Metodistkyrkans i Sverige internationella arbete

Metodistkyrkans i Sverige internationella arbete, MK har sedan sin begynnelse ivrat för yttre mission. "Hela världen är mitt pastorat", sade metodismens grundare John Wesley, och metodistpredikanten George Scott, inspiratör för den svenska folkväckelsen på 1830-talet, var en stor missionsivrare. Han startade sin Missions-Tidning 1834 och inspirerade till bildandet 1835 av Svenska Missionssällskapet, som var ekumeniskt. Svenskamerikanska och svenska metodistpredikanter i Sverige under senare delen av 1800-talet kallades ofta missionärer. Inre och yttre mission sågs som delar av samma Jesu missionsuppdrag att föra evangeliet till alla folk. Medel samlades in i Sverige för yttre mission och sändes till Metodist-episkopalkyrkans huvudkontor i Amerika för vidare befordran ut i världen. Många svenskfödda personer sändes ut som internationella missionärer men via missionsstyrelsen i Amerika. För att öka missionsintresset beslöt man i början av 1900-talet att låta svenskar missionärsavskiljas vid årskonferenser i Sverige. Det hölls nära kontakt mellan dem och hemlandet via brev och tidskriftsartiklar. Men MK:s missionsfält har alltid varit internationella, och svenskar har där arbetat tillsammans med missionsarbetare från flera olika länder. Inte minst arbetsgemenskapen med kolleger från de nordiska länderna Norge, Danmark, Finland har varit ett starkt stöd för svenska missionsarbetare, varför det är svårt att enbart skildra s.k. svensk mission.

Sedan 1960-talet har livstidsmissionärer alltmer ersatts av projektarbetare, som gör sin insats en begränsad tid under och på begäran av den mottagande kyrkan eller årskonferensen. Förhandlingarna mellan respektive kyrkor och styrelser sker numera direkt utan inblandning av missionsstyrelsen i USA. Likaså har inhemska medarbetare numera tagit över ledningen av projekten, ofta med fortsatt stöd från Sverige men med det ständiga målet att verksamheten skall bli helt självbärande.

Sydöstra, södra och sydvästra Afrika: I Moçambique, f.d. Portugisiska Ostafrika, ligger ett par missionsstationer som svenska metodister stött i generationer, nämligen Chicuque (eller Gikuki) nära hamnstaden Inhambane, och Cambine (eller Kambini). Lika bekanta för svenska metodister har Old Mutare (eller Old Umtali), Mutambara och Nyadiri varit. De stationerna ligger i Zimbabwe, f.d. Sydrhodesia. Skolor för olika åldrar och ändamål samt sjukhus eller kliniker finns på och kring dessa missionscentra.

Litteratur- och skolmission.1907 sände MK i Sverige ut ynglingarna Gottfrid Runfeldt och Josef Persson för litteraturmission i Portugisiska Ostafrika. Runfeldt dukade snart under för tropiska sjukdomar endast 22 år gammal. Men boktryckaren Persson fick ett långt och fruktbärande liv i Gikuki 1907-1914, Kambini 1914-1924 och Johannesburg 1924-1964, som predikant, distriktsföreståndare och forskare på afrikanska språk, skapare av ordböcker, grammatikor och ABC-böcker samt översättare av bibeldelar och handböcker på bonga-chopi-språken. Nya testamentet på xitswa kom ut 1928 och hela Bibeln, språkligt reviderad, 1955. Som ledare för The Central Mission Press i Johannesburg, Transvaal, Sydafrika, bidrog Persson till spridandet av böcker och tidskrifter på flera språk över stora delar av Afrika. Hans litteraturmission fortsattes av bl.a. hans son Börje Persson. Vardagsliv och högtidsstunder i Inhambane, 1933, är en av de böcker som Josef Persson skrivit.

Per Knutsson, pastor, avskildes 1939 som jordbruksmissionär. Han har målande skildrat livet på och kring en stor missionsstation i boken Kambini – staden i djungeln, 1946. Där var förutom kyrkan på stationen och kapellen i de många omgivande byarna även skolor, undervisning för barn och vuxna, för män och kvinnor, jordbruks-, hantverks- och hemkunskapskurser, sjukhus, lepraby (Telles). Varvat med vidareutbildningar i USA var pastor Knutsson under åren 1940-1961 bl.a. distriktsföreståndare och lärare för evangelister och pastorer i Kambini och Gikuki och senare rektor vid det 1957 startade ekumeniska prästseminariet i Ricatla. Gunborg Knutsson (född Jacobson) reste ut som missionär 1948 och gifte sig med Per. Vid sidan av arbetet som tandtekniker ägnade också hon sig åt undervisning i både Gikuki och Ricatla, främst av kvinnor, särskilt pastorsfruarna. Efter makens död reste hon på nytt till Moçambique och återvände till Sverige 1975.

