P

Pilqvist, Eric (1857-dödsår saknas) SDA, bibelöversättare, missionär. Född i Nora i Västmanland. Var med vid grundandet av Örebro SDA-församling 1885, en av dess diakoner. Präglad av Fredrik Fransons väckelse och Hudson Taylors China Inland Mission och for därför till USA 1886. Anställd av the British and Foreign Bible Society verksam i centrala Kina. Vid ett semesteruppehåll i USA återknöt han kontakten med SDA. P. var den förste i SDA som ordinerades till tjänst i Kina, 1903. Han kom att ha en avgörande betydelse för uppbyggnaden av SDA:s skolor och hälsovårdskliniker, och var den som introducerade nya missionärer till den kinesiska kulturen. År 1900 besökte han och hustrun Ida Sverige och Nyhyttans Missionsskola. Lämnade samfundstjänst 1909, reste till Hongkong från San Fransisco där han arbetade ekumeniskt med förkunnande av evangeliet.

Pingst Förvaltning AB, tidigare Dagengruppen AB som namnändrades år 2009. Företaget hette först Tidnings AB Dagen men bytte namn till Dagengruppen AB år 1990 och fungerade som ett moderbolag till flera befintliga bolag och verksamheter i PR. På 2000-talet ändrade bolaget inriktning. I årsredovisningen för 2001 angavs att Dagengruppen skulle vara "pingströrelsens plattform för affärsverksamhet. För andra verksamheter finns det andra huvudmän", och "vara ett renodlat ägarföretag utan egen affärsverksamhet och anställda". Bolaget förvaltade år 2008 ett kapital på ca 190 miljoner kronor och ägdes av ca 350 pingstförsamlingar och omkring 4400 privatpersoner. Den klart dominerande ägaren var då Filadelfiaförsamlingen i Stockholm med 25 % av aktierna. När den ekumeniska mediakoncernen Swedmedia AB bildades år 2007 blev Dagengruppen majoritetsägare, 60,4 %.

Dagengruppens bolag var på olika sätt knutna till tidningen Dagen. Bland de viktigaste var IBRA Radio från år 1961, Den kristna bokringen 1970, Förlaget Filadelfia 1973, Samspar AB 1980, TV-Inter och Mössebergs Kurort AB 1983 samt World Library Press, WLP, från 1988.

Under åren 1946-1960 var tidningen privatägd och ingick i Karl G. Ottossons textilkoncern, med moderbolaget AB Godvil, där pingstförsamlingarna saknade egentlig insyn. Men när Ottossons företag i slutet av 1950-talet hamnade i kris övertogs tidningen och dess dotterbolag IBRA Radio av församlingarna. I drygt 30 år leddes verksamheten av Sverre Larsson, som efterhand fick en stark ställning i PR. I praktiken fungerade Dagengruppen vid sidan av Filadelfiaförsamlingen i Stockholm som en informell ledning för de då oorganiserade pingstförsamlingarna. Störst framgång hade Dagengruppen på 1980-talet, då man bedrev en omfattande verksamhet inom media, finans och försäkring samt vård, rehabilitering och konferens.

Under 1990-talet skedde stora förändringar. De interna spänningarna var påtagliga och de ekonomiska problemen stora. Tidnings- och förlagsverksamheten hade konstant stora underskott, företagets amerikanska satsning, WLP, blev ett misslyckande och även den vinstgivande bankrörelsen drabbades av omfattande kreditförluster. Det ledde till att de olika verksamheterna avvecklades, fusionerades med andra samarbetspartners eller såldes. När Dagengruppens sammanhållande betydelse upphörde fick PR genom Pingst – fria församlingar i samverkan en mer konventionell samfundsstruktur.

Pingst Pastor, nätverk för förkunnare i PR. P. etablerades under 2012 och fick sin offentliga start vid sin första konferens, när omkring 500 pingstpredikanter samlades den 7-9 januari 2013 på Hotel Clarion Sign i Stockholm. Nätverkets syfte är att stödja och utmana pastorerna, samt skapa sammanhållning i PR. Föregångare till P. var den regionala gemenskapen i Förkunnargemenskapen i Pingst, den årliga samlingen i predikantveckan samt satsningen på fortbildning av pastorer i Pingst Pastorsakademi åren 2010-2012. Vid ingången av 2014 hade nätverket över 600 medlemmar.

Pingst ung, är en riksförening för barn, ungdomar och ledare i PR. Verksamheten startades 1971 som Pingstförsamlingarnas Ungdomsarbete, PU, med syftet att kunna ta emot statsbidrag till pingstförsamlingarnas barn- och ungdomsverksamhet, framställa material och utbilda ledare. År 2003 ändrades namnet till P. Under 2010 påbörjades en omorganisation där rikskontoret fokuserar på bidrag, administration, samordning, konferenser och påverkan. Det regionala arbetet fokuserar på resurser och stöd till de lokala ledarna och att ordna med nätverk och läger. P. har producerat många ledarhandledningar, utbildningshäften och filmer, samt givit ut tidningarna Alla ledare, Vips och Zebra. Hösten 2005 lanserades det webbaserade söndagsskolmaterialet Leva livet som fick stort genomslag både i PR och i andra kyrkor.

