F

Fredengren, Gustaf (1845-1925) MK, pastor, rektor. Gift med Gertrud (Jenny). Född i Lagga socken, Uppland. F. var en av de första pionjärerna och arbetade från 1870 som pastor inom MK på flera platser som Göteborg, Karlskrona, Mönsterås, Vänersborg, Filipstad och Arboga. Var 1876-1881 rektor (föreståndare) för Teologiska skolan i Stockholm och pastor i S:t Paul. År 1881 tvingades han på grund av en halsåkomma att sluta som församlingspastor och rektor. Han kom att ägna sig åt bokförlagsverksamhet.

Fria kristliga studentföreningen, FKS, grundades 1912 av frikyrkliga studenter i Uppsala. Den uppstod som en proteströrelse mot Sveriges kristliga studentrörelse som, bildad 1907, alltmera utvecklades i folkkyrklig riktning. F. hade lokalföreningar i de dåvarande fyra svenska universitetsstäderna men var samtidigt organiserad som en riksförening med understödjande seniormedlemmar som en viktig resurs. Föreningen såg som sitt syfte att samla och inspirera studerande unga människor till kristen gemenskap och evangelisation. 1932 antog F. följande medlemsparagraf: "Inträde i föreningen kan vinnas av unga män och kvinnor som gripna av Jesus Kristus funnit eller söker livsgemenskap med Gud." F. kom också att få stor betydelse för frikyrklighetens utveckling till social, kulturell och ekumenisk medvetenhet. Ett betydande antal frikyrkoledare fostrades i F:s gemenskap, bl.a. Axel Andersson (SMK) och Ansgar Eeg-Olofsson (SMK), Nils Johan Nordström (SB) och Jonatan Julén (MK). Från 1923 utgav F. tidskriften Frikyrklig ungdom, den bytte 1954 namn till Kristet forum som upphörde 1987. F. gick 1971 upp i den ekumeniska Kristna studentrörelsen i Sverige (KRISS).

Fribaptistsamfundet, FB, svenskt frikyrkosamfund med ursprung i SB. Helge Åkeson från Broby i Skåne var verksam som predikant och kolportör inom baptismen från 1857. På grund av avvikande trosuppfattningar uteslöts han och församlingen i Västra Broby från baptistdistriktet i Skåne och därmed från SB år 1872. Baptistledarna menade att han låg nära August Sjödins syndfrihetslära som hotat splittra baptismen omkring 1860. Åkeson förkunnade en närmast metodistisk syn på "kristlig fullkomlighet" och en subjektiv försoningslära likt senare Paul Peter Waldenström. Han menade även att människan blir rättfärdig inte genom att Kristi rättfärdighet tillräknas henne utan därför att hon genom förlåtelsen och tron blir i stånd att göra rättfärdiga gärningar. Han gick emot läran om de eviga straffen. Enligt Åkeson är den inte förenlig med Guds kärlek och utifrån sin tolkning av Nya testamentet lärde han att syndens straff är ändligt eller tidsbegränsat.

Även andra församlingar uteslöts från eller lämnade samfundet och nya tillkom i den nya gemenskap där de av andra kallades helgeaner men efterhand själva kallade sig fribaptister. Vid sekelskiftet 1900 fanns ca 120 sådana församlingar, främst i Skåne, Västergötland, Gotland, Västmanland och Dalarna. Fribaptisterna följde Jesu undervisning och exempel mycket konkret, med ett ofta asketiskt levnadssätt. De tog avstånd från vapentjänst och hundratalet fribaptisters fängelsestraff banade senare väg för införandet av civil, vapenfri värnplikt 1920. De avvisade pastorsutbildning och hade inte avlönade pastorer i församlingarna, som istället leddes av äldste. Deras predikanter var kringresande bibellärare och kolportörer som fått sin praktiska träning med äldre kollegor. Ingen kollekt togs upp i mötena men gåvor kunde lämnas i en särskild låda. Åkesons egen översättning ord för ord av Nya testamentet från 1889 användes inom rörelsen och senare den helbibel som kom 1911.

Församlingarnas självständighet var fundamental men ett förenande band var de återkommande distrikts- och riksmöten där äldste och predikanter förde bibel- och lärosamtal och där olika uppfattningar kom till tals. 1886 utkom den egna sångboken Pilgrims-Cittran, från 1913 Pilgrimstoner. Tidningen Upplysningens vän började utgivas 1888 med Nils Peter Truedsson som förste redaktör. Organisationen växte fram utifrån behoven, bl.a. sedan Fribaptistsamfundets mission initierades 1892. Det första protokollförda riksmötet hölls 1894 då en styrelse för missionen valdes. År 1899 började namnet F. användas. En förlagsexpedition tillkom i Habo 1923. Först 1929 fick F. en fastare struktur med stadgar och en styrelse för hela verksamheten. Antalet medlemmar var som mest ca 5000 men minskade successivt under 1900-talet för att 1992 utgöra 1054 i 31 församlingar. Det gemensamma ungdomsarbetet samlades kring tre gårdar, Kåfalla, Munkaskog och Furuboda.