Lennarth Blomquist, pastor, slöjdlärare, jordbrukare, och hans hustru Maj-Stina, kontorsutbildad, var missionärer i Sydrhodesia/Zimbabwe från 1947. Lennarth startade mönsterfarmer och blev mest känd för sitt "Butchershop in the Backyard"-program ("charkuteributiken på bakgården") där familjer för att motverka undernäring och fattigdom fick lära sig att med kretsloppstänkande sköta smådjursfarmer på ett resurssnålt sätt. Idén har spritts till flera fattiga länder, och instruktionsböckerna har översatts till flera språk. Maj-Stina ordnade bl.a. kurser för kvinnor. År 1976 återvände makarna till Sverige, där Lennarth Blomqvist reste energiskt som MK:s Yttre Missions arbetande ordförande.

Pastorerna Tage Adolfsson och Gunnel Adolfsson kom 1950 tillsammans till Portugisiska Ostafrika som missionärer. De arbetade med utbildning av evangelister och pastorer vid bibelskolan i Chicuque och senare pastorsseminariet i Cambini, där Tage blev rektor. Gunnel undervisade bl.a. i pedagogik och ägnade sig även åt barnverksamhet och kurser för kvinnor, särskilt pastorsfruar. År 1976 återvände de till församlingsarbete och missionsengagemang i Sverige.

Alf Helgesson, utsänd 1950, folkskollärare och pastor, arbetade med alfabetisering bland i synnerhet migrerade arbetare från Moçambique i Sydafrikas guldgruvedistrikt. Detta har han skildrat i boken Gud och guld i Afrika, 1955. Sin kännedom om tänkesätt och traditioner hos tswa-folket i södra Moçambique har han bl.a. redovisat i Master of Arts-avhandlingen The Tschwa Response to Christianity, Univ. of Witwatersrand 1971. Strax innan han avled framlades hans doktorsavhandling vid Uppsala universitet: Church, State and People in Mozambique, 1994.

Bengt Simonsson, typograf, utsändes 1950 som kontraktsarbetare till The Central Mission Press i Johannesburg. Efter fortsatta studier sändes han och hustrun Märtha på 1960-talet till Kitwe i Nordrhodesia/Zambia, där de byggde upp Africa Literature Centre, en författar- och journalistskola i nära anslutning till Mindolo Ecumenical Foundation och stödd av MK i Sverige.

Sjukvårdsmission i södra, sydöstra och sydvästra Afrika: Sjuksköterskan Henny Andersson anlände i slutet av 1909 till Inhambane och gifte sig med sin trolovade Gottfrid Runfeldt strax innan han dog av tropiska sjukdomar i januari 1910. Hon blev senare Josef Perssons hustru och utförde en mycket uppskattad missionsgärning innan hon dog 1936 i Gikuki.

År 1909 reste även sjuksköterskan och barnmorskan Ellen Björklund till Portugisiska Ostafrika i MK:s tjänst. Hon hade tidigare varit anställd av Skandinaviska Alliansmissionen som missionär i Kina och Japan. 1913 flyttades hon till Sydrhodesias Old Umtali, där barnbördshus och sjukhus bär vittnesbörd om hennes omsorg och där hon dog 1930.

År 1920 reste betaniasystrarna Mia Lindqvist och Alice Ekströmer till Portugisiska Västafrika. Lindqvist hade sin missionsgärning där tills hon pensionerades 1936. Ekströmer flyttade efter fem år till Portugisiska Ostafrika. Där kom hon att byta namn till Alice Stauffacher genom giftermål med en missionsläkare.

Sjuksköterskan och evangelisten Ruth Hansson kunde från 1926 i tjugo års tid få medel för sin uppskattade tjänst i Syd-Rhodesia inom sjuk- och förlossningsvård tack vare en lekman i Skåne, C.F. Israelsson, som genom sin tidning Andliga Fläktar och besök i olika församlingar samlade medel för hennes verksamhet.

