försoningsläran

försoningsläran, har vid olika tillfällen orsakat strid i svensk frikyrklighet. Diskussionen har framförallt stått mellan den objektiva och den subjektiva f. Den objektiva f. bygger på tanken att Gud inte kan förneka sig själv. Det innebär att Gud i sin helighet och rättfärdighet inte kan låta bli att reagera mot synd och orättfärdighet, som då kräver sitt straff. Eftersom Gud samtidigt älskar den syndande människan vill han inte utdöma straffet. Gud är således i konflikt mellan sin egen kompromisslösa rättfärdighet och sin stora kärlek. Lösningen på dilemmat blir att Gud själv blir människa i Jesus Kristus och tar på sig straffet. Gud tar själv kostnaden för sin egen reaktion. I den objektiva f. blir Gud på detta sätt såväl huvudobjektet som det handlande subjektet i försoningen. Läran företräds av vissa kyrkofäder och ansågs självklar av Luther. Denna försoningslära är fortfarande vanlig i såväl luthersk som kalvinistisk teologi. Den subjektiva f. formulerades i kontrast till den objektiva. Namnet kommer sig av att Gud i den här läran inte ses som objekt för försoningen, utan enbart som handlande subjekt som ser till att det blir försoning. Enligt denna lära blir inte Gud människa för att ta på sig ett straff, utan för att bevisa sin kärlek till människorna genom att göra sig sårbar och ta på sig den behandling de utsatte honom för. Det som hindrar människor från att närma sig Gud är inte Guds helighets reaktion, utan enbart människornas egen ovilja att ändra sig. I Sverige argumenterade Helge Åkeson och Paul Peter Waldenström för den subjektiva f. Striden i försoningsfrågan var en bidragande orsak till att Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen splittrades och Svenska Missionsförbundet bildades. Den hade även betydelse för Fribaptistsamfundets bildande.