Svenska Missionskyrkan

Svenska Missionskyrkan, SMK, tidigare Svenska Missionsförbundet, SMF. Alltifrån 1800-talets mitt innebar den vittfamnande religiösa väckelsens framväxt och former något nytt i förhållande till den tidigare kyrkliga utvecklingen. Människans syndfullhet och behovet av frälsning lyftes fram. Nyevangelismen med Carl Olof Rosenius som främste företrädare och organiserad från1856 i Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, betonade Guds förlåtande kärlek och frälsningen. Samtidigt knöt den an till internationella protestantiska och evangelikala strömningar och uppfattningar, som kan sammanfattas i följande fyra punkter (David B. Bebbington): 1) biblicism (ett förlitande på Bibeln som den yttersta religiösa auktoriteten), 2) omvändelse (en tyngpunkt på den nya födelsen), 3) aktivism (ett energiskt, individuellt närmande till religiösa plikter och socialt engagemang), och 4) korscentrering (en fokusering på Kristi försoning som det väsentliga i kristendomen). Paul Peter Waldenström blev en viktig talesman för det nya. Det var människorna, som måste försonas inte Gud. Människorna ställdes inför ett val, som fordrade ett ställningstagande. Omvändelsen blev därmed central. Nåden nådde ut i samhället på ett helt nytt sätt. Var och en kunde närma sig Gud utan mellanhänder. Bibelordet blev avgörande – Var och hur står det skrivet? – och kunde tolkas av den enskilde. Nattvarden skulle delas endast av trossyskon. De äldre hierarkierna bröts ned och människorna möttes i en horisontell, andlig gemenskap, som blev ytterst central och gav dem nya värden och samhörighet. Bland människorna fanns också önskemål om att få bedriva mission och på egna villkor utbilda predikanter, evangelister och missionärer. Som medlemmar i de nya föreningarna mottogs både döpta och i undantagsfall odöpta, vilket inte kunde accepteras av baptister och metodister. I utformningen och miljön fanns därmed olika frågor och svar. Ett svar blev Svenska Missionsförbundet, eller som det från 2003 skulle heta Svenska Missionskyrkan. S. bildades i Stockholm den 2 augusti 1878. I en mindre sal samlades ombud för några missionsföreningar för att samtala om stadgarna för Missionsskolan i Kristinehamn som ägdes av Värmlands Ansgarieföreningen. Erik Jakob Ekman föreslog då att ett missionssällskap skulle bildas och att det borde kallas Svenska Missionsförbundet. Så blev också beslutet. En verkställande centralkommitté på sju personer utsågs med Ekman som ordförande. I den skulle även Waldenström ingå. Denne var dock inte med vid sammanträdet och biträdde först efteråt beslutet. Centralkommittén skulle verkställa besluten och besluta i frågor som uppkom mellan årsmötena. Den skulle också ta emot och förvalta alla till förbundet insamlade medel. Varje förening eller församling, som var medlem av förbundet, hade rätt att sända ombud till årsmötet, sedermera kallat generalkonferensen, för överläggningar och beslut. Därmed var grunden lagd för den framtida organisationen. Enligt stadgarna 1879 skulle förbundet (§ 1) "förena kristna missionsföreningar eller församlingar i landet till gemensam verksamhet för såväl inre som yttre mission". Mission blev ledordet hemma och i främmande land. Här blev därför organisation och förebilder viktiga. När det gällde missionen kom Afrika i centrum och formerna kom att utformas i samarbete med de engelska kongregationalisterna. Inom S. betraktas Bibeln som normen för tro och liv, där frihet råder för den enskilde att "under Andens ledning söka klarhet i läro- och tolkningsfrågor" (1964 års konstitution). De troendes gemenskap omfattar dem som tror och tar emot Ordet. Det väsentliga är här den personliga bekännelsen och tron, och det finns utrymme för en personlig uppfattning och tolkning av tron. Organisationsformen är inte det