B

baptism, (grek. baptismós, 'nedsänkning', 'dop') internationell protestantisk samfunds- och församlingsrörelse. Med hänvisning till Nya testamentet avvisar baptisterna barndopet och hävdar att enbart människor som bekänner personlig tro på Kristus bör döpas. Dopet sker genom nedsänkning i vatten (troendedop). Det förekommer två tolkningar av dopets innebörd, en reformert (dopet som symbolisk bekännelsehandling) och en mera allmänkyrklig (dopet som ett sakrament). Den döpte blir genom dopet medlem av en troendeförsamling. B. hävdar den lokala församlingens rätt till frihet från statlig och kyrklig överhöghet. Som samfundsrörelse uppstod b. bland barndöpande engelska kongregationalister som p.g.a. religionsförföljelse flytt till Holland. Där kom de i kontakt med troendedöpande anabaptister (mennoniter; anabaptism). Från dem övertog de bruket att uppskjuta dopet till medveten ålder. Den första baptistförsamlingen grundades i Amsterdam 1609 av engelsmannen John Smyth. I England utvecklades b. till en av de klassiska frikyrkorna. Välkända engelska baptister är John Bunyan, författare till Kristens resa, William Carey, förgrundsgestalt i den evangeliska världsmissionen, och Charles Haddon Spurgeon, predikant och församlingsledare i London. Från Storbritannien har b. spritt sig till alla världsdelar, framför allt till USA redan på 1630-talet, och är idag USA:s numerärt största protestantiska samfundsgemenskap. Dess församlingar fördelar sig på flera samfund, några av dem med enbart afroamerikanska medlemmar. De amerikanska baptisterna bedriver en omfattande mission i alla världsdelar. Bland framstående amerikanska baptister kan nämnas medborgarrättsförkämpen Martin Luther King, väckelsepredikanten Billy Graham samt presidenterna Harry S. Truman, Jimmy Carter och Bill Clinton. Förutom i Storbritannien och USA är b. idag särskilt väl företrädd i Sovjetunionen, Rumänien, Indien och Burma. För statistiska uppgifter Baptist World Alliance. De reformatoriska tankarna om det allmänna prästadömet och individens rätt att självständigt tolka Bibeln har präglat baptismen. Positivt har dessa tankar bidragit till att frigöra lekmannaaktivitet och socialt ansvarstagande. B. har tagit aktiv del i den västerländska kampen för religionsfrihet och samhällets demokratisering. Negativt har lekmannafrigörelsen bidragit till individualism och splittring.

Barnens Tidning, utgavs från 1858 av Hans Jacob Lundborg och övertogs efter hans död av Waldemar Rudin som redigerade den 1867-1869. Åren 1870-1891 var Lina Sandell-Berg – signaturen L.S. – redaktör och 1892 efterträddes hon av Sigrid Storckenfeldt. Från 1900 bytte tidningen namn till De Ungas Tidning och ändrade samtidigt karaktär från att ha varit inriktad på yngre barn till att rikta sig till ungdomar. Från 1892 utgavs ett särskilt julnummer av Barnens Tidning som från 1893 gavs namnet Julkärven. Tidningen hade sin största spridning inom EFS.

barnvälsignelse, ritual i de frikyrkor som inte döper spädbarn, t.ex. i EFK, FA, PR, SB, SDA. I t.ex. SMK återfinns b. som ett frivilligt alternativ till barndop. B. sker oftast i samband med en gudstjänst då hela församlingen är samlad och baseras teologiskt på exemplet i Luk 18:15-17 där Jesus välsignade barn. B. skiljer sig från barndop genom att det inte ses som ett sakrament utan endast är ett sätt att tacka Gud för det nyfödda barnet och önska det välsignelse. Detta sker utan koppling till medlemskap i den församling som utför ritualen. I FA hölls den första B. redan 1890.

