Pingströrelsens mission

Pingströrelsens mission, enskilda missionsinitiativ förekom i pingstväckelsen från dess begynnelse. Redan 1907 deltog fyra svenskar, Adolph och Linda Johnson samt Gustaf och Ellen Lundgren, i den grupp missionärer som från Azusa Street reste till Kina. Tre år senare, 1910, reste Daniel Berg och Gunnar Vingren från Chicago till Pará i Brasilien och startade där så småningom Assambléias de Deus, i dag världens största pingströrelse med ca 15 miljoner medlemmar. De första missionärerna som sändes ut från en svensk pingstförsamling var dock, Lina och Samuel Nyström som 1916 avskiljdes i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm för verksamhet i Brasilien. Efter dessa följde snart en stor skara missionärer, utsända från enskilda pingstförsamlingar runt om i landet. Medan de individuella initiativen dominerade i pingstmissionens inledningsfas, kom arbetet relativt snart att bli mera likt de övriga samfundens mission, särskilt på fält där de senare redan var väletablerade. Från 1916 hade den unga PR tillgång till ett slags sambandsorgan för såväl inre som yttre mission genom tidskriften Evangelii Härold. Redan i de första numrena förekommer det rapporter från missionsfälten. Evangelii Härold blev en viktig faktor i framväxten av den svenska pingstmissionen. Missionsuppdraget gällde hela världen. Europa var inget undantag. När de miserabla förhållandena i Österrike blev kända för svenska folket 1919 inledde PR, som ett av sina första stora gemensamma projekt, ett nödhjälpsarbete i Wien. Året därpå sändes Signe och Erik Aasbö från Salem i Göteborg till Island. Något senare startade mission också i Estland, Belgien, Portugal och Spanien. Under 1919 sändes även de första missionärerna till den afrikanska kontinenten, först till Sydafrika, senare även till Rhodesia. Till det spansktalande Amerika sändes den första gruppen missionärer 1920. Det var hela åtta missionärer som gemensamt reste till Argentina och Bolivia. Centralafrika nåddes 1921 genom ett samarbete med norsk pingstmission. Året därpå, 1922, sändes hela tio nya missionärer ut till Belgiska Kongo. Missionsföretaget andades optimism, men denna blev dessvärre inte långvarig. Dels fick missionärerna veta att de egentligen inte alls hade någon tillåtelse att missionera utan en juridisk person i ryggen, dels drabbades de ovana svenskarna av diverse åkommor och sjukdomar – under 1924 dog tre av de nyutkomna missionärerna. Ett annat stort missionsfält tillkom hösten 1922 när två, av varandra oberoende, personer reste till Indien: Karin Stromberg och Arthur H. Conney. Därefter följde etablering av nya missionsfält i rask takt. Arbetet i det som kom att bli det största mottagarlandet av alla, Ost-Afrika, i dag Tanzania, inleddes 1932. Under valutarestriktionerna på 1950-talet uppstod en del avvikande missionsföretag, bl.a. Boliviafararna. I slutet av 1900-talet hade svensk pingstmission verkat i runt 100 länder och engagerat minst 3000 missionärer. Antalet registrerade pingstmissionärer vid ett och samma tillfälle nådde sin höjdpunkt 1983 med 987 missionärer. Pingstmissionen har under många år, inom ramen för PMU:s verksamhet, förmedlat stora summor i bistånd genom stöd från Sida, det statliga biståndsorganet. Genom detta stöd och stora satsningar från olika pingstförsamlingar har P. gjort långsiktiga social satsningar på barnbyar, skolor och sjukhus. Ett sådant arbete som på senare tid fått stor uppmärksamhet för sin satsning på våldtagna kvinnor är Panzisjukhuset i Kongo och dess chefsläkare Dennis Mukwege. Under senare decennier, särskilt efter Berlinmurens fall, har missionsverksamheten omorienterats från en mera traditionell, missionärscentrerad verksamhet till en mera lokalt präglad direktkontakt mellan en församling i Sverige och en annan utomlands, t.ex. i Östeuropa eller Euroasien. Många församlingars satsningar på second hand-butiker under senare decennier har möjliggjort stora sociala satsningar på detta område. En annan nysatsning har varit på Mellanöstern. Från mitten av 1990-talet har projekt som Aktion Ibrahim samlat en lång rad resurser, bl.a. på medieområdet för att nå detta område med ett evangeliskt budskap. Ett liknande initiativ har tagits på 2000-talet genom MarcoPolo Network, som vill skapa resurser för att missionera i de länder som Marco Polo reste i på 1200-talet.

Utbildning: Inledningsvis sändes pingstmissionärerna ut med endast några kortare språkkurser, men 1922 startade makarna Rakel Fris och Rikard Fris en längre missionärsutbildning vid Högsby, Missionsskolan i Småland. Efter krisen inom Svenska Fria Missionen lades denna ned och återupptogs först 1944 då Kaggeholms folkhögskola startade.

Organisation: Från början sändes missionärerna ut direkt från en lokal pingstförsamling. Behovet av en juridisk person i ryggen blev dock allt tydligare, inte minst i kolonierna i Afrika. Därför bildades 1924 Svenska Fria Missionen, SFM, under ledning av A.P. Franklin. Efter en konflikt i organisationsfrågan blev SFM från år 1930 ett "brevlådeföretag" som sköttes från missionsexpeditionen i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Filadelfiaförsamlingen hade även en samordnande funktion för missionen i PR ända in på 1990-talet, när Pingstmissionens samråd bildades. Pingstförsamlingarna har även startat och samverkar i flera missionsföretag. IBRA Radio startades 1955 för mediemission, PMU Interlife startades 1965 för att förmedla statligt bistånd genom pingstmissionen, Pingstmissionens internationella litteraturcentrum etablerades efter 1970 för översättning och litteraturspridning, Distansbibelskolan ICBI bildades 1976 för utbildning av ledare i missionsländerna, samt MissionsInstitutet PMU 1986 för utvärdering och dokumentation.