Adventistsamfundet

Adventistsamfundet, eg. Sjundedags Adventistsamfundet, SDA, stiftades i USA 1863, grundades i Sverige 1880 med församlingen i Grythyttan, Västmanland. De första decennierna var verksamhetens tillväxt beroende av den nära kontakten med svensk-amerikanska SDA-församlingar, både finansiellt och personellt. Redan före 1880 hade svenska adventister i USA skickat tidningar hem: Svensk Advent Härold, senare Sanningens Härold. Genom dessa tidskrifter spreds budskapet i de svenska bygder som drabbats hårdast av emigrationen under 1800-talets mitt. En bärande länk ända fram till 1960-talets slut var förlagsverksamheten och därmed kolportörernas insats för att genom litteratur bereda vägen för evangeliska kampanjer. Efter 1970 förändrades formen för denna verksamhet. Den blev då basen för afrikanska blivande pastorer att tjäna till sina studier – därmed bidrog litteraturspridningen i Sverige till evangelisk verksamhet i dessas olika hemländer. De tidigaste svenskspråkiga publikationerna gavs ut i Battle Creek, Michigan, som var ett adventistcenter för förlags-, hälso- och skolverksamhet under senare delen av 1800-talet. När John Gottlieb Matteson anlände till Skandinavien 1877 för att organisera intresserade i församlingar och bygga upp en målinriktad verksamhet gjorde han Kristiania (Oslo) till ett centrum för evangelisering i Skandinavien. Där grundades Skandinaviska Bokförlaget, som senare fick en Stockholmsfilial: Skandinaviska Förlagsexpeditionen. Redan under de första åren i Sverige utgav Matteson tidningen Meddelanden om Helso – och Sjukvård. Hela människans hälsa var betecknande för SDA:s holistiska människosyn. På 1890-talet tillkom Tidens Tecken, där synen på profetiorna spriddes till allmänheten. SDA räknar anabaptismen och den reformerta protestantismen som sina förnämsta rötter. På 1800-talet kom dessutom inflytandet från metodismen. Det är dock baptisten William Millers syn på profetiorna i Daniels bok och Uppenbarelseboken angående den sista tiden, som blir avgörande för uppkomsten av adventismen; (lat. adventus 'ankomst'). Dessa adventister kom från många olika samfund i New England. När den av Miller förväntade återkomsten inte skedde 1844 (vilket senare kom att betecknas som den stora besvikelsen) tog en liten del av dessa adventister tag i en grundlig bibelforskning enligt principen sola scriptura (lat. för "skriften allena"). Man kom fram till att 1844 betecknade början på Jesu tjänst i helgedomen, d.v.s. påbörjandet av domen, och att efter 1844 levde man i den sista tiden i väntan på Jesu andra ankomst. Grundbulten i läran var en biblicistisk helhetssyn på både Gamla och Nya testamentet. Kristi korsdöd för människor är den enda vägen till rättfärdiggörelse genom tro. Människan kan inte i egen kraft förtjäna frälsning genom laglydnad, det är en nådens gåva från Gud. Däremot anser SDA att helgelsen är ett tecken på tacksamhet och efterföljelse som en konsekvens av frälsningen i Jesus Kristus. Fasthållandet vid tron på Jesus och hans bud (Upp 14:12) och skapelseteologin (1 Mos 1) ledde till helighållandet av den sjunde dagen (lördagen) som sabbatsdag (sabbat). Detta påverkade också förståelsen av tillståndet i döden (en sömn) och en fysisk uppståndelse för hela människan vid Jesu andra ankomst. Synen på gudomen likaväl som SDA:s förståelse av nattvarden är gemensam med andra väckelsekyrkor. Före brödsbrytelsen praktiseras fottvagning som en ödmjukhetshandling (enligt Joh 13). Vanligen firas nattvard med fottvagning en gång per kvartal. Sabbatens gudstjänst föregås alltid av ett bibelstudium. Ett övergripande ämne väljs för varje kvartal och studiehäftena är gemensamma för hela den globala kyrkan, men anpassade till olika åldersnivåer. Skapelsetron ledde till personligt ansvar att förvalta skapelsen, härunder kroppen som ett tempel för den Helige Ande. Däremot satte SDA inte någon tidpunkt för Jesu återkomst. Man ser tiden efter 1844 som den sista tiden då evangelium om Jesus skall spridas till hela världen så som de tre änglarna förkunnade (Upp 14:6-12). Detta ledde till en omfattande yttre mission, med utbildning och hälso- och sjukvård som centrala i verksamheten. Hälsoverksamheten påbörjades redan under senare delen av 1800-talet Adventistsamfundets hälsobudskap, Adventistsamfundets yttre mission.

En av de mest framstående pionjärgestalterna var Ellen G. White, som kom från metodismen. SDA ser henne som en profet, men vidhåller att hennes utsagor måste prövas mot Skriftens. Den mest expansiva perioden i svensk sjundedagsadventism ägde rum under perioden 1920-1950, då svensk-amerikanska pastorer/evangelister introducerade moderna metoder och förkunnade ett starkt biblicistiskt budskap med glöd. Sammantaget har det funnits ett drygt nittiotal svenska SDA-församlingar med spridning från Malmö till Slussfors i Lappland; de allra flesta i städer eller större samhällen. Samfundet var 2010 organiserat i 13 världsregioner, Sverige hör till den Transeuropeiska avdelningen med huvudsäte i St. Albans, England. Medlemsantalet i Sverige är 2010 runt 2800 troendedöpta, i världen drygt 16 miljoner. Tillväxten i Sverige är långsam och ökar främst bland nysvenska grupper, globalt är ökningen mycket stark.