Adventistsamfundets yttre mission

Adventistsamfundets yttre mission påbörjades 1874 då John N. Andrews sändes till Schweiz från USA. Dansk-amerikanaren John Gottlieb Matteson anlände till Danmark 1877 följd av ett antal skandinavisk-amerikanska adventister som återvände till sina hemländer för att bygga upp samfundet. Andra svenska adventister i USA påbörjade mission i bl.a. Kina redan i slutet av 1800-talet, Eric Pihlquist, J.N. Anderson, och i Sydamerika Anna Karlsson, gift med Ferdinand Stahl, som grundade mission vid Titicaca-sjön och senare vid Amazonfloden inre. Från Sverige skickades Julius Persson och Per Lindegren till Eritrea och Abessinien 1907. Den stora strömmen av utsända missionärer inträdde under 1920-talet. Rosa och Nils Zerne till Mellanöstern (Palestina, Syrien, Egypten) 1922; Nils Dahlsten och Esther Dahlsten till Manchuriet (senare även Kina) 1925; Hanna Bergström och Ruben Bergström till Norra Kamerun 1930. Under 1930-talet mottog Etiopien en rad svenskar, främst innanför hälso- och sjukvårdssektorn, bl.a. Borghild och Erik Palm, Ragnar Stadin, Lisa Johansson, Alice Lind – alla läkare eller skodsborgsutbildade i sjukvård och sjukgymnastik. Den praktiska utbildningen som missionärerna hade med sig dels från Nyhyttans Missionsskola (språk, bibelkunskap och ekonomi) och Skodsborg (sjukvård), men också från sina hem (lantbruk och skog), var av stor betydelse för att påbörja mission i områden som inte tidigare haft kristen verksamhet. Den kulturinsats missionärerna medförde gav en del folkgrupper skriftspråk, läskunnighet, förbättrad hygien och hälsa samt ofta en praktisk utbildning förutom att evangeliet spreds. Talesättet: "Hälsoarbetet är budskapets högra hand", var en måttstock man levde efter. Missionens kliniker och sjukhus samt skolor kom att göra övergången lättare till ett modernt samhälle i missionsområdena, samtidigt som den lokala befolkningen betjänades. Under 1900-talet sändes över 70 missionärer ut från det svenska SDA-samfundet, som hade ett genomsnitt runt 3000 medlemmar. Efter andra världskriget kom den svenska insatsen att koncentreras till Etiopien och Västafrika. Det är från svensk sida då främst seminarielärare och kyrkans behov av administratörer och ekonomer som tillgodoses, samt sjukvårdspersonal. På 1960-talet börjar en volontärrörelse riktad till ungdomar: studentmissionär. Under ett år kunde en student fylla behov som t.ex. grundskolelärare eller i andra projekt där lokal arbetskraft inte fanns att tillgå. Behovet av specifika experter steg, och den allmänkunnige missionären försvann. Leprakirurgen Roland Kazen gjorde 1976-2002 en specialinsats i Sierra Leone och Etiopien. Hans hustru Birgitta organiserade rehabilitering och undervisning för f.d. leprapatienter, ofta i projekt stödda av SIDA och Svenska Läkarmissionen. På 1970-talet kom ett avtal till stånd med SIDA och en våg av volontärer sändes ut till olika projekt under SIDA:s regi. År 1985 organiserades därför den svenska avdelningen av ADRA, som i dag är samfundets biståndsavdelning. SDA-missionärer sänds ut centralt, och är anställda av samfundet inte av en församling.