Från 1907 drev redaktören Anders Hansson en positiv relation till pv. Det ledde till spänningar och Hansson fick 1916 lämna sin plats till Olof Larsson. Sedan PR gått ut hårt mot "samfundsväsendet" gjorde F. 1922 ett kritiskt uttalande mot PR. Flera församlingar, särskilt i Dalarna, övergick då till PR. Betydelsefulla personer under följande decennier var Gustav Östman, Joel Fridén och senare Eric Hansson. F. isolerade sig länge från ekumeniska sammanhang men anslöt sig 1947 till Sveriges Frikyrkoråd och 1951 till Svenska missionsrådet. En del av F:s uppfattningar kom att omfattas också inom andra samfund samtidigt som en del särmeningar inom F. tonades ned. Det förstärktes av ett tydligt generationsskifte i ledningen på 1960-talet. År 1977 anställdes Rune Wadenborg som F:s förste missionsföreståndare. Denne hade pastorsutbildning från Götabro (HF). På 1980-talet skedde närmanden både lokalt och nationellt till HF, bl.a. för hjälp i administrationen av missionsarbetet. Detta ledde till samgående med HF 1994. Tidningar och förlag slogs samman redan 1992. Från 1997 ingår HF/FB i EFK.

Fribaptistsamfundets mission, 1892 avskildes två kvinnor som FB:s första missionärer. Så småningom blev FB det missionärstätaste samfundet i Sverige med en missionär på ca 30 medlemmar. Ändå sköttes ledningen ideellt, från 1922 av samfundets sekreterare och från 1962 av Hugo Gerby som då blev den förste yttre missionssekreteraren. Först 1981 blev detta en heltidstjänst, då Barbro Wennberg anställdes.

Sydafrika, Mathilda Gustafsson och Amy Bull kom i kontakt med en norsk farmare som inbjöd dem att börja missionsarbete på sin farm Bethany, norr om Durban. Det blev början till ett växande arbete i Natal och Zululand och senare även i Johannesburgs gruvdistrikt i Transvaal. Sjukvårdsarbetet i Ekupumuleni utvecklades till ett sjukhus 1938. För pastorsutbildning inleddes ett samarbete med Union Bible Institute. 1977 överlämnades ansvaret för arbetet till det nybildade samfundet Independent Baptist Church under ledning av Phanuel Zulu. Bland FB-missionärerna var Harald Svensson en ledargestalt. 1985 gjorde FB-styrelsen ett kritiskt uttalande om apartheid som "ett orättfärdigt system".

Moçambique, Gästarbetare från Portugisiska Östafrika, senare Moçambique, kom till tro under arbete vid sydafrikanska gruvor och ett missionsarbete spred sig in i Gazalandprovinsen. På inbjudan reste FB-missionärer dit från 1920 i syfte att överta detta arbete. Myndigheterna var först avogt inställda men Ernst Svenssons ansträngningar ledde 1932 till att FB fick officiellt tillstånd att arbeta. Samma år etablerade sig FB i huvudstaden Lourenzo Marques, senare Maputo. José Conceiçao, en portugisisk baptist som anställts av FB, började 1959 en treårig bibelskola i LM/Maputo, för utbildning av församlingsledare. Åren 1968-1970 vidgades arbetsfältet genom att FB fick överta ansvaret för ett omfattande arbete som bedrivits av främst sydafrikanska baptister (Africa Evangelical Fellowship) i Zambezidistriktet i norr. Där pågick under flera år en stark församlingstillväxt. När Margit och Mauritz Pollack liksom familjen Conceiçao måste lämna landet efter folkrepubliken Moçambiques bildande 1975 blev Salvador Matsombe ansvarig ledare för det arbete som kunde fortsätta bedrivas inom Den Förenade Baptistkyrkan i Moçambique (IUBM). Under 1980-talet kunde missionen återvända. År 1989 invigdes en pastorsskola och en yrkesskola i Laulane, Maputo. 1991 hade IUBM ca 200 000 medlemmar i åtta distrikt.

Zambia, År 1931 påbörjade Sydafrikamissionärerna Anton och Signe Johansson en livslång missionsinsats i Nordrhodesia, senare Zambia, på inbjudan av sydafrikanska baptister i Lambaland. En församling bildades samma år i Mpongwe där missionärerna bosatt sig. Dit kom snart även andra missionärer, bl.a. Enar och Anna Holmgren med en över 50-årig insats i området. Deras son Henry Holmgren blev senare ansvarig ledare för arbetet och brodern Gunnar Holmgren blev läkare vid det nya distriktssjukhus med 120 bäddar som byggdes med Sidastöd och invigdes 1978. Mpongwe Baptist Association bildades 1974 men missionsstation, sjukhus och en missionsfarm förblev i missionens ägo. Pastors- och ledarutbildning sker vid en för tre samfund gemensam skola i Fiwale. 1991 hade MBA ett 80-tal församlingar.

