vapenvägran

vapenvägran Regeringsformens stadgande om samvetsfrihet i § 16 från 1809 anfördes som motivering när frågan om de samvetsömmas rätt till vapenfri värnplikt kom upp för första gången i riksdagen 1898 genom baptisten Jakob Byström. Denne angav ett 30-tal exempel på domar om upp till två års fängelse för vägran att bära vapen. Det rörde sig i de flesta fall om fribaptister, anhängare till Helge Åkeson. Motionen föranledde ingen åtgärd, men en viss lättnad infördes 1902 med möjligheten till annan tjänst inom krigsmakten för dem som hyste "allvarliga samvetsbetänkligheter". Detta tillfredsställde inte fribaptisterna och många andra med hemvist i frikyrkligheten och många fortsatte att dömas till fängelsestraff. Först 1920 och 1925 infördes möjlighet till en längre civil värnpliktstjänstgöring om "religiös övertygelse eller annan jämförlig orsak" förelåg för v. Under det andra världskriget ändrades motiveringen till "djup samvetsnöd" och ett omfattande ansöknings- och prövningsförfarande infördes. Det förekom fortsatt ett antal s.k. värnpliktsvägrare som av etiska eller religiösa skäl (det sistnämnda gällde främst Jehovas Vittnen) vägrade acceptera de existerande alternativen inom totalförsvarets ram och dömdes till fängelsestraff. Först 1966 utökades de helt civila tjänstgöringsalternativen och Jehovas Vittnen befriades helt från tjänsteplikt. Från 1991 medgavs vapenfri tjänst utan särskild prövning. Efter det kalla krigets slut uttogs dock allt färre till tjänstgöring och 2010 avskaffades värnplikten under fredstid.