Ekman, Erik Jakob

Ekman, Erik Jakob (1842-1915) SMK, blev Svenska Missionsförbundets förste ordförande och formelle ledare då detta trossamfund bildades 1878. E. var en stark och skicklig ledare med en organisatorisk förmåga som betydde mycket för det unga trossamfundet. Tillsammans med Paul Peter Waldenström, den andre betydande personen för detta trossamfunds bildande, lotsade E. de olika församlingarna genom de första årens dogmatiska skiljaktigheter. Motsättningarna fanns redan tidigt mellan Waldenström och E. kring nattvard och församling och på vilket sätt de biblicistiska principerna skulle slå igenom i olika frågeställningar och tillämpningar. E. uppskattade Waldenströms biblicistiska argumentation i försoningsfrågan och präglades i sitt eget tänkande av detta principiella resonemang. Redan 1886 gav E. ut skriften De yttersta tingen. Biblisk framställning. Detta är att betrakta som en ganska traditionell framställning kring frågorna om historiens slut och uppdelningen mellan goda och onda. Denna skrift orsakade inte heller någon större oro eller entusiasm, vare sig utanför eller innanför det dåvarande Svenska Missionsförbundet, men E. fortsatte sina studier i ämnet. År 1903 publicerade han skriften Evangelii fullhet och de ändlösa straffen. Bibliska studier. Denna skrift är tillägnad E:s "medvandrare" av, som det heter, "aktning och kärlek". E. skriver i sin inledning till studierna om sitt "ärliga sökande efter sanningens guld" och att han själv anser sig vara "beredd på att gång efter annan stå inför ett offeraltare, där det gäller att offra mycket af det, som på en annan utvecklingsgrad var af betydelse för ens åskådning". E. skulle få betala dyrt för denna skrift. De tidigare spänningarna mellan honom och Waldenström växte. Waldenström arbetade snart för att få E. att lämna sin centrala ställning i trossamfundet. Sakfrågorna tog sig uttryck i maktkamp, och 1904 lämnade E. alla offentliga uppdrag i den unga SMK. Han tillträdde då en tjänst som verkställande direktör i försäkringsbolaget Svenska Liv.

E. ser eskatologin, läran om de slutliga frågorna om världens och människornas beskaffenhet, såsom avgörande för teologin. På något sätt står och faller, enligt E., teologin med en rimlig och orimlig eskatologi. I eskatologin pressas gudsfrågan till det yttersta. Är Gud verkligen Gud? Äger gudsbegreppet innehåll? Genom eskatologin klargörs också den kristna trons funktion i en människas liv. Leder kristen tro till fördjupad mänsklighet eller för den till omänsklighet? Utifrån eskatologin är det också möjligt att söka bedöma Jesu Kristi ställning i kristen tro. Äger hans anspråk på att vara världens och alla människors frälsare giltighet eller inte? Eskatologin bearbetar därför hos E. teologins grundfrågor. E. står i samma tradition som Waldenström där det finns ett klart och tydligt rationellt drag som drivkraft för teologin i spänning till en biblicistisk utgångspunkt och proklamation. Hans resonemang i eskatologin, liksom Waldenströms i försoningsfrågan, är därför ett mer komplicerat argumenterande än ren och skär bibelhänvisning och bibeltolkning. Man kan så här efteråt säga att i E:s teologi och eskatologi ges Waldenströms gudsbild maximal dominans. Man skulle också kunna säga att E. utväxlar i sin eskatologi vad Waldenström utarbetat i sin försoningslära. Ingenting annat än kärlek driver Gud att rädda världen. Jesu verk är en följd av faderns kärlek och inte en befrielse av densamma. Tonvikten förskjuts från kristocentricitet till teocentricitet. Jesu liv, död och uppståndelse är inte kärlekens villkor. Gud fadern är subjektet, initiativtagaren till människans och världens räddning. E:s teologiska problem är den olösliga och ändlösa dualismen. E. menar att det "är en lära, som strider mot våra begrepp om rättfärdighet, mot ett bibliskt gudsbegrepp, ja, mot den bibliska framställningen i sin helhet". Men han resonerar inte bara biblicistiskt. Ett kriterium som E. använder för att ifrågasätta läran om de ändlösa straffen är vår naturliga rättfärdighetskänsla. Det gör motstånd i oss människor att tänka oss att någon enda av oss ska förbli i ett lidande utan slut. E. tänker sig därför att straff finns, men bara ändliga. Guds vilja är att alla människor ska räddas men det kan ske över tid och över Guds egen pedagogik med människor och världar. Men människorna är skapade till ett slutgiltigt liv och till en slutgiltig räddning av en Gud som mäktar detta uppdrag – därför att Gud är Gud.