Hall, Nelly

Hall, Nelly (1848-1916) HF, lärarinna, evangelist, predikant, missionssekreterare. H. var utbildad lärarinna och verksam vid två skolor i Göteborg innan hon 1882 helt övergick till andlig verksamhet. Det skedde efter kontakt med den anglosaxiska helgelserörelsen. Hon mötte både en metodistiskt influerad helgelseförkunnelse och praktiserande av bön för sjuka hos engelsmannen Lord Radstock och den amerikanske förkunnaren William E. Boardman vid deras besök i Sverige kring 1880. Det blev en omvälvande andlig upplevelse för henne, som ledde till att hon översatte Boardmans bok I Andens kraft (1881) och till att hon 1882 besökte London där hon kom i kontakt med Frälsningsarmén och fördjupande kontakten med makarna Boardman. År 1885 medverkade hon på en konferens i London om helbrägdagörelse, arrangerad av Boardman. Från 1883 blev hon kringresande väckelseevangelist och predikant. Hon beskrevs som "en lugn, klar, förnuftig och föga känslosam talare" (Gunner). Hon samlade stora åhörarskaror men uppväckte också kritik. Det senare berodde sannolikt på att hon bad för sjuka och förkunnade helgelse genom tron på ett sätt som en del uppfattade som alltför nära syndfrihetsläran. Men hon blev också genom sin verksamhet en av de främsta anledningarna till debatten om kvinnors rätt att predika offentligt. Det var efter samarbete med H. som Fredrik Franson skrev Profeterande döttrar där han försvarade denna rätt.

Under tiden 1886-1893 hade H. Ida Nihlén-Kindvall som medhjälpare och sångerska vid väckelsemöten i Sverige, Norge och Finland, men också i Tyskland och USA. H. och Nihlén kom att ses som kvinnliga motsvarigheter till duon Dwight Moody och Ira Sankey. Under sina resor besökte H. tidigt även Närke där marken var beredd genom studier av Boardmans bok. Sommaren 1886 var hon verksam i sockarna kring Torp i västra Närke. Hon engagerades från början i det unga Helgelseförbundet, medverkade ofta vid Torpkonferensen och i HF:s tidning Trons Segrar, var ledamot av HF:s styrelse 1890-1898 och missionssekreterare med ansvar för missionärskontakterna 1890-1901. Hon uppfattade för övrigt också sig själv som missionär när hon rapporterade från sina omfattande resor, främst i Svenska Posten och senare i Trons Segrar. Hon förmedlade även information till läsarna om vad som hände i världsmissionen vid sidan av HF:s arbete.

H. emigrerade 1901 till USA. Hennes uppfattningar i frågor rörande de yttersta tiderna hade mot slutet av 1890-talet blivit kontroversiella även inom HF. Det kan ha bidragit till hennes uppbrott. I en skrift 1901 avvisade hon även läran om de eviga straffen. Av de knapphändiga uppgifterna om hennes tid i USA framgår att hon kan ha kommit i kontakt med Charles Russells rörelse (senare Jehovas vittnen) men det finns indicier för att hon senare lämnade detta sammanhang. Hon försörjde sig tidvis genom privatlektioner och genom att sälja aktier för ett företag i hälsoprodukter. Hennes teologiska utveckling gjorde att H. länge förbigicks nästan helt med tystnad i den officiella historieskrivningen inom HF. Detta ändrades definitivt först inför 100-årsjubileet då Sven Kårbrant tydligt gav uttryck och utrymme för hennes betydelsefulla insatser i den svenska väckelsehistorien. Men de gjordes under ett liv "i spänningsfältet mellan att vara både uppburen och ifrågasatt" (Gunner).