Pingst – fria församlingar i samverkan, Pingst FFS, Pingst, är den svenska Pingströrelsens riksorganisation. Ända från 1900-talets början samarbetade pingstförsamlingarna lokalt, regionalt, nationellt och globalt genom informella nätverk. Så småningom växte en rad gemensamma verksamheter och företag fram. För att strukturera och stärka det gemensamma arbetet bildades P. år 2001. Organisationen benämns på engelska The Pentecostal Alliance of Independent churches.

Pingstförsamlingarna är medlemmar i P. på två nivåer: i riksföreningen där pingstförsamlingarnas gemensamma arbete bedrivs och i trossamfundet som ger den lokala församlingen status som kyrka i det svenska samhället. Alla trossamfundets medlemmar är också medlemmar i riksföreningen. Riksföreningen Pingst – fria församlingar i samverkan bildades den 8 december 2001 och hade år 2012 totalt 376 medlemsförsamlingar som representerade 80 529 medlemmar. Vid årsskiftet 2005/2006 sammanfördes det internationella arbetet i Svensk Pingstmission med det nationella arbete som bedrivits i P. från starten. P. ordnades i en nationell gren och en internationell gren.

Ytterligare steg mot samordning togs vid P:s. rådslag 2012 när beslut togs om det som benämndes "Fullt utbyggt Pingst" och som innebar en ny organisation för alla de olika verksamheterna. Åtta verksamhetsområden benämndes. Pingsts styrelse leder sju av dessa:

Pingst Församling, som ansvarar för vigselfrågor, Tillsammans, Pingströrelsens årsbok, SST-bidrag, församlingskonsulter, musikkonsulent och Pingst – arkiv och forskning. Ingrid Svanell är verksamhetsansvarig.

PMU, Pingstmissionens utvecklingssamarbete, blev ett eget verksamhetsområde med Niklas Lindgren som ansvarig.

Pingst Media rymmer verksamheterna inom IBRA Media, PIL, TV Inter och Distansbibelskolan ICBI. Pontus Fridolfsson är verksamhetsansvarig.

Pingst Socialt samordnar verksamheterna inom LP-verksamheten, Pingstförsamlingarnas handikappverksamhet och diakonala frågor. Verksamhetsansvarig blev Hans Wikström.

Pingst Tillväxt ansvarar för att samordna församlingsplantering, församlingsutveckling och nystartsarbete, med Pelle Hörnmark som verksamhetsledare.

Pingst Utbildning rymmer Pingstförsamlingarnas Skol- och Kursverksamhet, pastorsutbildningen Akademi för ledarskap och teologi, ALT, Institutet för Pentekostala Studier samt andra fortbildningssatsningar inom P. Verksamhetsansvarig är Ulrik Josefsson.

Pingst Gemensamt hanterar alla de olika verksamhetområdenas ärenden kring ekonomi, data/IT, personal, lokal, m.m. Inom området finns också medlemstidningen och webbplatsen pingst.se samt Pingstförsamlingarnas pensionsstiftelse och Filadelfias centrala hjälpkassa. Verksamheten leds av direktor PeO Larsson.

Pingst Förvaltning AB som P:s kapitalförvaltningsbolag, med dotterbolagen Samspar AB och Pingst Utbildning AB. Verksamheten leds av en egen styrelse.

P. har även en nära samverkan med ungdomsorganisationen Pingst ung.

P. är en del av den internationella pv och anknyter till Pentecostal European Fellowship (PEF) och World Pentecostal Fellowship (WPF). Nationellt sker samverkan med andra kyrkor genom medlemskap, sedan år 2007, i Sveriges Kristna Råd och Evangeliska Alliansen.

Trossamfundet Pingst – fria församlingar i samverkan aktiverades efter beslut vid rådslag för riksföreningen den 7 maj 2004 och hade år 2012 totalt 292 medlemsförsamlingar som representerade 75 186 medlemmar. Två av trossamfundets huvuduppgifter är att göra det möjligt för enskilda personer att betala sin kyrkoavgift till P, samt att utfärda vigselbehörighet för P:s pastorer. Vid 2012 års utgång hade totalt 5317 personer tecknat medgivande för kyrkoavgift till P. Omkring 12 miljoner fördelades mellan deras respektive lokala församlingar, 70 %, och det centrala arbetet i P., 30 %.

