K

Knutsson, Gunborg Anna Sofia (1915-2001) (född Jacobsson) MK, missionär, tandhygienist, betaniasyster, avskild 1948. Gift med Per Knutsson. Född i Norberg där hon genom föräldrarna kom med i metodistförsamlingens verksamhet genom bl.a. söndagsskolan. Hon flyttade tidigt till Stockholm för att utbilda sig till tandhygienist och gick sedan en kurs på Betaniastiftelsens sjukhus. K verkade först inom tandvård och kvinnoarbete på missionsstationen Cambine i Moçambique, senare som lärare på det ekumeniska prästseminariet i Ricatla, Maputo, för att efter makens död bli kontorschef och kassaförvaltare vid missionsstationen Chicuque.

Knutsson, Per Algot (1914-1965) MK, pastor, missionär. Gift med Gunborg Knutsson. Född i Malmö, där hans familj var aktiva i S:t Markusförsamlingen. Utbildad på Överås. Under friår och semester studerade han vid Drew University i USA, blev M.A. (fil.mag.) 1945 och B.Sacr.Theol. (teol.kand.) 1952. K. verkade som biträdande pastor i Uppsala 1937-1939 innan språkstudierna 1939-1940 i Portugal. Därefter sändes han ut till Moçambique och verkade där 1940-1961, bl.a. som rektor för det ekumeniska prästseminariet i Ricatla, Maputo. De sista åren tillbringade han i Sverige p.g.a. sjukdom och verkade som timlärare i Stockholm.

Kolmodin, Johan Adolf (1855-1928) EFS, präst, missionsman, lärare, professor, författare. Gift 1882 med Nelly (Eleonora) von Post (1858-1944). K. tillhörde en gammal prästsläkt från Gotland och kom efter studier i teologi att bli lärare vid Johannelunds Missionsinstitut 1879-1893 och senare också föreståndare där 1893-1903. Under tiden vid Johannelund utnämndes K. till docent i exegetik vid Uppsala universitet. När han 1903 tillträdde tjänsten som professor i Uppsala lämnade han föreståndartjänsten vid Johannelund men kvarstod som inspektor för skolan och ansvarig för EFS utlandsmission fram till och med 1909. K. var starkt engagerad i arbetet för kristen mission och utgav under en följd av år missionskalendern Varde ljus! Åren 1908-1909 företog K. på EFS uppdrag en inspektionsresa till EFS missionsområde i Östafrika. I samband med tillkomsten av Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner och den schism som låg bakom spelade en del av hans skrifter en viss roll. K. var också engagerad i Svenska kyrkans mission och åren 1920-1928 föreståndare för Fjellstedtska skolan.

kongregationalism, (fr. eng. congregation, "församling"). K. åsyftar församlingsrörelser som menar att den enskilda församlingen är självförsörjande, självständig och självstyrande, någon central instans, som i episkopala kyrkor, anses inte behövas. I stället är det lokala församlingsmötet högsta beslutande instans. Bland de svenska samfund som ansetts företräda k. märks t.ex. SB, SMK och PR. Inom SMK finns det visserligen en distriktsorganisation och en nationell struktur där samfundskonferenser beslutar om gemensamma angelägenheter, men dessa anses primärt rådgivande snarare än tvingande. SMK kan därför sägas tillhöra en moderat k. Fram till 1990-talet hävdade däremot PR en radikal k. där all form av samfundsbildning avvisades.

Korteboskolan, startade 1919 under namnet Svenska Alliansmissionens bibelinstitut. Efter att ett antal år ha haft lokaler i centrala Jönköping inköptes 1927 Kortebo gård, belägen utmed Vättern fem kilometer norr om stadens centrum, dit verksamheten var förlagd till och med våren 2010, då den åter lokaliserades till centrala staden. Under perioden 1941-1984 var beteckningen Evangeliska Skolan. Utbildningen har under årens lopp såväl förlängts som utvidgats från kurser i bibel- och missionskunskap till flerårig pastors- och missionärsutbildning samt själavårdsutbildning. Från och med 1990-talet har samarbete etablerats med Högskolan i Jönköping samt Örebro Teologiska Högskola.

Kristen Demokratisk Samling (KDS), numera Kristdemokraterna, politiskt parti bildat 1964 av kyrkliga och frikyrkliga företrädare. Redan på 1950-talet var kristna profiler, som pingstledaren Lewi Pethrus aktiva i kampen mot det som de uppfattade en sekularisering av Sverige. "Kampen mot smutslitteraturen" var en sådan aktion. I ett försök att skapa politisk opinion bildades 1955 KSA, Kristet Samhällsansvar, som en lobbygrupp. Men när denna inte fick avsedd effekt gjorde Pethrus verklighet av sina planer på ett politiskt parti på kristen grund, KDS. Hösten 1963 hade Samkristna skolnämnden gjort en namninsamling för kristendomsämnets ställning i den svenska skolan. Drygt 2 miljoner underskrifter kom in, vilket gjorde att Pethrus och KDS snabbt trodde sig få ett stort folkligt stöd för kampen mot moralupplösningen i Sverige. Det nya partiet lanserades därför som en blocköverskridande sammanslutning på en kristen värdegrund. Trots att Birger Ekstedt, präst i Svenska kyrkan, lanserades som den förste partiledaren blev stödet från svenskkyrkliga ljumt. Till skillnad från de flesta europeiska kristdemokratiska partierna fick KDS nämligen sitt stöd från frikyrkorna, och främst då Pingströrelsen, och deras traditionella opposition mot statsmakten och statskyrkan. Detta visade sig under första valet då KDS enbart fick 1,8% av rösterna – men närmare 70% av pingstvännernas röster. Under lång tid uppfattades KDS som "Pingströrelsens parti", kanske inte minst på grund av tidningen Dagens starka stöd för aprtiet. Ännu i dag är Kristdemokraterna (som partiet heter sedan 1996) starkast i frikyrkostarka områden som Jönköpings län, Västra Götalands län och Västerbottens inland.

