andlig sång
andlig sång, inom de inomkyrkliga rörelserna, som pietismen, och senare nyevangelismen och frikyrkan har sången alltid spelat en mycket viktig roll. Den har funnits där för att locka åhörare, för att skapa stämning, för att skapa identitet och för att föra ut ett teologiskt budskap. A. är ett vitt begrepp och omfattar såväl andliga visor som psalmer. Det har använts av brukarna sedan 1700-talet för att avgränsa genren från världslig musik och kyrkans mera formella uttryck. A. användes tidigt inom konventiklarna. Den pietistiska sångboken Mose och Lam(b)sens Wisor från 1717 och den herrnhutiska Sions Sånger från 1743 (del I) och 1745 (del II) är exempel på tidiga sångsamlingar som användes i dessa sammanhang. För att underlätta framförandet i hemmen användes ofta sifferskrift och psalmodikon. Vid framväxten av olika frikyrkoriktningar blev framtagandet av en egen sångbok med a. ett måste för såväl kyrklig identitet som teologisk särprägel. Som exempel på kända författare av a. kan nämnas Lina Sandell-Berg, Oscar Ahnfelt, Nils Frykman och J.A. Hultman.
Litt. b:
Litteratur i urval om personen eller företeelsen i artikeln
- Inger Selander, Folkrörelsesång (1996)