Ongman, John

Ongman, John (1845-1931) baptistpastor i USA och Sverige, grundare av Örebro Missionsförening, Örebro missionsskola m.fl. verksamheter. Gift 1865 med Kristina Andersdotter. Gift 1872 med Vilhelmine Eriksson. Gift 1894 med Hanna Ongman. Johan Nilsson, enligt Myssjö församlingsbok född den 15 november 1844, enligt föräldrarnas vittnesbörd samma datum 1845, fick som soldat namnet Ångman, vilket under hans tid i Amerika fick formen Ongman. I den jämtländska hembygden blev han omvänd, döpt och medlem i Myssjö baptistförsamling 1864. Parallellt med tjänst som fältjägare var han kringresande evangelist tills han nödåret 1868 emigrerade till USA.

Där blev O. samma år ordinerad till församlingsledare och följande år till missionär bland skandinaver i Minnesota. Han var sedan pastor i S:t Paul i tre perioder 1873-1875, 1881-1885 och 1886-1890 samt i Chicago 1875-1881 och 1885-1886. I Chicago genomgick han samtidigt pastorsutbildning under Johan Alexander Edgrens ledning vid den svenska avdelningen av Baptist Union Theological Seminary. O. fick en tydlig svensk-amerikansk profil och i mötet med amerikansk väckelse- och helgelserörelse påverkades han starkt av personer som Finney, Moody, Gordon och Simpson.

Efter ett besök i Sverige 1889 kallades O. till pastor i Örebro baptistförsamling 1890. Hans betoning på andlig förnyelse väckte mest positiv uppmärksamhet men spänning uppstod kring en del av hans principer och praktiker, bl.a. hans syn på pastorns ledarroll, hans stöd för kvinnliga predikanter och hans motstånd mot basarer, inträdesavgifter och andra alternativa insamlingsformer till kollekter och gåvor. Tillsammans med ett 100-tal medlemmar lämnade han församlingen och bildade 1897 Baptistförsamlingen Filadelfia vars pastor han förblev till 1918. Den bibelskola, uppbyggelsekonferens och missionsförening han tagit initiativ till 1891 liksom evangelistmissionen från 1892 följde med och därmed blev församlingen bas för en framväxande inre och yttre mission i symbios med missionsföreningen som O. var ordförande för i fyrtio år. År 1908 grundade han Örebro missionsskola vars rektor han var till sin död. Hela denna verksamhet förblev under O:s tid kvar inom Svenska Baptistsamfundet, med vilket han hade en "kritisk solidaritet" (Bexell). Åren 1914-1924 var han ledamot av SB:s styrelse. Hans "reguljära baptism" hindrade inte att han blev en ledande person i det som kallades den nya rörelsen eller pingstväckelsen som spreds i Sverige från slutet av 1906 och gav den legitimitet inom baptismen med sin auktoritet. Däremot följde han inte Lewi Pethrus i dennes växande kritik mot "samfundsväsendet" och klargjorde tydligt sina skäl i samband med att sonen Paul Ongman gick över till Pingströrelsen.

O. intog en ståndpunkt mellan baptism och pingstväckelse. Spänningen med baptistledningen handlade om vilket utrymme man var beredd att ge för de inslag som helgelserörelsen tillförde den klassiska baptismen och vilken hållning man skulle inta till pv men även om utrymmet för "enskilda missionsföretag" och handlingsfriheten för en församling och dess pastor vid sidan av samfundets gemensamma verksamhet. O:s personlighet och kallelsemedvetenhet var också en viktig faktor.

O:s tjänst präglades av att han var en handlingskraftig visionär och entreprenör som ivrade för evangelisation och mission. Teologiskt hade han en konservativ bibelsyn, en objektiv försoningslära grundad i Jesu ställföreträdande försoningsdöd, en kongregationalistisk församlingssyn (kongregationalism), en förståelse av helgelse och andedop som drivkrafter till själavinnarnit och missionsiver och en premillennialistisk eskatologi med inslag av dispensationalistiskt tolkningsmönster och profetisk spekulation. Dessa trosövertygelser närde hans syn på mission och dess brådskande ärende. En medveten personlig tro på Jesus är en förutsättning för frälsning och så många som möjligt måste inbjudas till tro inför Jesus återkomst. Hans ståndpunkt gav utrymme för diakonala insatser och för vissa ställningstaganden i socialetiska frågor men knappast för insatser av socio-politisk natur. Detta förstärktes successivt genom påverkan från pv och ledde till en stark inriktning på evangelisation i missionsuppdraget. Under 1920-talet var O. dock engagerad i Svenska missionsrådets arbete.