Betaniasyster Ester Björk förestod från 1932 sjukhuset i Kambini, gifte sig i slutet av 1930-talet med änkemannen Josef Persson men dog redan 1939 i Johannesburg.

År 1937 avskildes barnmorskan Rosa Rydell för Old Umtali och arbetade där under hela världskriget, då det var omöjligt för missionärer att nå hemlandet.

År 1946 reste sjuksköterskorna Märtha Bjurström och Karin Jönsson som MKK:s missionärer till Portugisiska Ostafrika.

Betaniasystern och barnmorskan Ruth Lind utsändes1954 som MKK-missionär till Sydrhodesia, arbetade i och omkring Mutambara och Nyadiri med förebyggande hälsovård, bl.a. start av klinik i Dendera, innan hon från 1973 fortsatte sin missionsgärning i Sierra Leone.

Operationssjuksköterskan Elsie Johansson var en plikttrogen missonsarbetare i Moçambique i ca 20 år från 1960.

Ann-Marie Korswing, sjuksköterska, och hennes make Rune, pastor, arbetade i 1959-1976 i Moçambique. När detta skrivs lever de som mycket missionsengagerade pensionärer i Stockholm.

I det självständiga Moçambique har missionsinstitutioner först förstatligats och sedan givits tillbaka till kyrkan. Ledningen av MK:s skolor och sjukhus ligger nu i inföddas händer, men Sverige har bidragit med volontärer för vissa projekt, stipendier för utbildning av sjuksköterskor och läkare, hjälp på grund av naturkatastrofer och inbördeskrig, hjälp åt krigsskadade barn m.m. Kyrkans medlemsantal har vuxit kraftigt på senare år och oevangeliserade områden evangeliseras av den växande kyrkan. Idag finns ca 200 000 medlemmar inom MK i Mocambique

Också i Zimbabwe har den inhemska kyrkan övertagit ansvaret för institutionerna. Även det tandvårdsprogram som startades av den svenska tandläkaren Margret Nelvig 1964 och på 1980-talet fortsatte med hjälp av en rad svenska volontärer har övertagits av MK i Zimbabwe.

Västra Afrika: Under 1960- och 70-talen betonades starkt i flera länder den västerländska missionens uppgift att göra sig själv överflödig där det redan fanns etablerade kyrkor, så även i Liberia och Sierra Leone. Det var de mottagande kyrkorna som bestämde vad de ville ha hjälp med, t.ex. utbildning av inhemska ledare i sjukvård, förebyggande hälsovård, skola, yrkesutbildning, jordbruk, evangelisation m.m. Varje utländsk missionär eller korttidsarbetare skulle träna inhemska s.k. co-partners som kunde ta över efter dem och man betonade vikten av att missionsarbetet nådde ut från missionsstationerna till landsbygdens byar.

Liberia: Den svenska sjuksköterskan och barnmorskan Ulla-Britt Odhagen-Hansen arbetade i Gantadistriktet i Liberias inland 1961-1971 och gjorde en stor insats för utbildning i uppsökande leprasjukvård, förlossningsvård m.m. År 1964 gifte hon sig med den danskfödde byggnadsingenjören Arne Hansen, som kom att leda byggandet av många hus, bl.a. på de leprasjukas rehabiliteringscenter och den stora missionsstationen i Ganta, samtidigt som liberianer fick erfarenhet i konsten att bygga stadiga hus av lokalt tillgängligt material. 1978 for makarna Hansen till Sierra Leone för bl.a. utbyggnaden och vidareutvecklingen av arbetet på Kissy-kliniken där.

Hälsoundervisning, barnavård och vaccinationer nådde allt längre ut till den fattiga djungelbefolkningen i Ganta- och Gbarnga-distrikten i Liberia genom att s.k. rullande kliniker regelbundet besökte strategiskt belägna byar dit befolkningen sökte sig för hälsovård. MK i Sverige stödde detta arbete genom sin missionär Kristina Palmér, sjuksköterska och barnmorska, som under 1970-talet engagerade sig hårt i detta förebyggande hälsoarbete tillsammans med andra skandinaver och liberianer. Hon startade även allt mer eftersökta kurser för bybarnmorskor, s.k. traditional birth attendants, för att motverka den höga mödradödligheten och nära femtioprocentiga spädbarnsdödligheten. Hon arbetade också för fångars väl. Hennes make Folke Palmér anlitades under sin första period i Liberia för församlingsutveckling, evangelisation och kurser för evangelister och pastorer och blev sedan lärare på det ekumeniska pastors-prästseminariet Gbarnga School of Theology.

