nyevangeliska väckelsen

nyevangeliska väckelsen, kallas också nyevangeliska rörelsen eller helt enkelt nyevangelismen och betecknar den i huvudsak lutherska, lågkyrkliga väckelserörelse som drog in över Sverige i mitten av 1800-talet. Väckelsen hade sina rötter framför allt i pietismen och delar många av dess drag som personlig omvändelse, betoning av bibeltro och andaktsliv, men definierar sig samtidigt i viss mån mot den. Medan pietismen var en helt inomkyrklig rörelse var n. öppnare för samverkan även med sammanhang som inte var lutherska. Den sanna kyrkan fanns inom alla kristna samfund och bestod av "alla levande kristna". N. var kyrkokritisk och särskilt kritisk mot prästerskapet. Så länge en präst också tillhörde n. och ledde dess nattvardsgångar kunde de troende finnas kvar i kyrkan, men när så inte var fallet kunde det leda till splittring. På så sätt utkristalliserades t.ex. Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, som organisatoriskt blev kvar inom lutherska kyrkan, och Svenska Missionsförbundet som lämnade den lutherska kyrkans organisation. Kända personligheter inom n. är bland andra Ebba Boström, Lina Sandell-Berg, Carl Olof Rosenius, Gustaf Emanuel Beskow och Paul Peter Waldenström.