E

Ekman, Erik Jakob (1842-1915) SMK, blev Svenska Missionsförbundets förste ordförande och formelle ledare då detta trossamfund bildades 1878. E. var en stark och skicklig ledare med en organisatorisk förmåga som betydde mycket för det unga trossamfundet. Tillsammans med Paul Peter Waldenström, den andre betydande personen för detta trossamfunds bildande, lotsade E. de olika församlingarna genom de första årens dogmatiska skiljaktigheter. Motsättningarna fanns redan tidigt mellan Waldenström och E. kring nattvard och församling och på vilket sätt de biblicistiska principerna skulle slå igenom i olika frågeställningar och tillämpningar. E. uppskattade Waldenströms biblicistiska argumentation i försoningsfrågan och präglades i sitt eget tänkande av detta principiella resonemang. Redan 1886 gav E. ut skriften De yttersta tingen. Biblisk framställning. Detta är att betrakta som en ganska traditionell framställning kring frågorna om historiens slut och uppdelningen mellan goda och onda. Denna skrift orsakade inte heller någon större oro eller entusiasm, vare sig utanför eller innanför det dåvarande Svenska Missionsförbundet, men E. fortsatte sina studier i ämnet. År 1903 publicerade han skriften Evangelii fullhet och de ändlösa straffen. Bibliska studier. Denna skrift är tillägnad E:s "medvandrare" av, som det heter, "aktning och kärlek". E. skriver i sin inledning till studierna om sitt "ärliga sökande efter sanningens guld" och att han själv anser sig vara "beredd på att gång efter annan stå inför ett offeraltare, där det gäller att offra mycket af det, som på en annan utvecklingsgrad var af betydelse för ens åskådning". E. skulle få betala dyrt för denna skrift. De tidigare spänningarna mellan honom och Waldenström växte. Waldenström arbetade snart för att få E. att lämna sin centrala ställning i trossamfundet. Sakfrågorna tog sig uttryck i maktkamp, och 1904 lämnade E. alla offentliga uppdrag i den unga SMK. Han tillträdde då en tjänst som verkställande direktör i försäkringsbolaget Svenska Liv.

E. ser eskatologin, läran om de slutliga frågorna om världens och människornas beskaffenhet, såsom avgörande för teologin. På något sätt står och faller, enligt E., teologin med en rimlig och orimlig eskatologi. I eskatologin pressas gudsfrågan till det yttersta. Är Gud verkligen Gud? Äger gudsbegreppet innehåll? Genom eskatologin klargörs också den kristna trons funktion i en människas liv. Leder kristen tro till fördjupad mänsklighet eller för den till omänsklighet? Utifrån eskatologin är det också möjligt att söka bedöma Jesu Kristi ställning i kristen tro. Äger hans anspråk på att vara världens och alla människors frälsare giltighet eller inte? Eskatologin bearbetar därför hos E. teologins grundfrågor. E. står i samma tradition som Waldenström där det finns ett klart och tydligt rationellt drag som drivkraft för teologin i spänning till en biblicistisk utgångspunkt och proklamation. Hans resonemang i eskatologin, liksom Waldenströms i försoningsfrågan, är därför ett mer komplicerat argumenterande än ren och skär bibelhänvisning och bibeltolkning. Man kan så här efteråt säga att i E:s teologi och eskatologi ges Waldenströms gudsbild maximal dominans. Man skulle också kunna säga att E. utväxlar i sin eskatologi vad Waldenström utarbetat i sin försoningslära. Ingenting annat än kärlek driver Gud att rädda världen. Jesu verk är en följd av faderns kärlek och inte en befrielse av densamma. Tonvikten förskjuts från kristocentricitet till teocentricitet. Jesu liv, död och uppståndelse är inte kärlekens villkor. Gud fadern är subjektet, initiativtagaren till människans och världens räddning. E:s teologiska problem är den olösliga och ändlösa dualismen. E. menar att det "är en lära, som strider mot våra begrepp om rättfärdighet, mot ett bibliskt gudsbegrepp, ja, mot den bibliska framställningen i sin helhet". Men han resonerar inte bara biblicistiskt. Ett kriterium som E. använder för att ifrågasätta läran om de ändlösa straffen är vår naturliga rättfärdighetskänsla. Det gör motstånd i oss människor att tänka oss att någon enda av oss ska förbli i ett lidande utan slut. E. tänker sig därför att straff finns, men bara ändliga. Guds vilja är att alla människor ska räddas men det kan ske över tid och över Guds egen pedagogik med människor och världar. Men människorna är skapade till ett slutgiltigt liv och till en slutgiltig räddning av en Gud som mäktar detta uppdrag – därför att Gud är Gud.