Andra svenska missionsarbetare i Liberia under 1970- och 80-talen var mekanikern och pastorn Håkan Årsjö (som tragiskt omkom i en olycka), hans hustru sjuksköterskan Eva-Britt Årsjö (Jensen), sjuksköterskan och barnmorskan Britt Ringqvist och ingenjören Bertil Ringqvist, Roland Nordén, socionom och lantbruksutvecklare och hans fru Gunilla, arbetsterapeut.

Under Liberias förödande fjortonåriga inbördeskrig 1990-2004 var det kyrkorna som var människornas hopp. De verkade för fred och försoning och gav trots bristande resurser skydd, hjälp och skolundervisning åt flyktingar inom och utom landet. Kyrkornas medlemsantal har mångdubblats under krigsåren. Efter kriget engagerar församlingarna sig i hemmamissionsprojekt och hjälp till andra vad gäller evangelisation, jordbruk, återuppbyggnad och nybyggnad av skolor, yrkesutbildning, traumabearbetning, försoningsarbete och undervisning i mänskliga rättigheter och demokrati. Även församlingar i Sverige har fått vara med och hjälpa i denna återuppbyggnadsprocess. MK i Liberia har f.n. drygt 160 000 medlemmar och ca 100 skolor.

Sierra Leone: På 1970- och 80-talen inriktades svenska metodisters u-landsintresse alltmer på Sierra Leone, ett av jordens fattigaste länder. Kissy Urban Center i Freetown med hälsoklinik, förlossningsavdelning, mödra- och barnavård utvecklades under ledning av de från Sverige stödda Ruth Lind, Ulla och Arne Hansen, Kerstin Askevik m.fl. En mönsterfarm enligt Lennarth Blomqvists "butchershop-in-the-backyard"-program skapades på PaLokko-området, och ett barnhem organiserat i "familjer" med var sin "mamma" och var sitt hus utvecklades under 1980-talet i nära samverkan med FVBU och under ledning av bl.a. de svenska metodisterna Ulla-Gun och Arne Ångman, Bitte (Karlsson) Wadhstorp, Ingrid Holmgren och flera korttidsvolontärer. Ingrid Holmgren har skyddat barnen under inbördeskrig, då barnbyn förstördes, lotsat dem in i vuxenvärlden och i nära samarbete med FVBU fortsatt att verka för funktionshindrade och krigsskadade barn i Freetown. Där har FVBU nu ett resurscentrum. Barnhemmet med goda inhemska ledare har flyttat till Lumley, Freetown. Ett före detta barnhemsbarn tar nu på eget initiativ hand om andra hjälpbehövande barn. En lärdom av detta är att inte bli missmodig när hus förstörs. Det som gjorts av kärlek till Jesus och medmänniskor består och bär frukt i människors sinnen och liv.

Norra Afrika: Hildur Gelotte betaniasyster och sedermera även metodistpastor, verkade 1931-1942 och 1953-1973 bl.a. vid KMA:s barnhem i Bizerte, Tunisien.

Även i Algeriet stöddes en tid ett gosshem genom MK i Sverige.

Indien: Från slutet av 1800-talet bereddes några svenska metodistmissionärer möjlighet att göra en insats i Indien-missionen i den amerikanska missionsstyrelsens regi och genom understöd från bl.a. svensk-amerikanska församlingar. Dessa missionsarbetare inspirerade metodistförsamlingar och ungdomsföreningar i Sverige att ta sig an underhållet av några infödda medarbetare i Gujarat redan 1898, ett slag av missionsstöd som blivit mer vanligt på senare år.

År 1915 sändes betaniasystern Maja Johanson som de svenska KYM-föreningarnas missionär till Bengalen, sedan till Pakur i Bihar. Hon behövde1919 av hälsoskäl återvända till Sverige, där hon kom att verka för missionen som KYM/MKK:s sekreterare i många år.

Pastor Sten Nilsson med fru Maj var från 1947 i ca tio år utnämnd till arbete bland santalerna i Bihar, nuvarande Jarkhand, i nordöstra Indien. På 1950-talet arbetade också Birgit och John Larsson där. I norra Indien verkade även en tid läkaren och psykiatern Dagmar Norell i Lucknow och röntgensköterskan Frida Hagerström.

