Sprängbataljonen

Sprängbataljonen, pv, var inledningsvis en intern rörelse inom Frälsningsarmén, men blev efter ledaren, Karl Gustaf Dufbergs avsked från armékåren i Eskilstuna, en egen, mera baptistisk, rörelse. Officiellt konstituerade man sig den 30 mars 1894. Orsaken till att Dufberg begärde avsked var konflikten mellan hans karismatiska förkunnelse, där såväl troendedop som andedop förekom, och FA:s officiella hållning. Vid bildandet valdes Dufberg till ledare för bataljonen och Julia Dahlgren till hans närmaste biträde. S:s medlemmar bar uniformer av mörkblått tyg och mössor med devisen "Herren är nära". Vid sina möten bar de fanor med samma text. Enligt S:s stadgar fick ingen bli medlem "som ej genom andedopet erhållit kraft att spränga sig fram", därav namnet på rörelsen. Profetior inom S. hade utlovat en snabb tillväxt, men det blev inte riktigt så. Trots etablering i städer som Eskilstuna, Uppsala, Stockholm, Norrköping, Linköping, Jönköping och Göteborg hade man år 1899 bara 425 medlemmar. Två år senare kom dråpslaget när Dufberg avsattes som ledare efter ett syndafall. Rörelsen bytte då officiellt namn till Fridsvänner och blev mera inåtvänd. Den utåtriktade verksamheten upphörde redan i november 1901. Därefter förekom endast sporadisk, intern verksamhet fram till 1960-talet. Eftersom S. i många lärofrågor liknade den framväxande pingstväckelsen var det också till denna som många av medlemmarna slöt sig när den offentliga verksamheten upphörde.