Pethrus, Lewi

Pethrus, Lewi (1884-1974) (född Petrus Levi Johansson) PR, pastor, författare, chefredaktör, PR:s mest framträdande ledare från omkring 1913 till sin död. Gift 1913 med Lydia Danielsen. Född i Västra Tunhem, Västergötland. Började som 14-åring arbeta på fabrik i Vargön. År 1899 döpt i baptistkapellet, Vänersborg. Flyttade till Norge 1900 och arbetade på skofabrik. Började under denna tid medverka i baptistmöten och höll 1902 i Lillesand sin första mötesserie på egen hand. Han gjorde vid denna tid en djupgående andlig upplevelse med tungotal men förstod först 1907 att det var ett andedop han upplevt.

Åren 1904-1905 studerade han vid Betelseminariet, Stockholm. Där upplevde han en troskris och avbröt studierna men gick 1906 in i en tjänst som pastor i Lidköpings baptistförsamling. Under tiden i Lidköping besökte han T.B. Barratts möten i Kristiania, Norge, och tog starka intryck av den pingstförkunnelse som förmedlades. År 1911 blev han föreståndare för Stockholms sjunde baptistförsamling, Filadelfia, som bildats året innan i syfte att ge rum för den nya rörelsen, som pingstväckelsen då kallades.

Filadelfiaförsamlingen i Stockholm upplevde under hans ledning en remarkabel utveckling och expansion vilket inom några få år gjorde honom till den informelle ledaren för den över hela landet framväxande PR. P. fick en avgörande betydelse för konsolideringen av den nya församlingsrörelsen och för formandet av särarten i dess lära. Det tog sig uttryck i både ord och gärning. Hans ledarskap hade en praktisk inriktning där han tog flera viktiga initiativ som både fick sammanhållande betydelse och formade läran. År 1912 startade han Förlaget Filadelfia, gav ut sångboken Segertoner 1914, startade bibelskola 1915 och började samma år ge ut veckotidningen Evangelii Härold. År 1930 invigde han Sveriges största kyrkolokal, Filadelfiakyrkan. Han vidgade ständigt sitt arbetsfält. År 1942 startade han Kaggeholms folkhögskola, 1944 tidskriften Den kristne, 1945 dagstidningen Dagen, 1955 IBRA Radio, och 1959 Lewi Pethrus Stiftelse för Filantropisk verksamhet. Han var starkt pådrivande vid bildandet av partiet Kristen demokratisk samling, senare Kristdemokraterna, 1964.

En avgörande händelse i P:s och pv:s utveckling var uteslutningen av Filadelfiaförsamlingen ur SB år 1913 med motiveringen att församlingen hade en friare nattvardspraxis än samfundet. Uteslutningen ledde till att PR bröt sig en egen fåra som en fristående församlingsrörelse där P. blev den mest inflytelserike ledaren. Hans ställning i rörelsen befästes av att medlemstalet i Filadelfiaförsamlingen växte, de två första åren från 74 medlemmar till 400, drygt 500 % ökning på två år. När han efter 47 år avgick 1958 hade församlingen 6.431 medlemmar.

P. var en flitig författare. Förutom ett stort antal tidningsartiklar, främst ledare, publicerade han en rad böcker, reseskildringar, predikosamlingar, debattböcker och memoarer. Han hade också en lyrisk och musikalisk ådra och skrev och komponerade flera sånger, bland dem den ofta sjungna "Löftena kunna ej svika".

P. var djupt engagerad i mission och social hjälpverksamhet och deltog flitigt i den internationella PR:s verksamhet. Han var en av de ledande i utformningen av Världspingstkonferenserna.

P:s starka övertygelser och kraftfulla ledarskap förde honom ibland in i konflikter som väckte uppmärksamhet också utanför PR:s led. Den första stora konflikten, Franklinstriden 1929, gällde organisationen av den yttre missionen, Svenska Fria Missionen. År 1948 gick hans närmaste medarbetare Sven Lidman till angrepp mot honom i pressen. Motsättningen dem emellan hade en upprinnelse i tillkomsten av tidningen Dagen, som Lidman motsatte sig. Striden mellan de båda pingstledarna blev dramatisk och fick omfattande publicitet. Lidman uteslöts ur Filadelfiaförsamlingen, men på det personliga planet försonades de båda 1953.

Under P:s ledning blev PR en profilerad rörelse med stark betoning på "den fria bibliska församlingen" i motsats till samfunden. Under 1960-talet började P. visa stor öppenhet gentemot andra kristna rörelser och kyrkor. Han såg den karismatiska rörelsen i olika kyrkor som en fortsättning av pv och bidrog med sitt ställningstagande till vidgade ekumeniska kontakter mellan PR och övriga kyrkor och samfund.

Som förkunnare karakteriserades han av Emanuel Linderholm som "en av de främsta religiösa folktalare vi haft". Nils Bloch-Hoell betecknade honom som en fantasifull och energisk organisatör. David Bundy lyfte 2009 fram honom som den kanske främsta faktorn bakom utvecklingen av Sveriges största frikyrka. Han tillhörde, enligt Karl-Erik Heinerborg, en av förra århundradets största predikanter.