Elmblad, Per (Petrus) Magnus (1806-1887) präst, lektor. Gift 1846 med friherrinnan Emilie Theresia Rappe (1824-1895), systerdotterdotter till Emilie Petersen. E. tillhörde förgrundsgestalterna inom både den nyevangeliska väckelserörelsen och rörelsen för folknykterhet i mitten och slutet av 1800-talet. Efter studier i Växjö och Lund – fil.dr 1835 – blev E. prästvigd för Växjö stift och församlingspräst i Jönköping, där en väckelse uppstod till följd av hans verksamhet och en väckt krets samlades med bland andra Magnus Conrad Rahmn och Pauline Westdahl som ledare. E:s verksamhet i Jönköping 1836-1837 kan betraktas som själva upphovet till den väckelse som 1853 resulterade i bildandet av Jönköpings Traktatsällskap och därmed också till Jönköpings Missionsförening och dess efterföljare Svenska Alliansmissionen.

E. var lärare vid uppfostringsanstalten Barnängen i Stockholm 1840-1845 och sedan lektor i teologi och filosofi vid Stockholms gymnasium 1845-1880. Han var ordförande vid det möte i maj 1856 då beslutet fattades om bildandet av Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, och han utsågs till vice ordförande i dess första styrelse. Denna post innehade han 1856-1868, därefter ordförande fram till 1876. E. utgav 1847-1856 tidskriften Frids-Budbäraren och var en av tre ansvariga för den s.k. Lektorernas översättning, en nyöversättning av Nya testamentet, som utgavs av EFS 1863. E. verkade även framgångsrikt för att Engelska kyrkan i Stockholm 1851 kunde återöppnas efter att ha stängts sedan George Scott tvingats lämna landet.

Emanuelsson, Emelie (1854-1909) (född Häggberg) HF, pionjärmissionär. Gift 1893 med Oscar Emanuelsson. Medlem i HF men efter att ha deltagit i en evangelistkurs med Fredrik Franson i Oslo reste hon 1889 till Natal och Zululand i Sydafrika med den nybildade norska trosmissionen Fria ostafrikanska missionen. Hon hade visst stöd från HF men övergick 1892 till att arbeta helt med HF i Pietermaritzburg, där hon fortsatte med sin ambulerande missionsmetod bland den svarta arbetarbefolkningen och i stadens kvinnofängelse. Efter en vistelse i Sverige 1900-1901 engagerades hon även i skolarbete.

Engelska kyrkan, invigdes 24 oktober 1840 och var avsedd framför allt för engelsmän i Stockholm. Initiativtagare till kyrkan var metodistpastorn George Scott. Kyrkan var byggd efter modell från engelska normritningar för ett metodistkapell, en stor kvadratisk sal med läktare på sidorna och i fonden. Under åren 1841-1842 var Carl Olof Rosenius predikant i kyrkan; från 1857 fram till sin död 1868 predikade han återigen regelbundet i kyrkan. När Scott 1842 tvangs lämna Sverige stängdes kyrkan och öppnades först 1851, denna gång på initiativ av Per Magnus Elmblad. År 1854 kom kyrkan i svensk ägo och 1856 ändrades dess namn till Betlehemskyrkan.

Engström, Axel Bernhard (1863-1944) MK, predikant, distriktsföreståndare, direktor. Gift med Alma Maria Elisabeth Nilsson. Född i Gävle. Efter läroverket tog han anställning som apotekarlärling. Han kom med i MK 1881 och började predika. År 1883 fick han sin första utnämning till Nyköping. Sedan följde Köping och Odensvi, Sundsvall, Stockholm S:t Peter, Norrköping, Göteborg Emanuel, Stockholm Trefaldighet, Västerås, distriktsföreståndare på västra och södra distrikten, direktör för NBA, föreståndare för MK:s expedition samt direktor för Betaniastiftelsen 1921-1929.

Engström, Erik Theofil (1915-2011) PR, musiker, predikant, sångförfattare, sångarevangelist, konstnär, textförfattare, kompositör. Född i Blötberget, Ludvika. E. blev evangelist vid 17 års ålder och kom att medverka i ett stort antal väckelsekampanjer. Han var från 1937 och många år framöver medlem i Jubelkvartetten där han bidrog med egna sånger, däribland "Lugna hamn" och "Gud i naturen" (Det stod en blomma), vilka är två av E:s mer kända sånger. E. skrev flera böcker och gav ut musiktryck. Under 1960- och 70-talen gav E. och Walter Erixon samt deras medmusikanter ut sju album och flera ep-skivor.

