Svenska Missionskyrkans yttre mission

Svenska Missionskyrkans yttre mission Alltifrån Svenska Missionsförbundets grundande 1878 stod missionen, både den s.k. inre missionen hemma i Sverige och den yttre missionen utom landet, i centrum, vilket namnen Svenska Missionsförbundet och (från 2003) Svenska Missionskyrkan, antyder. Jesu ord "Gå ut i världen och gör alla folk till lärjungar" var den yttersta drivkraften för missionen. Redan vid det första årsmötet 1879 var SMK berett att sända ut sina första missionärer. Unga män och kvinnor skulle under de följande 100 åren hörsamma kallelsen att gå ut till Ryssland, Persien, Östturkestan, Indien, Kina, Japan, Nordafrika, Kongo, Ecuador och Alaska med flera länder. För framtiden blev inte minst arbetet i Östturkestan, Kina och Kongo mycket centralt för många missionsförbundare. Arbetet i Östturkestan eller Sinkiang (nuvarande Xinjiang) som det kom att kallas, utfördes bland en muslimsk befolkning med ibland stora svårigheter, men också viss framgång. I början av 1930-talet fanns där omkring ett hundratal församlingsmedlemmar. Under detta decennium kom dock missionen i svårigheter beroende på sammandrabbningar mellan turkar och kineser och mellan olika turkiska rebellgrupper. Sedan kommunisterna kommit till makten utsattes de kristna för svåra förföljelser och missionärerna måste lämna landet. De gick över gränsen till Indien, där de från 1940 byggde upp en ny verksamhet. År 1890 sändes SMK:s första missionärer till Kina. Åtta huvudstationer grundades i Hupeh i Centralkina. År 1893 kom två missionärer att dödas, nämligen Anders Daniel Johansson och Otto Fredrik Wikholm, 32 respektive 34 år gamla. Från 1911 blev kristen undervisning lättare, sedan republiken hade införts. Antalet församlingar och församlingsmedlemmar växte till och 1924 kunde Kinesiska missionsförbundet bildas. Det fick 1935 en fullt självständig ställning. När Mao Tsedong 1948 intog provinsen Hupeh blev dock läget efterhand ohållbart. År 1951 hade alla missionärer tvingats lämna landet.

De första missionärerna till Kongo reste ut i tjänst hos Livingstone Inland Mission. År 1885 beslöt årskonferensen att överta ansvaret för en egen mission där. Där hade två svenska pionjärer, Nils Westlind och K.J. Petersson, redan påbörjat arbete i det som senare skulle bli Kongofristaten och Belgiska Kongo. I Franska Kongo grundades den första missionsstationen 1909. Från början var sjukvård och utbildning två prioriterade områden. Missionärerna spelade en viktig roll för de olika lokalspråken, i första hand kikongo. År 1905 hade hela Bibeln översatts till kikongo och för det arbetet spelade K.E. Laman en viktig roll. I Franska Kongo skulle all skolundervisning ske på franska. Från 1911 gjorde Georg Palmær en viktig insats som missionsläkare. Hans långa kamp mot sömnsjukan är en annan mycket uppskattad sida av hans verksamhet. Under hans tid började också utbildningen av infödda sjukvårdare. Elon Mattsson skulle som missionsläkare mellan 1932 och 1960 fortsätta utvecklingen och vidareutveckla utbildningen. I samarbete med andra missionssällskap byggdes i början av 1950-talet ett stort sjukhus i Kimpese. I mitten av l920-talet var församlingarna och medlemmarna så många och så starka att de kunde överta det ekonomiska ansvaret för de infödda evangelisterna. Församlingarna indelades i distrikt med var sin distriktsföreståndare. År 1934 antogs en konstitution för SMK:s församlingar i Kongo. Ett synodalråd inrättades för vardera Belgiska och Franska Kongo. Församlingarnas arbete stabiliserades och evangelisterna fick en allt gedignare utbildning och från 1940-talets början utbildades pastorer. Kongokolonierna blev självständiga 1960 och året därpå de kyrkor som vuxit fram under missionsarbetet.

Motsvarande utveckling skedde i Indien och Japan där kyrkorna blev självständiga 1963 respektive 1964. Arbetet i Ecuador, som börjades 1972, uppvisade ett annat mönster eftersom man där började samarbete med en kyrka, som redan var verksam i landet. När det gäller dokumentation av SMK:s yttre mission finns det ett stort antal böcker och tidningsartiklar som skrivits för att informera missionsvännerna. Många missionärer har också skrivit egna böcker om sina upplevelser i andra länder.