Kina, Pionjärmissionärerna Alfred Nelson och Otto Jönsson kom 1917 och 1918 till Kina. Genom kontakt med en norsk mission fann de ett arbetsområde i norra Shensiprovinsen kring staden Yulin. Flera nya missionärer avled inom kort. John och Anna Fhyr höll ut genom oroligheter och inbördeskrig ända till 1947. Samma år kom Asta Nilsson men hon fick stanna på andra missioners stationer fram till 1950. 1954 återvände hon till Hongkong där hon först arbetade bland kinesiska flyktingar. Ett omfattande församlingsarbete växte fram liksom skol- och sjukvårdsverksamhet. Åren 1966-1991 var Nilsson lärare vid Overseas Bible Seminary. Från 1981 kunde Nilsson företa resor in i Kina igen. För utvecklingen efter 1997, Evangeliska Frikyrkans mission.

Fridén, Joel (1890-1971) FB, predikant, redaktör, styrelseordförande. Gift 1934 med Rut Teresia Samuelsson. Verksam som sångarevangelist och predikant, ledamot i FB:s förlagskommitté 1920-1945, redaktör för Upplysningens vän 1944-1965 och ledamot av FB:s styrelse 1928-1964, dess ordförande 1949-1964. Som styrelseordförande var F. den förste av FB:s ledare som gjorde en resa till missionsfälten i Afrika (1953). Han var FB:s representant i Sveriges Frikyrkoråd och Svenska missionsrådet 1949-1964 och gjorde då en viktig insats för att få FB:s tro, verksamhet och mission mer kända i den övriga kristenheten.

Fries, Karl (1861-1943) SB, teol.dr. protestantisk ungdoms- och missionsledare. Gift 1893 med Bell Dickson. Sekreterare i KFUM:s riksförbund i Sverige 1887-1921 och generalsekreterare i KFUM:s världsförbund 1921-1926. Medverkade vid bildandet av Kristliga studentvärldsförbundet i Vadstena 1895 och var dess ordförande 1895-1920. F. var medlem av Internationella missionsrådets styrelse 1921-1923, ordförande i Sveriges kristliga studentrörelse 1910-1921 samt medlem av ytterligare ett flertal kristna organisationers styrelser. Under 40 år var F. en ledande och inspirerande personlighet inom den svenska och den världsvida kristna ungdoms- och missionsrörelsen.

frikyrka, samlingsbegrepp för en viss typ av trossamfund som karaktäriseras dels ur teologisk synpunkt av troendeförsamlingens princip som innebär frivillig anslutning till församlingen genom bekännelse av personlig tro, dels ur sociologisk eller kyrkopolitisk synpunkt av att den står fri i förhållande till staten som inte har något avgörande inflytande på dess lära och liv, styrelse och organisation. I det första hänseendet står f. i motsats till folkkyrka. I det andra hänseendet står f. i motsats till statskyrka eller nationalkyrka. Den andra aspekten, som i Sverige och flera andra europeiska länder historiskt haft stor betydelse, är genom de förändrade relationerna mellan Svenska kyrkan och staten från år 2000 numera av mindre vikt än tidigare. Till detta kommer att de s.k. invandrarkyrkorna, främst ortodoxa kyrkor och den romersk-katolska kyrkan, naturligt fått en annan relation till staten i Sverige än vad som ofta är fallet i en del andra länder i Europa. De kyrkor och samfund i Sverige som står fria i förhållande till staten är dock inte självklart frikyrkliga i den första innebörden. Svenska kyrkan betecknar sig självt som en fri kyrka men inte som en f. F. är därför fortfarande ett relevant begrepp för de flesta av de trossamfund som hör till den traditionella frikyrkligheten. Olika förändringar såväl inom Svenska kyrkan som inom frikyrkligheten, förstärkta av den allmänna samhällsutvecklingen på religionens område, gör emellertid att gränslinjen mellan folkkyrka och f. blir mindre skarp och ger bränsle till en fortsatt debatt om begreppet. En rörelse som EFS finns för övrigt sedan länge nära den här gränslinjen.

De svenska f. växte fram ur de religiösa väckelserörelsernas mylla med frihet, frivillighet och personligt engagemang som signum, ofta i spänning med både stat och kyrka, religionsfrihetslagen. De påverkades mer eller mindre starkt av internationella impulser, särskilt anglosaxiska. Under 1800-talet blev de en allt mer betydande del av väckelserörelsen, som brukar anges som den äldsta av de svenska folkrörelserna, till vilka också räknas nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen och idrottsrörelsen. Frikyrklighetens framväxt sammanföll med stora samhällsomvandlingar och dess betydelse för det demokratiska genombrottet i det svenska samhället framhålls av många forskare.

