religionsfrihetslagen

religionsfrihetslagen, som efter riksdagsbeslut utfärdades av regering den 26 oktober 1951 och trädde i kraft den 1 januari 1952, var Sveriges första religionsfrihetslag där den enskildes rätt till religionsfrihet för första gången fastställdes i en särskild lag. Ingen var längre skyldig att tillhöra ett trossamfund och utträde ur Svenska kyrkan behövde inte längre motiveras. I en särskild kungörelse, undertecknad samma dag, gavs vigselrätt med laga verkan till pastorer inom andra trossamfund. Lagen hade emellertid föregåtts av en mycket lång utveckling där det tidigare enhetssamhället med stat och kyrka i symbios steg för steg monterades ned och den religiösa friheten utökades.

Det lutherska enhetssamhället med utgångspunkt i Uppsala möte 1593 och 1686 års kyrkolag begränsades marginellt under 1700-talet genom ökade rättigheter för invandrade icke-lutherska trosbekännare, 1741 för reformerta och anglikaner, 1781 för katoliker och 1782 för judar. För den inhemska befolkningen försökte staten stävja de första frihetstendenserna genom 1726 års konventikelplakat. Den inomkyrkliga pietismen, upplysningsidéerna, liberalismen och den allmänna samhällsomvandlingen undergrävde successivt det rådande enhetssamhället. I 1809 års regeringsform § 16 stadgades att konungen skulle "ingens samvete tvinga eller tvinga låta utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, så vitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer". Den sista satsen gav utrymme för lokala olikheter i praxis. Friheten från tvång tolkades ofta som en frihet inom kyrkans ram. Konventikelplakatet gällde för övrigt ända fram till 1858. Den religiösa väckelsen med dess lekmannaverksamhet, den framväxande baptismen och några uppseendeväckande religionsprocesser intensifierade debatten om religionsfriheten under 1840- och 50-talen. År 1860 kom den första dissenterlagen med rätt för en svensk medborgare att övergå från Svenska kyrkan till annat av staten erkänt religiöst samfund. Protesterna mot de många diskriminerande detaljbestämmelserna drev fram en på vissa punkter reviderad förordning 1873. Denna lag möjliggjorde för Metodist-episkopalkyrkan i Sverige att bilda ett av staten godkänt dissentersamfund 1876, vilket medgav att den som tillhörde nämnda kyrka kunde utträda ur den svenska statskyrkan, vilket annars endast var tillåtet för svenska medborgare om man var jude eller katolik. Därmed fick även metodistpastorerna rätt redan 1876 att lagligt viga sina medlemmar. Barn till metodister kunde bli befriade från kristendomsundervisningen i skolan om de fick detta tillgodosett av församlingens pastor. Med undantag av Metodistkyrkan (och den romersk-katolska kyrkan) – som lät registrera sig och därmed fick vigselrätt för de egna medlemmarna – ställde sig övriga frikyrkliga rörelser ändå avvisande eller avvaktande till statligt godkännande på denna lags grund. Frikyrkliga företrädare, inte minst i riksdagen, deltog aktivt i det fortsatta arbetet för delreformer på väg mot en större religionsfrihet. I flera steg utvidgades t.ex. möjligheten till borgerlig vigsel som först 1908 blev en allmän rättighet för alla. Förhållandet mellan skolväsendet och Svenska kyrkan blev en annan av stridsfrågorna, liksom frågor kring begravning och inskränkningar i rätten till vissa ämbeten. Vid de återkommande frikyrkomötena framfördes principiellt motiverad kritik mot statskyrkosystemet. Under 1900-talet kom debatten att gälla inte bara frihet till religion utan även frihet från religion som en rättighet, en princip som i lag fastställdes först 1951.

Lagens inriktning på den enskilde ledde till en debatt inom frikyrkligheten om skäl för och emot att medlemmar i frikyrkoförsamlingar skulle använda sig av möjligheten till utträde ur Svenska kyrkan. Lagens begränsningar utifrån det då ännu gällande statskyrkosystemet ledde till fortsatt debatt och en politisk process genom flera statliga utredningar från 1958 till 1998 fram till förändrade relationer mellan Svenska kyrkan och staten från den 1 januari 2000. Jämlikheten mellan trossamfunden ökade därmed, men fortfarande ges Svenska kyrkan en viss särställning genom lagen om Svenska kyrkan (1998:1591), som fastställer dess bekännelse och organisation, vid sidan av lagen om trossamfund (1998:1593), som ger rätt till registrering som trossamfund. Statens religiösa neutralitet uppfattas inte stå i motsats till samverkan med trossamfunden och stöd till insatser av allmänt samhälleligt intresse, Nämnden för statligt stöd till trossamfund, SST.

Den svenska lagstiftningen innehåller inte uttryckligen den rätt att iaktta religiösa sedvänjor som finns stadgad i FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna 1948, artikel 18, och efterföljande internationella och europeiska konventioner. Även om dessa är inkorporerade i svensk rätt förs en debatt, främst i relation till icke-kristna religioner, om innebörden av religionsfrihet när det gäller frågor såsom omskärelse, rätt till religiös fostran, rituell slakt och heltäckande slöja. Genom 1974 års regeringsform är religionsfriheten, som innefattar rätten "att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion", grundlagsskyddad i Sverige.