon döptes i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm i januari 1917 och samma år sändes hon som missionär till Brasilien. Hon var aktiv i församlingsarbetet, duktig predikant och ägnade sig även åt skriftlig bibelundervisning i tidningarna O Som Alegre och Mensageiro da Paz. Genom sin begåvning och arbetsförmåga fick V. en betydelsefull roll i det expansiva missionsarbetet. Konflikter kring synen på kvinnliga församlingsledare i Brasilien ledde till att familjen återvände till Sverige 1932.

Vingren, Gunnar (1879-1933) PR, missionär. Gift 1917 med Frida Vingren. Född i Östra Husby, Östergötland. V. gick hösten 1898 HF:s bibelskola i Götabro, reste 1903 till USA där han först studerade teologi i fyra år och sedan blev baptistpastor. En tid efter att V. blivit andedöpt mötte han 1909 Daniel Berg. De reste 1910 tillsammans till Pará i Brasilien, där de blev pingstmissionens pionjärer i landet, ett arbete som var starten för den stora brasilianska pingströrelsen Assembleias de Deus. År 1924 flyttade familjen till Rio de Janeiro. Åtta år senare reste de till Sverige där V. efter en kort tid avled.

väckelse, ordagrant "uppvaknande", oftast använt om förnyelse eller revitalisering av en grupps spiritualitet eller om effekterna av denna andliga rörelse. I Sverige började ordet användas om det pietistiska inflytandet på lutherska kyrkan på 1700-talet (pietism), och fick sin uppföljning i den nyevangeliska väckelsen påföljande århundrade. Begreppet väckelsepräster relateras ofta till dessa lågkyrkliga strömningar. Med väckelserörelser åsyftas dock oftast de frikyrkliga rörelser som etablerades i Sverige under andra häften av 1800-talet, t.ex. SB, MK, SMK. Till dessa kopplas också s.k. väckelsepredikanter, d.v.s. förkunnare som ofta talade i särskilda väckelsemöten.

världen, beteckning på det omgivande samhället, i kontrast till församlingen, särskilt i fråga om seder eller ideologi. Bruket är starkt förankrat i de nytestamentliga texterna, t.ex. Jesusorden i Matt 5:14 "Ni är världens ljus" eller Joh 14:19 "Ännu en kort tid, sedan ser världen mig inte längre, men ni skall se mig" eller Joh 17:16 "De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen". Denna uppdelning gav de troende en stark identitet, skapade en känsla av utkorelse men också ett utanförskap. I dag är detta kontrastiva språkbruk mycket nedtonat.

Världsböndagen, år 1887 började Mary Ellen James, USA, ordförande i presbyterianska kvinnoförbundet, samla kvinnor till förbön för immigranter som kommit från Europa. Initiativet växte så småningom till en nationell, ekumenisk böndag. På 1920-talet började kvinnor i Nordamerika sprida böndagsprogrammet även till kvinnor i missionsländer ut över världen. År 1931 firades Världsböndagen för första gången i Sverige, i S:t Peters Metodistkyrka i Stockholm på initiativ av missionären Maja Johanson. Svenska missionsrådets Kvinnokommitté hade då programansvar. År 1959 bildades Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd, SEK, genom en sammanslagning av Svenska missionsrådets Kvinnokommitté och den år 1935 bildade Kristna Kvinnors Samarbetskommitté. Samtidigt övertog SEK ansvaret för Böndagen.
År 1967 flyttades Världsböndagen från fastan till första fredagen i mars varje år. År 1968 bildades Internationella böndagskommittén vid en konferens i Stockholm. Den bestod av representanter för nationella böndagskommittéer i hela världen, och var ansvarig för Böndagens allmänna organisation och kallade till överläggningar vart fjärde eller femte år, då beslut fattades om teman och vilka länder som skulle ansvara för dem. Mellan konferenserna sköts löpande ärenden av en exekutivkommitté med representanter från varje region. Kontoret finns i USA, i New York. År 1980 var drygt 150 nationella böndagskommittéer anslutna till Internationella Böndagskommittén. År 1982 antogs den nuvarande världsböndagssymbolen. År 1984 ansvarade Sverige för programmet som hade temat "Levande vatten från Kristus, vårt hopp" (Joh 7:37-39). År 1987 firades Världsböndagens 100-årsjubileum. Det uppmärksammades i mer än 170 länder med gudstjänster på mer än 1.000 språk. År 2011 uppmärksammades 80-årsjubileet av Världsböndagen i Sverige med högtidsgudstjänst och kvinnofrukost i S:t Peters Metodistkyrka i Stockholm.

Världspingstkonferensen, i Stockholm 13-20 juni 1955 var den fjärde i ordningen – efter Zürich 1947, Paris 1949 och London 1952. Konferensen anordnades på Storängsbotten i tre sammankopplade mötestält med plats för 8-10.000 mötesbesökare. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm med pastor Lewi Pethrus i spetsen stod värd. Omkring 4.000 förhandsanmälda deltagare från 34 länder fanns med. Konferensen påminde till sitt upplägg om den Europeiska pingstkonferensen som hölls i Stockholm redan 1939 och som från början var tänkt som en världskonferens. Den stora svenska delegationen drev sedan i Paris 1949 tanken på en konferensmodell med tonvikten på uppbyggelse. I stället för förhandlingar och resolutioner beslöts om fria samtal kring frågor inledda av olika deltagare. I Stockholm behandlades på dagtid tio ämnen om exempelvis Guds plan med PR, Andens dop och gåvor och Jesu tillkommelse, barnens och ungdomens roll.

I konferensens presidium markerades tredje världens betydelse genom att det utgjordes av Harry Liddle från Indien, Henrik Thiessen från Indonesien och Petro Shematsi från Kongo tillsammans med svensken Willis Säwe och Paul Walker från USA. Generalsekreterare för konferensen var Filadelfiaförsamlingens vice föreståndare Allan Törnberg. En uppmärksammad profil var engelsmannen Donald Gee, respekterad bibellärare och redaktör för tidningen Pentecost, världspingstkonferensens kvartalstidskrift.

Konferensen hade egen poststämpel. Stockholms stad välkomstflaggade på centralstationen för de utländska gästerna. På kvällarna hölls väckelsemöten med gäster som talare. Vid en musikgudstjänst med London Crusader Choir och den Svenska pingstväckelsens predikantkör, som uruppförde Karl-Erik Svedlunds rapsodi Hållen fästet, uppskattades publiken i och kring tältet till 15 000. Den avslutande nattvardsgången samlade enligt Dagen 10 000 deltagare och ansågs som det största nattvardsfirandet någonsin i svensk kristen historia. Stockholm 1955 var också den största v. dittills.

Den 24-27 augusti 2010 var det på nytt dags när den 22:a v. hölls i Stockholm. Denna gång i Filadelfiakyrkan. Konferensen samlade 1.700 deltagare från 74 länder. Under dagarna hölls 27 olika möten och seminarier där både svenska och utländska talare och musiker medverkade.