Pingstförsamlingarnas Skol- och Kursverksamhet, PSK, är en stiftelse som driver PR:s folkhögskolor, även benämnd Pingstskolorna. P. var år 2011 huvudman för fyra skolor: Kaggeholms folkhögskola, Dalkarlså folkhögskola, Mariannelunds folkhögskola samt June folkhögskola. Lokala församlingar samverkade även med P. kring fem regionala bibelskolor och teamutbildningar, och Pingst – fria församlingar i samverkan kring pastorsutbildningen Akademi för ledarskap och teologi. Verksamheten hade år 2009 totalt 1637 deltagare i långa kurser och 433 deltagare i korta kurser.

Kaggeholms folkhögskola blev från år 1944 centrum för bibelundervisning och allmän utbildning i PR. Sedan trycket på skolan ökat och efterfrågan var större än antalet elevplatser inleddes en expansion av skolverksamheten. År 1972 inköptes Mariannelunds praktiska skola som blev Mariannelunds folkhögskola. Den drevs som en del av Kaggeholm folkhögskolas verksamhet till läsåret 1977/1978 då den blev självständig. I Lycksele invigdes Norrskolan 1977, som blev en filial till Mariannelunds folkhögskola. Två år senare inköptes Jära folkhögskola utanför Nässjö. Där startades Viebäcks folkhögskola. Den bytte år 2011 namn till June folkhögskola och flyttade till Jönköping. I Bromma började Filadelfiaförsamlingen i Stockholm tillsammans med Kaggeholm år 1975 en ettårig bibelskola vars verksamhet snabbt utökades och fick namnet Brommaskolan. I samband med denna expansion ändrades 1977 namnet på den ägande stiftelsen från Stiftelsen Kaggeholms folkhögskola till Stiftelsen Pingstförsamlingarnas Skol- och Kursverksamhet. En viktig initiativtagare bakom denna expansion var Åke Boberg.

Expansionen fortsatte under 1980-talet. Norrskolan, som varit förlagd till Lycksele, flyttade 1985 till Dalkarlså i Robertsfors kommun där verksamheten kunde utökas. Skolan blev 1991 en självständig skola, Dalkarlså folkhögskola. Bibelskolan i Bromma blev från läsåret 1981/1982 tvåårig och fick en allt starkare roll som utbildning för församlingsledare i PR. År 1983 konstaterades att skolverksamheten fördubblats på fem år, 480 elever studerade då på de längre kurserna och på kortkurserna deltog mellan 2000 och 3000 personer varje år. En del av denna ökning utgjordes av flera regionala ettåriga bibelskolor som genomfördes i samarbete med lokala pingstförsamlingar. PR:s folkhögskolor hade fortsatt växa under 1990-talet. Men den utbildningsfråga som då dominerade i samtalen var utbildning för rörelsens pastorer. Det ledde fram till starten av en församlingsledarutbildning på högskolenivå år 1999, Pingstförsamlingarnas Teologiska Seminarium med P. som huvudman. Dessförinnan hade Brommaskolan lagts ner 1997.

Inom ramen för P:s verksamhet startades även Pingströrelsens Informationscentrum år 1984 och Pingstförsamlingarnas handikappverksamhet 1990. P. blev även förvaltare av Insamlingsstiftelsen för pingstforskning när den startades år 2004. I PR:s tidiga skede fanns utbildningsverksamhet vid Högsby, Missionsskolan.

P. blev 2012 en del av Pingst – fria församlingar i samverkan, där Styrgrupp Utbildning också utgör styrelse för P.

Pingstförsamlingarnas Teologiska Seminarium, PTS, treårig högskoleutbildning i teologi för bl.a. pastorer, PR. Seminariet förbereddes med den dittills mest omfattande utredningen i PR:s historia. Det baserades på en kombination av konventionella teologiska studier på akademisk nivå och ett system med lärande i församlingsmiljö. Varje student fick en mentor, i enlighet med PR:s tidigare praxis, och en s.k. utbildningsförsamling. Studietiden delades mellan dessa båda miljöer. P. började med utbildning av mentorer 1998 och tog emot sina första studenter höstterminen 1999. Under vissa år bedrevs filialverksamhet i Göteborg och Umeå. Ett ettårigt s.k. missionsår gavs också för studenter med intresse för utlandsarbete. P. drevs från början av Pingstförsamlingarnas Skol- och Kursverksamhet och hade sitt säte i Uppsala. Under en tid var undervisningen förlagd till Kaggeholms folkhögskola innan den 2006 åter flyttade till Uppsala där den samlokaliserades med Institutet för Pentekostala Studier. Samma år blev Pingst – fria församlingar i samverkan huvudman. Högskoleexamen i teologi utfärdades i samarbete med Örebro Teologiska Högskola. Från starten 1998, fram till 2009, var Jan-Åke Alvarsson rektor för P. Han efterträddes 2009 av Ulrik Josefsson. En utfasning av utbildningen påbörjades 2011 sedan PR tillsammans med SAM och EFK startat Akademi för ledarskap och teologi.