F. indelas vanligen utifrån ecklesiologiska kriterier – som gäller församlingssyn och grund för medlemskap – i baptistiska, kongregationalistiska och metodistiska frikyrkor, baptism, kongregationalism, metodism. De frikyrkliga samfunden bär med sig från sin historia vissa olikheter i teologi och praxis, t.ex. vad gäller dopsyn och gudstjänstformer, men också starka gemensamma drag, såsom bibelförankringen, omvändelseförkunnelsen och engagemanget för mission. De äldre f. samverkade från 1905 i allmänna frikyrkomöten och sedan 1918 i Frikyrkliga samarbetskommittén. Efter andra världskriget anslöt sig även flera frikyrkliga samfund, Sveriges Frikyrkoråd, Frikyrkosamråd. Lokalt sker alltfler samgåenden mellan församlingar med olika samfundstillhörighet, gemensamma församlingar. De kallas ofta frikyrkoförsamlingar, vilket visar på en upplevd gemensam identitet.

Begreppet f. betecknar även i vardagligt tal en kyrkolokal som ägs och brukas av en frikyrkoförsamling.

Frikyrkliga samarbetskommittén, FSK, bildades 1918 av frikyrkosamfunden MK, SB och SMK. Initiativet därtill togs av Fria kristliga studentföreningen. År 1963 bytte F. namn till

Sveriges Frikyrkoråd, SFR, som var verksamt till 1993. SFR avlöstes då av Sveriges Frikyrkosamråd, FSR, som bildades genom att SFR gick samman med De Fria Samfundens Samarbetsråd. År 2009 hade FSR åtta medlemssamfund: EFK, MK, FA, PR, SAM, SB, SMK och Vi. Det utgör en ekumenisk frikyrkofamilj inom det 1992 grundade, helekumeniska Sveriges Kristna Råd, SKR. F. utgav 1918-1923 Frikyrklig Tidskrift. Målsättningen för frikyrkornas ekumeniska samarbete formulerades i 1918 års arbetsordning: F. fick till uppgift "att verka för samförstånd mellan de olika frikyrkliga samfunden, att vara ett organ för samarbete dem emellan i syfte att befrämja deras gemensamma intressen samt att föra deras talan". Denna målsättning har framgångsrikt förverkligats bl. a. i opinionsbildning, remissarbete, nyhetsförmedling och medverkan i den andliga vården vid sjukhus, fängelser och skolor.

Fris, Carl Rikard (1882-1968) PR, föreståndare för Missionshemmet Högsby. Gift 1915 med Rakel Fris. Född i Stockholm. Efter jur./fil.kand. examen vid Uppsala Universitet 1904 genomförde han studieresor i Europa och Afrika och arbetade sedan som affärsman 1907-1909, tidnings- och litterär verksamhet 1909-1914, evangelist 1914-1917. F. var lärare vid Örebro missionsskola 1917-1919 och vid bibelskolor i PR 1919-1922. År 1922 startade makarna Fris PR:s första missionärs- och pastorsutbildning på Missionshemmet, Högsby. Under åren 1922-1928 fick ett hundratal missionärer och flera pastorer sin utbildning där. Verksamheten flyttades 1929 till Stockholm och därefter till Danderyd, där den omkring år 1936 övergick till att i huvudsak bestå i själavårdande verksamhet vid ett vilohem. Parallellt med detta var F. aktiv som predikant och församlingsledare. Han tillhörde först FA och SB, 1916-1921, men från år 1921 PR. Som resande förkunnare deltog han aktivt under 1920-talet i bildandet av många pingstförsamlingar runtom i landet. Han reste till många platser i Norden och på kontinenten, inom Sverige ofta tillsammans med sin hustru, var pastor i Salemförsamlingen, Högsby 1922-1929, äldste i Södermalms fria församling, Stockholm 1929-1936, pastor i Danderyds fria församling och föreståndare för vilohemmet i Nora Herrgård 1936-1953. Han var även styrelseledamot i ÖM 1917-1918 och i PR:s första missionsorganisation Svenska Fria Missionen 1924-1930.

År 1938 inleddes en försöksverksamhet vid Nora Herrgård, där tanken var att alkoholister skulle hjälpa alkoholister till att uppnå nykterhet. Initiativtagare var F. och inspektör Axel Sällqvist. Oxfordgrupprörelsens program var basen för innehållet i behandlingen. Länkrörelsen i Sverige kom att bildas av personer, som genomgått behandling på Nora Herrgård. F. skrev många artiklar och publicerade ett flertal böcker.