frikyrka

frikyrka, samlingsbegrepp för en viss typ av trossamfund som karaktäriseras dels ur teologisk synpunkt av troendeförsamlingens princip som innebär frivillig anslutning till församlingen genom bekännelse av personlig tro, dels ur sociologisk eller kyrkopolitisk synpunkt av att den står fri i förhållande till staten som inte har något avgörande inflytande på dess lära och liv, styrelse och organisation. I det första hänseendet står f. i motsats till folkkyrka. I det andra hänseendet står f. i motsats till statskyrka eller nationalkyrka. Den andra aspekten, som i Sverige och flera andra europeiska länder historiskt haft stor betydelse, är genom de förändrade relationerna mellan Svenska kyrkan och staten från år 2000 numera av mindre vikt än tidigare. Till detta kommer att de s.k. invandrarkyrkorna, främst ortodoxa kyrkor och den romersk-katolska kyrkan, naturligt fått en annan relation till staten i Sverige än vad som ofta är fallet i en del andra länder i Europa. De kyrkor och samfund i Sverige som står fria i förhållande till staten är dock inte självklart frikyrkliga i den första innebörden. Svenska kyrkan betecknar sig självt som en fri kyrka men inte som en f. F. är därför fortfarande ett relevant begrepp för de flesta av de trossamfund som hör till den traditionella frikyrkligheten. Olika förändringar såväl inom Svenska kyrkan som inom frikyrkligheten, förstärkta av den allmänna samhällsutvecklingen på religionens område, gör emellertid att gränslinjen mellan folkkyrka och f. blir mindre skarp och ger bränsle till en fortsatt debatt om begreppet. En rörelse som EFS finns för övrigt sedan länge nära den här gränslinjen.

De svenska f. växte fram ur de religiösa väckelserörelsernas mylla med frihet, frivillighet och personligt engagemang som signum, ofta i spänning med både stat och kyrka, religionsfrihetslagen. De påverkades mer eller mindre starkt av internationella impulser, särskilt anglosaxiska. Under 1800-talet blev de en allt mer betydande del av väckelserörelsen, som brukar anges som den äldsta av de svenska folkrörelserna, till vilka också räknas nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen och idrottsrörelsen. Frikyrklighetens framväxt sammanföll med stora samhällsomvandlingar och dess betydelse för det demokratiska genombrottet i det svenska samhället framhålls av många forskare.

F. indelas vanligen utifrån ecklesiologiska kriterier – som gäller församlingssyn och grund för medlemskap – i baptistiska, kongregationalistiska och metodistiska frikyrkor, baptism, kongregationalism, metodism. De frikyrkliga samfunden bär med sig från sin historia vissa olikheter i teologi och praxis, t.ex. vad gäller dopsyn och gudstjänstformer, men också starka gemensamma drag, såsom bibelförankringen, omvändelseförkunnelsen och engagemanget för mission. De äldre f. samverkade från 1905 i allmänna frikyrkomöten och sedan 1918 i Frikyrkliga samarbetskommittén. Efter andra världskriget anslöt sig även flera frikyrkliga samfund, Sveriges Frikyrkoråd, Frikyrkosamråd. Lokalt sker alltfler samgåenden mellan församlingar med olika samfundstillhörighet, gemensamma församlingar. De kallas ofta frikyrkoförsamlingar, vilket visar på en upplevd gemensam identitet.

Begreppet f. betecknar även i vardagligt tal en kyrkolokal som ägs och brukas av en frikyrkoförsamling.