Pingstmissionens samråd, PIMS, bildades den 7 november 1991 som ett rådgivande organ för att samordna Pingströrelsens mission genom att handlägga internationella kontakter, vara remissorgan, bevaka missionärslönerna och inspirera till mission och insatser på nya missionsfält. Beslutet togs av representanter från kontaktförsamlingarna för PR:s olika missionsfält vid en konferens i Göteborg. P. avslutades 1998 och ersattes av en ledningsgrupp bestående av kontaktförsamlingarna för de olika missionsländerna. Arbetet organiserades i regionråd och land-AU. Då bildades också Svensk Pingstmission.

Pingstmissionens utvecklingssamarbete, PMU, biståndsorgan inom Pingst – fria församlingar i samverkan, under en tid även benämnd PMU InterLife, PR. Organisationen hade år 2009, tillsammans med pingstförsamlingarna, över 300 projekt i ca 60 länder. Arbetet bestod främst i långsiktiga utvecklingsprojekt tillsammans med lokala partner, med utbildning samt sjuk- och hälsovård som prioriterade områden. Humanitära insatser genomfördes också vid naturkatastrofer, krig och konflikter. Arbetet finansierades genom samarbetsavtal med den statliga biståndsmyndigheten Sida, ECHO (EU), ekonomiskt stöd från enskilda gåvogivare, församlingar, företag och second hand-butiker. P:s ramavtal med Sida för 2007 löpte över tre år. Då fick P. ansvar för drygt 320 miljoner kronor under en treårsperiod. P. har ett så kallat 90-konto och bedriver eget insamlingsarbete. Under 2009 samlades 29,6 miljoner kronor in.

P. startades år 1965 som Stiftelsen Svenska pingstmissionens u-landshjälp efter beslut på predikantveckan i december 1964. Petrus Hammarberg var initiativtagare och blev tillsammans med sin hustru Jenny Hammarberg de första anställda. Pingstförsamlingarna hade bedrivit yttre mission sedan mitten av 1910-talet, Pingströrelsen, mission. Biståndsverksamheten startades som ett komplement till detta. År 1981 fick P. ett eget ramavtal med Sida. Under 1980-talet fyrdubblades anslagen och var år 1990 uppe i närmare 90 miljoner kronor. Ökningen fortsatte under 1990-talet.

Under perioden 1998-2001 togs beslut som ledde fram till bildandet av paraplyorganisationen Svensk Pingstmission där P. och IBRA Radio ingick. Vid årsskiftet 2005/2006 fördes det internationella arbetet i Svensk Pingstmission samman med det nationella arbetet i Pingst – fria församlingar i samverkan.

Pingströrelsen, PR. Den moderna pingstväckelsen uppstod i Los Angeles i april 1906 och redan under senhösten samma år kom väckelsen till Sverige. Många frikyrkoförsamlingar och grupper av troende öppnade för den den nya rörelsen, som väckelsen först kom att kallas i Sverige, och valde att bryta med sitt samfund och bli fria församlingar.

År 1910 bildades Stockholms sjunde baptistförsamling, Filadelfia, som till sin förste föreståndare kallade Lewi Pethrus från Lidköping. Denne etablerade sig snart som en ledande predikant med starka kopplingar till den nya rörelsen, bl.a. genom sin vänskap med den norske pingstpionjären T.B. Barratt. Pethrus ledarskap och delar av innehållet i den nya rörelsens förkunnelse upplevdes provocerande för många av ledarna i SB och 1913 uteslöts han och Filadelfiaförsamlingen i Stockholm ur samfundet. Den formella orsaken till uteslutningen var att Pethrus infört öppen nattvard i församlingen, det vill säga inbjöd även icke församlingsmedlemmar till nattvardsbordet. I och med uteslutningen knöts banden fastare med övriga s.k. fria vänner inom den nya rörelsen.

Genom separationen från SB bildades i praktiken en fristående rörelse inom pv som så småningom kom att identifieras som P. Successivt blev Lewi Pethrus rörelsens inofficielle men närmast oomstridde ledare. Flera strategiskt viktiga initiativ från Pethrus och Filadelfiaförsamlingen bidrog till att samla och strukturera de fria församlingarna. År 1912 startades Förlaget Filadelfia, tre år senare började de ordna bibelskola och organisera den s.k. evangelistmissionen samt startade veckotidningen Evangelii Härold.

För rörelsens inre organisation och ideologiska uppbyggnad var en mängd informella, personliga kontakter, avgörande. Ledarna började även från tiden kring 1915 att samlas till s.k. bibelstudieveckor. Den viktigaste av dessa blev Kölingaredsveckan, senare kallad Nyhemsveckan. Ända fram till 2002 fattades de flesta beslut i frågor av nationellt intresse på dessa veckor samt på predikantveckan, där rörelsens förkunnare samlades varje år.

