Svenska Alliansmissionen

Svenska Alliansmissionen, SAM, har sitt ursprung i Jönköpings Traktatsällskap som bildades 1853 som ett resultat av den väckelse, vilken bröt fram i Jönköping under 1830-talet. Dess förste ordförande var prästen och kollegan Knut Wilhelm Almqvist. Huvuduppgiften var att sprida s.k. traktater genom anställda kolportörer. Efter tre år övertogs ledningen av häradshövding Thor Hartvig Odencrants, som ledde ombildningen av Traktatsällskapet till Jönköpings Missionsförening, JMF, 1861. Han efterträddes 1886 av komminister Karl Palmberg, som i sin tur 1911 följdes av stadsfogde Karl Axel Rundbäck. Centrum för verksamheten var först Gamla Missionshuset, senare Nya eller Stora Missionshuset i Jönköping. Under åren kring 1900 hade ett antal kristna ynglinga- respektive jungfruföreningar bildats i jönköpingsbygden. Ynglingaföreningarna gick 1892 samman i Jönköpings-kretsens Ynglingaförbund, som i sin tur förenades med det några år yngre Jönköpings-traktens Kristliga Kvinnoförbund i Jönköpingskretsens Kristliga Ungdomsförbund, JKU. Detta skedde 1907. År 1900 bildades på initiativ av världsevangelisten Fredrik Franson en kommitté av Skandinaviska Alliansmissionen för dess svenska avdelning under ordförandeskap av kyrkoherde Sven Emil Hagberg med uppgift att driva mission i Kina, senare även Sydafrika och Indien. Understödjare var i huvudsak medlemmar i JMF och JKU. Dessa tre organisationer för inre mission, internationell mission respektive verksamhet bland barn och ungdom gick 1919 samman i missionssällskapet Svenska Alliansmissionen under ordförandeskap av Karl Axel Rundbäck. Denne stod i ledningen för organisationen fram till 1937 och efterträddes då av Jakob Blomdahl, därefter bland andra av Lars Vitus och Fritz Hägg. Från 1920-talet fram till 1950-talets mitt utvecklades S. från ett i huvudsak inomkyrkligt missionssällskap till ett frikyrkligt samfund. I S:s stadgar 1919 angavs som missionssällskapets syfte "att genom förkunnelse av evangelium såväl i vårt fosterland som i hednavärlden verka för Guds rikes utbredande". Organisationens ställning som "osekteriskt och fritt missionssällskap" betonades bl.a. genom att stadgarna uttryckligen förbjöd en utveckling "till någon organisation med kyrkosamfunds karaktär". Denna stadgeparagraf togs bort i 1955 års stadgar, vari S. karakteriserades som "ett fritt, evangeliskt missionssällskap", vilken formulering fortfarande gäller. Vid samma tid uttalades dock att S. "har till största delen samfundskaraktär", ett bejakande av praxis och därmed utvecklingen till frikyrkligt samfund, vilket skeende senare fortgått, bl.a. markerat genom aktivt medlemskap i Frikyrkliga samarbetskommittén från och med 1952, från 1963 Sveriges Frikyrkoråd. I organisationens tidigare skede var barndopet det enda förekommande dopsättet. Från och med 1920-talets första hälft började det baptistiska dopet förkunnas inom S. dels på grund av inflytande från pv, den nya rörelsen, dels av hemkommande missionärer, som på missionsfälten praktiserat detta dopsätt. Baptistiskt dop har allt eftersom blivit det vanligast förekommande. Enligt församlingarnas normalstadgar gäller för medlemskap kravet att ha "mottagit det kristna dopet antingen som barn eller vuxen". S. innefattade under 2000-talets första decennium närmare 200 församlingar i främst Jönköpings och angränsande län med ca 13 000 medlemmar, varav ett visst antal också är anslutna till andra samfund och rörelser, främst SMK på senare tid även PR och EFK. Samfundet har sin centrala expedition i Jönköping. S. bedriver internationell mission i ett dussintal länder, dels genom egna missionärer, dels genom stöd till oberoende kyrkor. Verksamheten bland barn och ungdom sker genom Svenska Alliansmissionens Ungdomsförbund, SAU.