Sten och Maj Nilsson engagerade sig mycket i uppbyggandet av missionscentret Theodori Mission, som kom att kallas så bl.a. för att centrets invigning 1952 förrättades av biskop Theodor Arvidson och Theodor betyder "Guds gåva". På Theodori och i den närliggande staden Pakur med omgivande landsbygd har missionen, förutom på församlingsarbete, satsat på skolverksamhet, inte minst för flickor, sjuk- och hälsovård, lepracenter, omsorg om barn med handikapp, fattigdomsbekämpning genom alfabetisering och undervisning om bättre jordbruksmetoder, billiga lån och samarbete genom byaråd, där kvinnor får stort inflytande. En stor skara välutbildade indiska social-, hälso- och jordbruksarbetare, lärare och församlingsarbetare har vidareutvecklat arbetet på och omkring Theodori. Vissa utvecklingsprojekt har tidvis fått bidrag genom Frikyrkan Hjälper/Diakonia med målet att bli självbärande. Intresset i Sverige för Theodori har stärkts genom korttidsvolontärer och enskildas besök och engagemang.

Östasien:

Korea: Sjuksköterskan Elisabeth Käck-Roberts utsändes till Korea 1916, var föreståndarinna för en sjuksköterskeskola i Seoul, gjorde en banbrytande insats för sjuksköterskeutbildningen där, var en tid på Filippinerna, fick ett dramatiskt liv, t.ex. i sista stund räddad undan en japansk exekutionspluton under andra världskriget.

Kina: Anna Lindblad var kinamissionär, först i Skandinaviska Alliansmissionens tjänst 1896-1898 men 1908-1922 utsänd från MK i Sverige. Hon verkade i Chunkin där KYM drev en flickskola och där flera andra svenska metodistmissionärer fanns, underhållna av internationella missionssällskap.

Sjuksköterskan Emma Palm reste 1922 till Kina som den internationella MKK-rörelsens missionär. Vid andra världskrigets slut förestod hon Unions-sjukhuset i Sienyu. Av politiska skäl tvangs hon lämna Kina i början av 1950-talet men fick en ny uppgift bland invandrade kineser på Borneo.

Malacka och Borneo: Abel Eklund var missionär 1908-1954 i Malaya och Borneo, bl.a. rektor för ett pojkläroverk i Klang, Malaya. Olga Pettersson, utrest 1909, arbetade många år som lärarinna och föreståndarinna för ett barnhem i Singapore.

Sumatra, Indonesien: Pastor Egon Åström sändes 1930 ut som missionär till fattiga kinesiska invandrare på Sumatra. Han och hans fru Vera (född Edborg) arbetade mycket med att hjälpa människor i nöd under andra världskriget. År 1945 mördades han i Tebing-Tinggi av indonesiska extremister. Biografi: Vera Edborg-Åström: Han gav sitt liv för Sumatra, 1948. Ragnar Alm, pastor utsänd 1931 till Sumatra, arbetade bland batakerna. Han var rektor för predikantseminariet i Kisaran 1952-1957 och lärare på Nommensen-universitetet 1957-1965. Gift med missionären Lydia Oelschlaeger. På Sumatra verkade från omkring 1950 också pastor Per-Eric Lager och hans hustru Solveig, lärare, bl.a. med litteraturmission och på 1960-talet uppbyggande av ett offsettryckeri i TebingTingi. Också i Indonesien har infödda ledare i MK tagit över verksamheter som missionärer startat.

Baltikum: Ett nytt fält för svenska missionsinsatser efter järnridåns öppnande är bl.a. Litauen. Den svenska metodistpastorn Walla Carlsson har där arbetat mycket med barn, ungdomar och familjer i behov av sociala insatser, bl.a. i samarbete med FVBU. Pagalbos Centras är ett projekt som en del metodistförsamlingar och missionsgrupper i Sverige har engagerat sig i. Källor: Missionsrapporter och minnesteckningar finns i Metodistkyrkans i Sverige Årsbok från olika år, artiklar om mission i kvinnoförbundets tidskrifter och Svenska Sändebudet, olika årgångar. Kompendier om olika fält har utgivits av Metodistkyrkans Yttre Mission, som också har arkiverat rapporter och visst bildmaterial, brevväxling m.m. Arkivförteckning finns i Metodistkyrkans årsbok 1996 (men en del material har senare flyttats).