Barratt, Thomas Ball (1862-1940) pastor, pingstledare, sångförfattare MK, PR. Gift 1887 med Laura Jacobsen. Född i en metodistfamilj i staden Albaston, distriktet Cornwall i sydvästra England. Då han var fem år gammal flyttade familjen till Norge, där fadern fått en chefstjänst inom gruvindustrin i Varaldsøy, men sin skolutbildning fick B. i England. Avgjord kristen vid 12 års ålder och medlem i den norska episkopala metodistkyrkan som 19-åring, 1881. Året därpå anträdde han predikantbanan, och från 1885 till 1906 var han pastor i flera av metodistförsamlingarna i Kristiania (Oslo).

Den mångsidigt begåvade B. studerade som ung musik för tonsättaren Edvard Grieg. Han blev tidigt känd som god talare – med ovanligt välmodulerad röst – som driven skribent och som god administratör. Redan i tidiga tonår startade han en söndagsskola och vid ännu ej fyllda 18 år tog han initiativ till en helnykterhetsförening bland gruvarbetarna på hemorten. B. blev 1902 utsedd till ledare för Kristiania Bymission, en social verksamhet inom MK i Norge, men samtidigt en evangelisk verksamhet genom väckelsemöten på hotell, biografer och teatrar. Kampen mot nöjeslivet i staden var central för missionen och väckte stor uppmärksamhet. B. engagerade sig samtidigt politiskt och valdes in i Kristiania stadsfullmäktige. Tidningen Byposten startade han 1904, som organ för missionens räkning. Sedan 1910 heter tidningen Korsets Seier, och är den norska PR:s tidning.

Bymissionens framgångar gjorde behovet av egna lokaler akut. B. föreslog – och fick gehör för – att Håkonsborgen skulle byggas. Där skulle all verksamhet kunna inrymmas. Kung Håkon medgav att hans namn användes i sammanhanget. Behovet av medel gjorde en insamlingsresa till USA nödvändig. B. reste hösten 1905 och var kvar i USA under ett års tid. Insamlingen misslyckades, men B:s mer än 20-åriga längtan efter en starkare upplevelse av den Helige Ande uppfylldes. I New York kom han nämligen i kontakt med representanter för den nya väckelsen, som brutit ut på Azusa Street i Los Angeles, och den 15 november 1906 mottog han sitt andedop. Därmed gavs hans liv en ny inriktning. Vid jultid detta år var han tillbaka i Kristiania och började där förkunna sin nya erfarenhet. Flera kända svenska pastorer, bl.a. Erik Schütz och Fredrik Åhgren besökte B:s möten i Kristiania. Även en som senare skulle bli mycket uppmärksammad, Lewi Pethrus, var där i februari 1907. Genom resor till många europeiska länder under följande år, blev B. erkänd inte endast som Norges eller Skandinaviens pingstapostel utan som hela Europas. B. begärde utträde ur MK redan 1907. Till baptistisk övertygelse i dopfrågan kom han långt senare. Först 1913 döptes han enligt baptistisk ordning (troendedop) av Lewi Pethrus i Stockholm. Bildandet av Filadelfiaförsamlingen i Kristiania, som kom att bli Norges ledande pingstförsamling, skedde den 26 juni 1916. Det var då drygt 200 personer som anslöt sig. Under B:s ledning, tiden fram till hans död 1940, växte församlingen till en gemenskap med flera tusen medlemmar.

I sin teologi var B. under sina 35 år inom PR typisk och stilbildande. I ett avseende avvek han dock. Det gällde kvinnors plats och inflytande i församlingen. Så länge han levde hade kvinnor en given plats i ledning och äldstekår inom Norges skilda pingstförsamlingar, såväl som inom huvudstadens Filadelfiaförsamling. Fru Laura ledde och talade under alla år vid möten då maken inte var närvarade, uppger B. i sina memoarer. En plats och position som snabbt fråntogs kvinnor inom norsk PR efter B:s död. B. utgav en rad sångsamlingar. År 1887 kom Evangeliska sånger och år 1911 kom Maran Ata, en sångsamling som då innehöll ca 600 sånger, men som slutligen inrymde 702 sånger, av vilka B. skrivit 110 och översatt 130. I svenska PR:s sångbok Segertoner har ett flertal sånger av B. varit medtagna i varje utgåva av sångboken.

