Fribaptistsamfundet

Fribaptistsamfundet, FB, svenskt frikyrkosamfund med ursprung i SB. Helge Åkeson från Broby i Skåne var verksam som predikant och kolportör inom baptismen från 1857. På grund av avvikande trosuppfattningar uteslöts han och församlingen i Västra Broby från baptistdistriktet i Skåne och därmed från SB år 1872. Baptistledarna menade att han låg nära August Sjödins syndfrihetslära som hotat splittra baptismen omkring 1860. Åkeson förkunnade en närmast metodistisk syn på "kristlig fullkomlighet" och en subjektiv försoningslära likt senare Paul Peter Waldenström. Han menade även att människan blir rättfärdig inte genom att Kristi rättfärdighet tillräknas henne utan därför att hon genom förlåtelsen och tron blir i stånd att göra rättfärdiga gärningar. Han gick emot läran om de eviga straffen. Enligt Åkeson är den inte förenlig med Guds kärlek och utifrån sin tolkning av Nya testamentet lärde han att syndens straff är ändligt eller tidsbegränsat.

Även andra församlingar uteslöts från eller lämnade samfundet och nya tillkom i den nya gemenskap där de av andra kallades helgeaner men efterhand själva kallade sig fribaptister. Vid sekelskiftet 1900 fanns ca 120 sådana församlingar, främst i Skåne, Västergötland, Gotland, Västmanland och Dalarna. Fribaptisterna följde Jesu undervisning och exempel mycket konkret, med ett ofta asketiskt levnadssätt. De tog avstånd från vapentjänst och hundratalet fribaptisters fängelsestraff banade senare väg för införandet av civil, vapenfri värnplikt 1920. De avvisade pastorsutbildning och hade inte avlönade pastorer i församlingarna, som istället leddes av äldste. Deras predikanter var kringresande bibellärare och kolportörer som fått sin praktiska träning med äldre kollegor. Ingen kollekt togs upp i mötena men gåvor kunde lämnas i en särskild låda. Åkesons egen översättning ord för ord av Nya testamentet från 1889 användes inom rörelsen och senare den helbibel som kom 1911.

Församlingarnas självständighet var fundamental men ett förenande band var de återkommande distrikts- och riksmöten där äldste och predikanter förde bibel- och lärosamtal och där olika uppfattningar kom till tals. 1886 utkom den egna sångboken Pilgrims-Cittran, från 1913 Pilgrimstoner. Tidningen Upplysningens vän började utgivas 1888 med Nils Peter Truedsson som förste redaktör. Organisationen växte fram utifrån behoven, bl.a. sedan Fribaptistsamfundets mission initierades 1892. Det första protokollförda riksmötet hölls 1894 då en styrelse för missionen valdes. År 1899 började namnet F. användas. En förlagsexpedition tillkom i Habo 1923. Först 1929 fick F. en fastare struktur med stadgar och en styrelse för hela verksamheten. Antalet medlemmar var som mest ca 5000 men minskade successivt under 1900-talet för att 1992 utgöra 1054 i 31 församlingar. Det gemensamma ungdomsarbetet samlades kring tre gårdar, Kåfalla, Munkaskog och Furuboda.

Från 1907 drev redaktören Anders Hansson en positiv relation till pv. Det ledde till spänningar och Hansson fick 1916 lämna sin plats till Olof Larsson. Sedan PR gått ut hårt mot "samfundsväsendet" gjorde F. 1922 ett kritiskt uttalande mot PR. Flera församlingar, särskilt i Dalarna, övergick då till PR. Betydelsefulla personer under följande decennier var Gustav Östman, Joel Fridén och senare Eric Hansson. F. isolerade sig länge från ekumeniska sammanhang men anslöt sig 1947 till Sveriges Frikyrkoråd och 1951 till Svenska missionsrådet. En del av F:s uppfattningar kom att omfattas också inom andra samfund samtidigt som en del särmeningar inom F. tonades ned. Det förstärktes av ett tydligt generationsskifte i ledningen på 1960-talet. År 1977 anställdes Rune Wadenborg som F:s förste missionsföreståndare. Denne hade pastorsutbildning från Götabro (HF). På 1980-talet skedde närmanden både lokalt och nationellt till HF, bl.a. för hjälp i administrationen av missionsarbetet. Detta ledde till samgående med HF 1994. Tidningar och förlag slogs samman redan 1992. Från 1997 ingår HF/FB i EFK.