Trots denna avsaknad av formell organisation kunde P. år 1985 räkna över 100 000 medlemmar, fördelade på 530 församlingar. Detta innebar att rörelsen då var Sveriges största och mest aktiva frikyrka. Efter detta gick P. tillbaka något i antal medlemmar och församlingar. År 2011 var antalet medlemmar 83 284, fördelade på 463 församlingar.

Pingstvännerna startade och drev en rad verksamheter. År 1942 startades det som i dag är Kaggeholms folkhögskola och tre år senare dagstidningen Dagen. Tio år senare, 1955, bröts statens radiomonopol genom grundandet av IBRA Radio, och år 1952 tillkom Spar- och Kreditkassan, senare kallat Samspar. Bland andra centrala initiativ kan nämnas Pingstmissionens utvecklingssamarbete, bildat 1965 och 1959 LP-stiftelsen, sedan 1997 LP-verksamheten, som nått goda resultat i sin behandling av alkoholister och narkomaner.

Utvecklingen fortsatte under senare delen av 1900-talet. Ytterligare tre folkhögskolor startade och Pingstförsamlingarnas Skol- och Kursverksamhet bildades. Ett privat tv-bolag, TV Inter, startades 1983, MissionsInstitutet PMU 1985, och en högskoleutbildning för pastorer, Pingstförsamlingarnas Teologiska Seminarium 1999.

I december 2001 beslutade P., efter långt utredande, att bilda en riksorganisation för att samla och strukturera församlingarnas gemensamma arbete, Pingst – fria församlingar i samverkan, förkortat Pingst eller Pingst FFS. Sten-Gunnar Hedin, föreståndare i Filadelfiaförsamlingen Stockholm, valdes till rörelsens förste talesman. Han efterträddes 2008 av Pelle Hörnmark från Jönköping.

P. har behållit flera av sina typiska särdrag: betoning av andliga upplevelser, helbrägdagörelse genom tro, tungotal, vuxendop och ett rikt musikliv. I jämförelse med t.ex. 1950- och 60-talen har gränserna mot andra kristna och mot världen suddats ut betydligt. Detta har lett till att uteslutningar från församlingarna i stort sett upphört och att den s.k. syndakatalogen avskaffats. I ett par avseenden har man till och med återvänt till den tidigaste pv i en allt mera positiv syn på kvinnliga församlingsledare och samverkan med andra samfund. P. blev år 2007 medlemmar av Sveriges Kristna Råd och rörelsens församlingar var på många håll aktivt engagerade i lokal ekumenisk verksamhet.

Lokalt ingår pingstvänner nu i en rad samverkansförsamlingar runt om i Sverige, under 2011 fanns 50 församlingar med sammanlagt 7738 medlemmar. De flesta av dessa i samverkan med EFK. Nationellt drivs ett flertal verksamheter i ekumenisk samverkan, t.ex. Bokförlaget Libris och tidningen Dagen. Även på högskoleområdet sker samverkan mellan framförallt P., EFK och SAM, från år 2011 i högskoleutbildningen Akademi för ledarskap och teologi.

Det för P. typiska väckelsemötet, dominerade rörelsens offentliga verksamhet under många decennier. I dessa gudstjänster var förkunnelsen om Jesus Kristus som frälsare i fokus med intresse av den enskilde besökarens eviga liv. Under senare decennier har medlemmar framförallt kommit till rörelsen genom dess barn- och ungdomsverksamhet, arbete bland socialt utslagna samt de många invandrargrupper som vuxit upp.

Första utgåvan av sångboken Segertoner utkom 1914 och den blev P:s psalmbok i församlingssången. Den enkla sången dominerade, och i varje väckelsemöte sjöng strängmusiken, där sångarna ackompanjerades av de instrument medlemmarna på platsen trakterade, ofta gitarrer, fioler och dragspel. Jämsides med det folkliga växte det så småningom fram professionella sångare, musiker och körer. Einar Ekberg blev den mest kända av rörelsens solister. När väckelsemötet försvann, upphörde också strängmusiken som musikform. Körsången, inte minst ungdomliga gospelkörer, tog över, för att från mitten av 1990-talet i stor utsträckning ersättas av lovsångsteam, som i nästan alla kyrkor sjöng för och tillsammans med församlingen.

P:s svenska rötter är till stor del baptistiska, och rörelsen har hållit fast vid det baptistiska dopet (troendedop), även om framförallt de lokala ekumeniska församlingsbildningarna tvingat fram en diskussion i fråga om dop och medlemskap. Andra teologiska ämnen som aktualiserades kring millennieskiftet var samfundsfrågan samt hur församlingarna ska ledas. Samtidigt kan man notera att betoningen av eskatologi och personlig evangelisation tonats ner, liksom de särartsskapande livsstilsfrågorna. Vare sig idrott, teater, bio eller alkohol väcker i dag någon stor debatt. Det kristologiska perspektivet är dock fortfarande mycket starkt.

