Pingströrelsen

Pingströrelsen, PR. Den moderna pingstväckelsen uppstod i Los Angeles i april 1906 och redan under senhösten samma år kom väckelsen till Sverige. Många frikyrkoförsamlingar och grupper av troende öppnade för den den nya rörelsen, som väckelsen först kom att kallas i Sverige, och valde att bryta med sitt samfund och bli fria församlingar.

År 1910 bildades Stockholms sjunde baptistförsamling, Filadelfia, som till sin förste föreståndare kallade Lewi Pethrus från Lidköping. Denne etablerade sig snart som en ledande predikant med starka kopplingar till den nya rörelsen, bl.a. genom sin vänskap med den norske pingstpionjären T.B. Barratt. Pethrus ledarskap och delar av innehållet i den nya rörelsens förkunnelse upplevdes provocerande för många av ledarna i SB och 1913 uteslöts han och Filadelfiaförsamlingen i Stockholm ur samfundet. Den formella orsaken till uteslutningen var att Pethrus infört öppen nattvard i församlingen, det vill säga inbjöd även icke församlingsmedlemmar till nattvardsbordet. I och med uteslutningen knöts banden fastare med övriga s.k. fria vänner inom den nya rörelsen.

Genom separationen från SB bildades i praktiken en fristående rörelse inom pv som så småningom kom att identifieras som P. Successivt blev Lewi Pethrus rörelsens inofficielle men närmast oomstridde ledare. Flera strategiskt viktiga initiativ från Pethrus och Filadelfiaförsamlingen bidrog till att samla och strukturera de fria församlingarna. År 1912 startades Förlaget Filadelfia, tre år senare började de ordna bibelskola och organisera den s.k. evangelistmissionen samt startade veckotidningen Evangelii Härold.

För rörelsens inre organisation och ideologiska uppbyggnad var en mängd informella, personliga kontakter, avgörande. Ledarna började även från tiden kring 1915 att samlas till s.k. bibelstudieveckor. Den viktigaste av dessa blev Kölingaredsveckan, senare kallad Nyhemsveckan. Ända fram till 2002 fattades de flesta beslut i frågor av nationellt intresse på dessa veckor samt på predikantveckan, där rörelsens förkunnare samlades varje år.

Trots denna avsaknad av formell organisation kunde P. år 1985 räkna över 100 000 medlemmar, fördelade på 530 församlingar. Detta innebar att rörelsen då var Sveriges största och mest aktiva frikyrka. Efter detta gick P. tillbaka något i antal medlemmar och församlingar. År 2011 var antalet medlemmar 83 284, fördelade på 463 församlingar.

Pingstvännerna startade och drev en rad verksamheter. År 1942 startades det som i dag är Kaggeholms folkhögskola och tre år senare dagstidningen Dagen. Tio år senare, 1955, bröts statens radiomonopol genom grundandet av IBRA Radio, och år 1952 tillkom Spar- och Kreditkassan, senare kallat Samspar. Bland andra centrala initiativ kan nämnas Pingstmissionens utvecklingssamarbete, bildat 1965 och 1959 LP-stiftelsen, sedan 1997 LP-verksamheten, som nått goda resultat i sin behandling av alkoholister och narkomaner.

Utvecklingen fortsatte under senare delen av 1900-talet. Ytterligare tre folkhögskolor startade och Pingstförsamlingarnas Skol- och Kursverksamhet bildades. Ett privat tv-bolag, TV Inter, startades 1983, MissionsInstitutet PMU 1985, och en högskoleutbildning för pastorer, Pingstförsamlingarnas Teologiska Seminarium 1999.

I december 2001 beslutade P., efter långt utredande, att bilda en riksorganisation för att samla och strukturera församlingarnas gemensamma arbete, Pingst – fria församlingar i samverkan, förkortat Pingst eller Pingst FFS. Sten-Gunnar Hedin, föreståndare i Filadelfiaförsamlingen Stockholm, valdes till rörelsens förste talesman. Han efterträddes 2008 av Pelle Hörnmark från Jönköping.

P. har behållit flera av sina typiska särdrag: betoning av andliga upplevelser, helbrägdagörelse genom tro, tungotal, vuxendop och ett rikt musikliv. I jämförelse med t.ex. 1950- och 60-talen har gränserna mot andra kristna och mot världen suddats ut betydligt. Detta har lett till att uteslutningar från församlingarna i stort sett upphört och att den s.k. syndakatalogen avskaffats. I ett par avseenden har man till och med återvänt till den tidigaste pv i en allt mera positiv syn på kvinnliga församlingsledare och samverkan med andra samfund. P. blev år 2007 medlemmar av Sveriges Kristna Råd och rörelsens församlingar var på många håll aktivt engagerade i lokal ekumenisk verksamhet.

Lokalt ingår pingstvänner nu i en rad samverkansförsamlingar runt om i Sverige, under 2011 fanns 50 församlingar med sammanlagt 7738 medlemmar. De flesta av dessa i samverkan med EFK. Nationellt drivs ett flertal verksamheter i ekumenisk samverkan, t.ex. Bokförlaget Libris och tidningen Dagen. Även på högskoleområdet sker samverkan mellan framförallt P., EFK och SAM, från år 2011 i högskoleutbildningen Akademi för ledarskap och teologi.

Det för P. typiska väckelsemötet, dominerade rörelsens offentliga verksamhet under många decennier. I dessa gudstjänster var förkunnelsen om Jesus Kristus som frälsare i fokus med intresse av den enskilde besökarens eviga liv. Under senare decennier har medlemmar framförallt kommit till rörelsen genom dess barn- och ungdomsverksamhet, arbete bland socialt utslagna samt de många invandrargrupper som vuxit upp.

Första utgåvan av sångboken Segertoner utkom 1914 och den blev P:s psalmbok i församlingssången. Den enkla sången dominerade, och i varje väckelsemöte sjöng strängmusiken, där sångarna ackompanjerades av de instrument medlemmarna på platsen trakterade, ofta gitarrer, fioler och dragspel. Jämsides med det folkliga växte det så småningom fram professionella sångare, musiker och körer. Einar Ekberg blev den mest kända av rörelsens solister. När väckelsemötet försvann, upphörde också strängmusiken som musikform. Körsången, inte minst ungdomliga gospelkörer, tog över, för att från mitten av 1990-talet i stor utsträckning ersättas av lovsångsteam, som i nästan alla kyrkor sjöng för och tillsammans med församlingen.

P:s svenska rötter är till stor del baptistiska, och rörelsen har hållit fast vid det baptistiska dopet (troendedop), även om framförallt de lokala ekumeniska församlingsbildningarna tvingat fram en diskussion i fråga om dop och medlemskap. Andra teologiska ämnen som aktualiserades kring millennieskiftet var samfundsfrågan samt hur församlingarna ska ledas. Samtidigt kan man notera att betoningen av eskatologi och personlig evangelisation tonats ner, liksom de särartsskapande livsstilsfrågorna. Vare sig idrott, teater, bio eller alkohol väcker i dag någon stor debatt. Det kristologiska perspektivet är dock fortfarande mycket starkt.

För den svenska P:s historia: pingstväckelsen, Pingströrelsen, mission, Pingst – fria församlingar i samverkan.