primära, det viktiga är gemenskapen och dess innehåll. Gemenskapsfrågorna spelar därmed en väsentlig roll. Två organisatoriska frågor präglade både den inledande och fortsatta utvecklingen. Hur skulle den lokala församlingens självbestämmande och behovet av en central samverkan tillgodoses och vad var S.: missionssällskap eller samfund? Svaren blev avgörande för framtiden. Enligt Waldenström var S. ett missionssällskap och inget samfund, medan Ekman ansåg det vara ett samfund. Ekman hade tagit starka intryck av de engelska kongregationalisternas uppfattningar och lösning av de organisatoriska problemen. Vid årsmötet 1888 skapades formen för den s.k. inre missionen med ombud för distrikten för församlings- och predikantfrågor, och 1889 antogs sju distriktsombud, i fortsättningen kallade distriktsföreståndare. Beslutet hade drivits fram av församlingarnas ombud. Under påverkan från anglosaxisk frikyrklighet utvecklades sedan efterhand S. från en förening av lokala missionsföreningar och församlingar till en fast organiserad frikyrka med generalkonferensen som högsta beslutande organ. År 1885 nyskapades en särskild befattning för Ekman som missionsföreståndare. Han skulle som sådan svara för ledningen av yttre missionen och vara redaktör för förbundets tidning Missionsförbundet. Som missionens inspektor skulle han inte längre vara ansvarig för utbildningen vid missionsskolorna. Missionsföreståndarskapet 1885 kan ses som att Ekman skulle neutraliseras i motsättningarna mellan honom och Waldenström. I stället skulle dock tjänsten i Ekmans händer förvandlas till en ytterst väsentlig post med avgörande inflytande inom S. Han grep med fast hand alltmer av tyglarna. Men efter en lärostrid om de eviga straffen tvingades han avgå 1904. Efter hans avgång tycks styrelsen ha haft svårt att införliva den nya posten i organisationen och först 1908 tillträdde Waldenström som missionsföreståndare – den hade då visat sig vara absolut nödvändig. Men utvecklingen gick inte helt Walenströms väg. Denne såg förbundet framför allt som en organisation inom Svenska Kyrkan, inte som en frikyrka. Men framför allt under och efter första världskriget skedde en bestämd förändring mot en allt större frikyrklighet. Missionshusen började i allt större utsträckning kallas missionskyrkor, och predikanterna fick efterhand heta pastorer. Färdriktningen underströks av S:s anslutning 1948 till Kyrkornas världsråd och till Reformerta världsalliansen 1971. Den nya tidens krav speglas i S:s konstitutioner 1964 och 1999/2000. Som en konsekvens var därmed tiden 2003 mogen för ett namnbyte från Svenska Missionsförbundet till Svenska Missionskyrkan. Därmed hade man markerat sin status och dragit konsekvenserna av den tidigare utvecklingen: ett fritt samfund och en självständig kyrka. S. hörde hemma i den protestantiska kyrkoförfattning (kongregationalism) som starkt betonar den lokala församlingens självständighet gentemot kyrklig och statlig överhöghet. I likhet med andra internationella sådana samfund skapades även gemensamma samverkansorgan för ledning i form av missionsstyrelse och missionsföreståndare, för utbildning och publiceringsverksamhet o.s.v. Det innebär också stark samhörighet med en del andra samfund, t.ex. SB. Predikant- och missionärsutbildningen flyttades från Kristinehamn till Stockholm och 1908 stod Missionsskolan på Lidingö färdig. Waldenström hade genom insamlingar kunnat skapa den ekonomiska grunden. Själv tog han under några år hand om det viktiga dogmatikämnet. År 1950 sade S. ja till kvinnliga pastorer och sakramentsförvaltare som första samfund i Sverige och några år senare bytte Missionsskolan namn till Teologiska Seminariet. Efter flera års samtal bildades Teologiska Högskolan, Stockholm (THS) 1993 med S. och SB som huvudmän, från 2008 kompletterad med MK. Därmed