För den svenska P:s historia: pingstväckelsen, Pingströrelsen, mission, Pingst – fria församlingar i samverkan.

Pingströrelsens mission, enskilda missionsinitiativ förekom i pingstväckelsen från dess begynnelse. Redan 1907 deltog fyra svenskar, Adolph och Linda Johnson samt Gustaf och Ellen Lundgren, i den grupp missionärer som från Azusa Street reste till Kina. Tre år senare, 1910, reste Daniel Berg och Gunnar Vingren från Chicago till Pará i Brasilien och startade där så småningom Assambléias de Deus, i dag världens största pingströrelse med ca 15 miljoner medlemmar. De första missionärerna som sändes ut från en svensk pingstförsamling var dock, Lina och Samuel Nyström som 1916 avskiljdes i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm för verksamhet i Brasilien. Efter dessa följde snart en stor skara missionärer, utsända från enskilda pingstförsamlingar runt om i landet. Medan de individuella initiativen dominerade i pingstmissionens inledningsfas, kom arbetet relativt snart att bli mera likt de övriga samfundens mission, särskilt på fält där de senare redan var väletablerade. Från 1916 hade den unga PR tillgång till ett slags sambandsorgan för såväl inre som yttre mission genom tidskriften Evangelii Härold. Redan i de första numrena förekommer det rapporter från missionsfälten. Evangelii Härold blev en viktig faktor i framväxten av den svenska pingstmissionen. Missionsuppdraget gällde hela världen. Europa var inget undantag. När de miserabla förhållandena i Österrike blev kända för svenska folket 1919 inledde PR, som ett av sina första stora gemensamma projekt, ett nödhjälpsarbete i Wien. Året därpå sändes Signe och Erik Aasbö från Salem i Göteborg till Island. Något senare startade mission också i Estland, Belgien, Portugal och Spanien. Under 1919 sändes även de första missionärerna till den afrikanska kontinenten, först till Sydafrika, senare även till Rhodesia. Till det spansktalande Amerika sändes den första gruppen missionärer 1920. Det var hela åtta missionärer som gemensamt reste till Argentina och Bolivia. Centralafrika nåddes 1921 genom ett samarbete med norsk pingstmission. Året därpå, 1922, sändes hela tio nya missionärer ut till Belgiska Kongo. Missionsföretaget andades optimism, men denna blev dessvärre inte långvarig. Dels fick missionärerna veta att de egentligen inte alls hade någon tillåtelse att missionera utan en juridisk person i ryggen, dels drabbades de ovana svenskarna av diverse åkommor och sjukdomar – under 1924 dog tre av de nyutkomna missionärerna. Ett annat stort missionsfält tillkom hösten 1922 när två, av varandra oberoende, personer reste till Indien: Karin Stromberg och Arthur H. Conney. Därefter följde etablering av nya missionsfält i rask takt. Arbetet i det som kom att bli det största mottagarlandet av alla, Ost-Afrika, i dag Tanzania, inleddes 1932. Under valutarestriktionerna på 1950-talet uppstod en del avvikande missionsföretag, bl.a. Boliviafararna. I slutet av 1900-talet hade svensk pingstmission verkat i runt 100 länder och engagerat minst 3000 missionärer. Antalet registrerade pingstmissionärer vid ett och samma tillfälle nådde sin höjdpunkt 1983 med 987 missionärer. Pingstmissionen har under många år, inom ramen för PMU:s verksamhet, förmedlat stora summor i bistånd genom stöd från Sida, det statliga biståndsorganet. Genom detta stöd och stora satsningar från olika pingstförsamlingar har P. gjort långsiktiga social satsningar på barnbyar, skolor och sjukhus. Ett sådant arbete som på senare tid fått stor uppmärksamhet för sin satsning på våldtagna kvinnor är Panzisjukhuset i Kongo och dess chefsläkare Dennis Mukwege. Under senare decennier, särskilt efter Berlinmurens fall, har missionsverksamheten omorienterats från en mera traditionell, missionärscentrerad verksamhet till en mera lokalt präglad direktkontakt mellan en församling i Sverige och en annan utomlands, t.ex. i Östeuropa eller Euroasien. Många församlingars satsningar på second hand-butiker under senare decennier har möjliggjort stora sociala satsningar på detta område. En annan nysatsning har varit på Mellanöstern. Från mitten av 1990-talet har projekt som Aktion Ibrahim samlat en lång rad resurser, bl.a. på medieområdet för att nå detta område med ett evangeliskt budskap. Ett liknande initiativ har tagits på 2000-talet genom MarcoPolo Network, som vill skapa resurser för att missionera i de länder som Marco Polo reste i på 1200-talet.

Utbildning: Inledningsvis sändes pingstmissionärerna ut med endast några kortare språkkurser, men 1922 startade makarna Rakel Fris och Rikard Fris en längre missionärsutbildning vid Högsby, Missionsskolan i Småland. Efter krisen inom Svenska Fria Missionen lades denna ned och återupptogs först 1944 då Kaggeholms folkhögskola startade.