Enhetskonferensen i Örebro, på uppdrag från PR:s predikantvecka år 1945 inbjöd Elimförsamlingen, Örebro, till en enhetskonferens 2-5 april 1946. Inbjudan gällde representanter för de församlingar som samarbetade inom ÖM och representanter för pingstförsamlingarna. Ca 400 tillresta representanter deltog och de lokala deltagarnas antal uppgick till fler än 600. Konferensens föredrag och samtal publicerades i boken Enhetskonferensen i Örebro. Där framgår att man dryftade enhetsfrågan i relation till centrala motiv i den trosförståelse man representerade: enheten och helgelsen, enheten och missionen, enheten och förkunnelsen, samt: vårt gemensamma ansvar för avkristningen. Stor vikt lades i dokumentationen vid den session som rubricerades "Personliga ord fritt ur hjärtat". Vid denna samling ägnade deltagarna sig åt ömsesidiga bekännelser av begångna misstag och bön om förlåtelse för dessa. Ett telegram sändes till SB, där de två rörelsernas gemensamma skuld till slitningar som tidigare förekommit erkändes. Lewi Pethrus skrev om konferensen: "Trots de närmanden, som gjorts från båda sidorna de senaste åren, har en viss spänning varit rådande på grund av motsatsställningen i de organisatoriska frågorna. Genom att vi i denna konferens öppet talat ut med varandra och från båda sidorna erkänt våra fel och tillkortakommanden, har en väg till samarbete öppnats och en ny och kraftigare förbindelse knutits mellan de båda riktningarna." För framtiden fick konferensen inga historiskt verifierbara resultat, trots ambitionen och viljeinriktningen som otvetydigt fanns hos båda parter.

Equmeniakyrkan bildades i maj 2013 av de tre samfunden Metodistkyrkan i Sverige, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionskyrkan efter en flerårig process av samgående. Därmed övergavs det tidigare provisoriska namnet Gemensam Framtid. Året innan hade Lasse Svensson valts till kyrkoledare och Sofia Camnerin och Olle Alkholm till biträdande kyrkoledare. E. har indelat Sverige i sju regioner som var och en leds av en regional kyrkoledare. De tre samfundens ungdomsorganisationer hade 2007 gått samman under namnet Equmenia, vilket påverkade namnvalet för den nya kyrkan. E. hade sedan tidigare tidningen Sändaren och Teologiska Högskolan, Stockholm. Bildandet av den nya kyrkan på nationell nivå fick skiftande konsekvenser på församlingsnivå, beroende på lokala förhållanden. På många orter finns sedan tidigare församlingar som tillhörde två eller tre av bildarsamfunden. Equmeniakyrkans vision har formulerats så här: "En kyrka för hela livet där mötet med Jesus Kristus förvandlar – mig, dig och världen."

Erikshjälpen, stiftelse för bistånd med arbete i omkring 25 länder. Erik Nilsson föddes 1929 i Småland. På grund av blödarsjuka var han ofta sängliggande och på sjukhus. Erik började skicka hälsningar och små presenter till andra sjuka barn runt om i Sverige. Redan 1946 var arbetet i full gång, och från år 1951 började gåvor till arbetet komma efter en uppmärksammad radiointervju av Sven Jerring. Tidningen De sjukas vän började ges ut 1954. Erik, eller Farbror Erik som han kom att kallas, dog 1966 bara 37 år gammal. Efter det grundades Stiftelsen Erikshjälpen 1967.

Erikson, John Peter Maximilian (1848-1915) MK, pastor, redaktör, riksdagsman. Gift med Nathalia Ekman. Född i Träkumla på Gotland. Han kom till tro i MK och var en aktiv medlem och lokalpredikant på ön. År 1871 blev E. pastor i MK med tjänst på Gotland sedan i Karlshamn och i Valdemarsvik till 1876. Han var redaktör för Lilla Sändebudet från 1876 och föreståndare för boktryckeriet Wesleyana, i Göteborg. Året därpå blev han direktör för MK:s bokförlagsverksamhet. Han ansvarade för Svenska Sändebudet 1898-1915 och var konferenssekreterare inom samfundet under mer än 30 år. E. var distriktsföreståndare på flera distrikt åren 1889-1902. När MK:s arbete bland svenskar skulle fira 50 år fick E. uppdraget att sammanfatta dess historia i en skrift. Även utanför sin kyrka fick E. många uppdrag, bl.a. på söndagsskolverksamhetens och nykterhetens områden. Åren 1884-1887 och 1891-1896 var han vald till Riksdagens andra kammare, som den förste metodistiske riksdagsmannen någonsin. Far till Louise Erikson.

Eriksson, Olle (Olof) (1878-1962) EFS, präst, missionär, sjömanspastor, författare, översättare. Efter studier vid Johannelunds Missionsinstitut 1898-1903 och prästvigning hade E. tjänst som EFS missionär i Eritrea 1904-1915 och var sedan sjömanspastor i Hamburg och på ett par platser i Sverige 1916-1919, innan han 1920 åkte ut till Etiopien. När de svenska missionärerna år 1936 utvisades från Etiopien av italienarna blev E. först sjömanspastor i Calcutta 1937-1942 och slutligen missionär i Centralprovinserna i Indien åren 1942-1952. E. var språkman och utgav ett flertal skrifter – både egna och översättningar – på tigrinja, amhariska och hindi.