Svenska Missionskyrkans möteskultur

Svenska Missionskyrkans möteskultur har rötter i den kultur som går tillbaka till 1500-talets konventikel eller 1800-talets stugmöten eller läsarmöten. Organisationen var inte det primära för väckelsens folk, det viktiga var gemenskapen och innehållet i samlingarna. Ett naturligt samband fanns mellan läseriet och predikan. Läsarfolkets predikanter höll sig till sakfrågor och undervisning. Utöver dessa predikningar bjöd också missionshuset på kontakt med missionärer som kunde berätta ingående om främmande kulturer och missionsarbete på avlägsna kontinenter. I mötesprogram ända in på 1940-talet märks ingen uttalad liturgisk ambition. Enkla program med bön, inledning, pålysningar, predikan, bön och avslutning. Mellan dessa punkter ingick sång, antingen gemensam församlingssång eller sång av kör, musikförening eller solist. Vanligast var söndagsförmiddagsmötet. Nattvard firades ofta vid enskilda kvällsmöten. Det var inte förrän på 1950-talet som mötena började kallas gudstjänster och fick en mer medveten liturgisk form. År 2003 kom Kyrkohandbok för Missionskyrkan – till församlingens tjänst. Mötet i missionshuset hade blivit gudstjänsten i Missionskyrkan. Även om samfundet nu kallades kyrka fanns det kongregationalistiska draget tydligt kvar, att den lokala församlingen är kyrkan och att samfundet är församlingarnas självvalda gemenskap för att kunna fungera i sin uppgift. Det fanns ända in på 1940-talet en tydlig rädsla för att vara "statskyrklig" eller "katolsk" i formerna. Dit räknades regelbundet bruk av Herrens bön, av skrivna böner, av tända ljus och liturgisk klädsel. Nu har allt detta assimilerats i församlingarna. Bruket av ljusbärare i kyrkorummet har blivit vanligt. I SMK idag varierar gemenskapen och det sociala mönstret liksom former och slag av aktiviteter mellan olika församlingar.