Organisation: Från början sändes missionärerna ut direkt från en lokal pingstförsamling. Behovet av en juridisk person i ryggen blev dock allt tydligare, inte minst i kolonierna i Afrika. Därför bildades 1924 Svenska Fria Missionen, SFM, under ledning av A.P. Franklin. Efter en konflikt i organisationsfrågan blev SFM från år 1930 ett "brevlådeföretag" som sköttes från missionsexpeditionen i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Filadelfiaförsamlingen hade även en samordnande funktion för missionen i PR ända in på 1990-talet, när Pingstmissionens samråd bildades. Pingstförsamlingarna har även startat och samverkar i flera missionsföretag. IBRA Radio startades 1955 för mediemission, PMU Interlife startades 1965 för att förmedla statligt bistånd genom pingstmissionen, Pingstmissionens internationella litteraturcentrum etablerades efter 1970 för översättning och litteraturspridning, Distansbibelskolan ICBI bildades 1976 för utbildning av ledare i missionsländerna, samt MissionsInstitutet PMU 1986 för utvärdering och dokumentation.

Pingströrelsens årsbok, årsskrift i PR utgiven sedan 1973, med årskrönika, statistik samt kontaktuppgifter till verksamheter, församlingar och missionärer. År 1916 började Förlaget Filadelfia ge ut julkalendern Julens Härold. Publikationen ändrade 1959 karaktär och blev en årsbok med presentation av nybyggda pingstkyrkor, avlidna pastorer, missionärer och evangelister, rapporter från rörelsens rikskonferenser och gemensamma verksamheter. I bokens slut fanns en adressförteckning som utökades från år till år. När året 1972 summerades, i den bok som kom 1973, hade den ett större format och en ny titel, Pingströrelsens årsbok 1972. Ingen årsbok utkom för 1974. När utgivningen återupptogs 1975 gjordes en ändring så att årtal i titel och utgivningsår var detsamma. Från 1971 redovisades årligen statistik som Curt Björkquist sammanställt. År 1978 tog Samuel Asp över ansvaret för boken och Nils Thörevik för sammanställningen av statistik. Från den tiden kunde en närmast fullständig statistik årligen presenteras. Pingströrelsens Informationscentrum övertog 1995 utgivningen från Förlaget Filadelfia. Från år 2003 gavs den ut av Pingst – fria församlingar i samverkan och hade 2010 en upplaga på 1600 exemplar.

