Europeiska pingstkonferensen

Europeiska pingstkonferensen Den europeiska pingstkonferensen i Stockholm 5-12 juni 1939, samlade pingstvänner till en konferens med 500 utländska deltagare där samtalen rörde för rörelsen centrala ämnen: dopet i den helige Ande och tungotalet som tecken på detta dop, organisations- och samfundsfrågan, idén om en gemensam trosbekännelse och enhetsfrågan. Stora offentliga möten hölls parallellt i Filadelfiakyrkan och ett 10 000-mannatält i Karlbergsparken. Förlaget Filadelfia samlade efteråt predikningar, tal och samtal från konferenser i en skrift.

Den europeiska pingstkonferensen, PEK, startade i och med Nyhemsveckan 1969, dit pingstvänner från Europa på Lewi Pethrus initiativ inbjöds. Den var tänkt som ett alternativ till EPF, European Pentecostal Fellowship, startat 1966, som erbjöd europeiska pingströrelser att organisatoriskt ansluta sig. Lewi Pethrus ville organisera en konferens som liknade Nyhemsveckan i sina fria former och där både organiserade och icke organiserade pingstvänner kunde mötas. I Nyhem bildades en konferenskommitté med schweizaren Jakob Zopfi som ordförande, en roll som han sedan hade i över trettio år. Sedan har det hållits sådana konferenser i Bern 1972, Hamar 1975, Haag 1978, Helsingfors 1981, Stuttgart 1984, Lissabon 1987, Jönköping 1991, Bordeaux 1994, Frydek-Mistek 1997, Helsingfors 2000, Berlin 2003 och Oslo 2007. Konferensen betydde från början mycket för att skapa regelbundna kontakter mellan pingstvänner på båda sidor av järnridån. År 1987 förenades PEK:s konferenskommitté med EPF i PEF, Pentecostal European Fellowship, med representanter från alla deltagarländer, och ledd av ett presidium med ledamöter från olika regioner.