Benzein, Sven (1914-1996) FA, underofficer, sångförfattare, kompositör, målare, fotohandlare, officer i FA under några år, ledare för strängmusikkårerna vid Templet, Stockholm och Norrköpings första kår. Gift 1944 med Gunvor Alexandersson. Samarbetade i sångutgivning en tid med Georg Ryding som skrev sångtexter. Instruktör vid musikledarkurser, i sångsamlingen Sång och Spel i 1972 års utgåva finns ett instruktionshäfte Råd beträffande gitarrspelets grunder av B. En av höjdpunkterna i hans musikaliska liv var när han dirigerade Norrköpings första kårs strängmusikkår under den internationella FA-kongressen i London vid 100-årsjubileet 1965, bl.a. i Royal Albert Hall.

Berg, Gustaf Daniel (1884-1963) (född Högberg) PR, missionär. Gift 1920 med Sara Ahlberg. Född i Västra Tunhem, Älvsborgs län. B. emigrerade 1902 till USA, där han bosatte sig i Pittsburg och utbildade sig till gjutare. B. reste 1910 tillsammans med svenskamerikanen baptistpastor Gunnar Vingren från USA till Belém, Pará i Brasilien som missionärer utan fast underhåll. B. arbetade till att börja med i ett gjuteri i Pará. Senare sålde han biblar och levde på provision. Med medel från Sverige köpte de 1917 en evangelisationsbåt, som fick namnet Boas Novas. Med hjälp av den besökte B., som var en utpräglad evangelist, byarna längs med Amazonfloden. Fem år senare flyttade han söderut i landet, först till staten Espirito Santo och sedan till staten Sao Paulo. Mellan 1930 och 1932 vistades B. i Sverige. Därpå följde en fyraårig verksamhet i Portugal. När förhållandena efter andra världskriget stabiliserat sig återvände han 1949 till Brasilien. Ett återkommande mönster i deras arbete var att B. med medarbetare evangeliserade i byarna medan Vingren grundade församlingarna, den första bildades 1911. Den stora brasilianska pingströrelsen Assembléias de Deus, Guds församlingar, har sin början i det arbete som B. och Vingren startade i Belém och rörelsen firade hundraårsjubileum år 2011.

Bergman, Carl Abraham (1800-1889) lärare, rektor, präst. Gift 1828 med Karin Vult von Steyern (1807-1884). B. hade en bred utbildning som bl.a. innefattade medicinska studier, men han kom som lärare och senare kyrkoherde i Vinslöv-Nävlinge framför allt att verka för att förbättra folkundervisningen och höll själv skola för barn i prästgården. Efter kontakt med den nyevangeliska väckelsen, och inte minst Oscar Ahnfelt, arbetade B. för att förändra Svenska kyrkans organisation i presbyteriansk riktning med Skotska kyrkan som förebild. Allmänpolitiskt verkade B. för ökad frihet inte minst på religionens område. B. startade 1851 tillsammans med H.B. Hammar d.ä. tidskriften Evangelisk Kyrkowän och var även med vid bildandet av Kristianstads Traktatsällskap 1855.

Bergquist, Eric (1855-1906) HF, fotograf, predikant, sångförfattare. Verksam i Örebro, skrev ett stort antal dikter och sånger och utgav bl.a. samlingen Förbundssånger, som utkom i 15 hela tiden utökade upplagor. Hans vanligen glädjefulla sånger ansågs väl komplettera den ofta tyngre helgelseförkunnelsen (helgelse). Under signaturen "Onkel Eric" skrev B. berättelser för barn som publicerades i bokform, i Trons Segrar och i Barnens Missionstidning som han en tid redigerade tillsammans med C.J.A. Kihlstedt.