pingstväckelsen, även kallad den nya rörelsen. P. nådde Sverige i november 1906 när den relativt nyblivne evangelisten Andrew G. Johnson kom till landet som missionär, utsänd från Azusa Street i Los Angeles. Johnson tillhörde den inre kretsen i den allt mera växande skaran som samlades på Azusa Street. Till Sverige tog han med sig allt det som karaktäriserade p. i dess linda: ekumenik, jämlikhet mellan könen, respekt för en individ oavsett hudfärg eller social ställning, tron på en gränslös, allsmäktig Gud som både kunde frälsa, hela och döpa i Anden. Inledningsvis, även i Sverige, förkunnades den metodistiskt influerade trestegsläran om frälsning, punktuell helgelse och andedop. Dopet var inte lika klart definierat, men troendedopet hade praktiserats i Los Angeles. Andens gåvor inkluderade förmågan att tala och predika på främmande språk, utan att kunna dem, att profetera och att be för sjuka så att de blev helade. Första väckelsen bröt ut i Elimkyrkan i Skövde i december 1906. Efter John Ongmans auktorisering av den nya rörelsen kom p. även till Örebro som blev Sveriges Los Angeles under några månader. Även om p. nådde Stockholm i januari 1907 var det Göteborg som skulle bli nästa centralpunkt för p. Där verkade Johnson, med stöd av en annan Azusa-svensk, Eric Hollingsworth, under en längre tid och verksamheten centrerades kring Torghallen, en lokal vid Kungstorget. Under tiden kom även impulser från Kristiania. Där hade en metodistpastor, T.B. Barratt, som mött Johnson och andra Azusa-medlemmar på resa i New York, börjat predika p:s budskap, om än i en mindre emotionell och mera intellektuell form. Detta lockade flera framstående predikanter i Sverige att resa dit, främst kolleger från MK i Sverige, som Erik Schütz från Göteborg och Fredrik Åhgren från Uppsala, men även en och annan baptist, t.ex. K.G. Hellström från Göteborg, Alfred Säther från Örebro, och missionsförbundare som Erik Fritiof Holmstrandh och E.E. Ungerth från samma stad. Det var metodisterna som etablerade ett centrum i Mälardalen, med Åhgren i Uppsala som portalfigur. I Göteborg däremot gjorde de inledningsvis gemensam sak med såväl Johnson som med baptisterna. Där bibehölls alltså den överkonfessionella, ekumeniska karaktären allra tydligast. Barratt besökte under 1907 såväl Göteborg som Uppsala och Stockholm och stärkte så de nordiska banden inom p. Då Barratt blev utesluten ur MK 1909 så började ledningen för MK att fjärma sig från p. Detta gjorde att även de svenska metodist-pingstvännerna successivt lämnade p. Huvudfåran blev i stället Ongmans speciella form av baptism, koncentrerad i hans missionssällskap Örebromissionen. Vid sidan av Johnsons oförtröttliga resande var det inte minst de s.k. ongmansystrarna som kom att sprida p. ut över landet. Ongman hade byggt upp ett stort nätverk över landet genom sina utsända evangelister och det var detta nätverk som nu snabbt spred de nya idéerna ut över Sverige. Till sin hjälp hade han redaktören Richard Edhelberg som genom sina två tidskrifter, Svenska Tribunen och Närkes-Bladet gav den nya rörelsen nödvändiga propagandaorgan. Förutom Johnson, som inte hade någon svensk frikyrkobakgrund, blev nu allt fler baptister ledande personligheter i p. Enligt Linderholm var dessa i övrigt: "O.L. Björk i St. Mellösa, John Ytterberg i Lännäs, E. Hedeen i Stockholm, Elias Hane i Nyköping och evangelisten C.E. Sjögren". P. väckte så småningom emellertid blandade känslor även i SB. År 1912 splittrades församlingen i Skövde och sedan följde en rad likartade schismer. John Ongman var trogen sitt samfund fram till sin död, men när den nya Filadelfiaförsamlingen i Stockholm kom på kollisionskurs med SB 1913, tog dess unge föreståndare, Lewi Pethrus, möjligheten att starta eget. I samband med Kölingaredsveckan 1919 samlades en lång rad "fria" pastorer och därfirån kan man räkna PR:s födelse. Vid denna tid hade även teologi och praxis ändrats. Idén om punktuell helgelse hade tonats ned och harmoniserats med den i Sverige rådande synen på helgelse som process. Troendedopet hade tagit helgelsens plats i trestegsläran, gåvan att tala främmande språk hade tonats ned, och kvinnors möjlighet att förkunna hade beskurits på baptistiskt manér. Då John Ongman gått bort började även Örebrobaptisterna 1937 sin väg mot samfundsbildning, och därmed var den överkonfessionella tanken, och kanske också hela p. borta. En del av arvet levde givetvis vidare i såväl PR som ÖM men det var nu domesticerat och harmoniserat med den svenska frikyrkokulturen.

Plymouth-bröderna, (eng. Plymouth brethren), även kallade darbyister efter ledaren John Nelson Darby. P. är ett kristet trossamfund som grundades år 1829 i Dublin på Irland. Det startade som ett sällskap för bibelstudier, men övergick snart till att även fira gudstjänst tillsammans. P. ansåg att den etablerade anglikanska kyrkan hade fått alltför nära band med statsmakten och övergett viktiga inslag inom kristendomen. En av rörelsens viktiga historiska händelser var det stora mötet i Plymouth år 1831, vilket gav rörelsen dess namn. P. prioriterar familjeliv och varje söndag deltar alla församlingsmedlemmar i en Herrens måltid, som tar en central plats i P:s liv. Det sociala livet koncentreras huvudsakligen till andra medlemmar i P., t.ex. i samband med s.k. bibelmöten. Medlemmarna i P. förväntas vara lojala med sina ledare. Den som väljer att lämna rörelsen blir ofta utfryst och avskedad från de P.-relaterade företag som många medlemmar arbetar i. En lång rad förbud är kopplade till P:s verksamhet, t.ex. mot att se på tv, lyssna på radio eller läsa skönlitteratur. Även högre studier och politiska engagemang ifrågasätts. Den mera inåtriktade grenen av P. (Exclusive Brethren) har funnits i Sverige i över 125 år och har ca 300 medlemmar. De flesta av dessa bor i Smålandsstenar men är också representerade i Stockholm, Göteborg, Helsingborg och Ljungby. Sedan 2007 driver en grupp föräldrar Laboraskolan i Nyby nära Smålandsstenar.

Pollack, Nils (1918-1985) SMK, pastor, bibellärare, konferenstalare. Gift 1944 med Elvi Linnéa Rådén. Omgift 1985. Efter studier vid Korteboskolan pastor i flera församlingar, längst i Sävedalen 1954-1978, och lärare vid SMK:s Bibelinstitut 1978-1982. P. var en uppskattad förkunnare vid bibelstudieveckor och konferenser inom olika samfund, såsom Hönökonferensen och Torpkonferensen. P. var något av en evangelisk mystiker och kände själv stark andlig släktskap med förkunnare som N.P. Wetterlund och Emil Gustafson. Han var även känd som en passionerad läsare och boksamlare.