ersattes den mer slutna seminariemodellen med en öppen högskola. Verksamheten är i dag förlagd till Bromma. Inom landet präglades utvecklingen inom S. av stor tillströmning. Vid 25-årsjubileet 1903 hade förbundet 1102 anslutna församlingar med totalt 84 602 medlemmar, 619 ordinarie och 983 icke ordinarie predikanter, samt 105 690 söndagsskolbarn och 4181 lärare för dem. Dessutom fanns ett stort antal missionshus. Anslutningen fortsatte att öka och nådde 1926 sin topp med 115 498 medlemmar. En sångbok hade utformats som en viktig del för andakt och samvaro. En fast och utbyggd organisation och nya missionsföreståndare, som Axel Anderssson och Johan Gustafsson, svarade för läran och nya initiativ samtidigt som en del teologiska blindskär kunde undvikas – PR spelade en roll för vissa pastorer och medlemmar, som ville införa krav på troendedop och minska samfundsledningens inflytande. Först långt senare skulle samfundet se en tillbakagång som en följd av sekularisering och samhällsförändring. Trots detta kunde det sommaren 2005 räkna över 65 000 medlemmar och omkring 750 församlingar i sju distrikt. Det hör också till bilden, att 2004 var S. det svenska trossamfund som, näst Svenska kyrkan, betjänade flest människor med 128 000 personer. Bakom den positiva utvecklingen låg en omfattande verksamhet bland barn och ungdomar. Ungdomsarbetet var sedan 1910 organiserat i Svenska missionsförbundets ungdom, SMU, som 1925 redovisade 53 689 medlemmar. Även om en del av dem också redovisades under församlingarna är siffran imponerande. Särskilda juniorföreningar, SMJ, och scoutavdelningar kom att skapas. Omkring 1950 fanns närmare en halv miljon barn i söndagsskolorna, som tillsammans med de andra verksamhetsgrenarna gav bibelkunskap, former för social samvaro och en massiv kristen fostran. Stora områden kom att präglas av S. och dess former och värderingar. Den helnyktra inställningen hör också till bilden liksom att förbundet var en del av folkrörelsesverige med allt vad det innebar. Samfundets folkhögskolor på olika håll i landet kom också att spela en viktig roll. Utbyggnaden fick även andra samhälleliga föjder genom medlemmarnas politiska och aktiva engagemang. Antalet riksdagsmän hemmahörande inom S. kom under 1900-talets första decennier att nå höga tal. Framför allt var de liberala och frisinnade. De fick också inflytande på landets styrelse exempelvis genom en rad statsråd anslutna till samfundet eller med rötter inom detta. S. existerar självfallet inte i en värld för sig utan kontakter med andra kyrkor och sammanslutningar. Tvärtom är det ett mycket ekumeniskt samfund, som genom delegater och ombud mycket aktivt deltar i en rad ekumeniska organisationer som Kyrkornas världsråd, Reformerta alliansen, Svenska ekumeniska nämnden, Sveriges Frikyrkoråd för att nämna några. Equmenia och införlivandet av Svenska Frälsningsarmén, de många turerna med försök att slå samman SMK, SB och MK och samarbetsavtalet med Svenska kyrkan är andra viktiga ekumeniska fakta. Uppräkningen skulle här kunna göras betydligt längre. Det hör också till bilden att tidningsorganet Sändaren utges tillsammans med SB. En tidigare missionsföreståndare som Walter Persson kunde 2007 karakterisera S. som en fri och öppen gemenskap, starkt engagerad i mission och arbete, med ett markant inslag av sina medlemmars engagemang, sina alltmer välutbildade anställda och med ambition att fungera i sin samtid.

Missionsföreståndare: Erik Jakob Ekman 1886-1904, Paul Peter Waldenström 1908-1917, Johan Petrus Norberg (tf.) 1917-1918, Janne Nyrén 1918-1930, Axel Andersson 1930-1944, Johan Gustafsson 1944-1954, Richard Larsson 1954-1956, Gösta Nicklasson 1956-1972, Gösta Hedberg 1972-1983, Walter Persson 1983-1993, Krister Andersson 1993-2004, Göran Zettergren från 2004-2011, Olle Alkholm 2011-.