Kristdemokraterna kom med tiden att ses som ett borgerligt parti, främst efter att man tog ställning för en borgerlig regering på 1980-talet och inledde ett samarbete med Thorbjörn Fälldins centerparti, och definitivt efter inträdet i riksdagen 1991 och medverkan i regeringen Carl Bildt. I dag betecknar Kristdemokraterna sig som ett "värdeorienterat idéparti" som "står för demokrati byggd på kristen människosyn och värdegrund" och lierar sig med den "kontinentala kristdemokratiska traditionen med idéer som personalism, människan och hennes ofullkomlighet, förvaltarskap, subsidiaritet och solidaritet". I Europa är kristdemokraterna en del av Europeiska folkpartiet.

Kristet Samhällsansvar (KSA), År 1954 gick Lewi Pethrus och tidningen Dagen till angrepp mot de "kristendomsfientliga" krafter som man då uppfattade i det svenska samhället. Året därpå, 1955, bildades Kristet Samhällsansvar (KSA) på Pethrus initiativ. Med sig fick han bland andra skarabiskopen Sven Danell från Svenska kyrkan. Det var en lobbygrupp med syfte att få kristna kandidater högt upp på de etablerade partiernas valsedlar i de allmänna valen i Sverige. KSA bildade ett nätverk som sträckte sig över stora delar av Sverige. Danell blev ordförande för gruppen, Pethrus nöjde sig med att vara vice ordförande. Birger Ekstedt, som senare kom att bli KDS förste partiledare blev sekreterare. KSAs tvärpolitiska anslag visades genom att Danell hade anknytning till Centerpartiet och att Jarl Hjalmarsson, tidigare ledare för Högerpartiet, till en början engagerade sig i lobbygruppens arbete. KSA hade ett program och hade, liksom de politiska partierna ett riksting, men skulle alltså vara partipolitiskt obundet. Som främsta språkrör användes den tidning som Pethrus var chefredaktör för: Dagen.

Tanken var att KSA skulle fungera som en påtryckargrupp och att de kruistna värdena skulle påverka utformandet av det svenska samhället. Men KSA fick aldrig det genomslag som grundarna avsåg. De KSA-stödda kandidaterna fungerade som röstdragare åt partierna men fick aldrig en sådan placering att de fick något eget mandat. Ej heller lobby-verksamhet gav de resultat som man väntat sig. Redan efter nio år lades KSA därför ned och ett nytt politisk parti med kristen värdegrund bildades Kristen Demokratisk Samling (KDS).

Kristna affärsmän och näringsidkare, KAN, egentligen Föreningen Kristna affärsmän och näringsidkare, bildades 1938 efter amerikanskt mönster och var från 1947 ansluten till den amerikanska Christian Business Men's Committee's International. Ledare var från 1953 advokaten och pingstvännen Nils Gynne. Deltagarna samlads omkring "evangelisering genom reklam, främjande av en sund affärsmoral och anordnande av regelbundna årskonferenser". Medlemskap i K. kunde erhållas av "envar på Kristus troende köpman eller näringsidkare som till styrelsen rekommenderas av tvenne föreningsmedlemmar". Föreningarnas mest karakteristiska arbetsform var lunchmötena i vilka talare och sångare från olika kyrkor medverkade. Det var K. som 1954 tog initiativ till AKO.

Kristna Fredsrörelsen, en icke-våldsrörelse som utifrån evangeliets budskap om Guds rike vill verka för fred och rättvisa. Den bildades 1919 under namnet Svenska Världsfredsmissionen (SVFM) som gav ut tidningen Fredsmissionären (1920-1977). År 1968 gick SVFM samman med Svenska Försoningsförbundet och blev medlem i Internationella Försoningsförbundet. År 1977 fick rörelsen sitt nuvarande namn. Den var länge en organisation som i huvudsak tillvaratog kristna vapenvägrares intressen (vapenvägran) men som numera i huvudsak inspirerar kyrkor och samfund till aktivt engagemang för fred och rättvisa och arbetar med kursverksamhet i icke-våld och konflikthantering, stöd till lokalt fredsarbete på olika håll i världen främst genom fredsobservatörer, opinionsbildning mot vapenhandel samt påverkan av Sveriges och EU:s säkerhetspolitik. Kristna Freds, som rörelsen ofta kallas, har ett antal lokalavdelningar och ett nationellt kansli i Ekumeniska Centret i Stockholm.