L

Lord Radstock (1833-1913) den tredje Baron Lord Radstock av Castletowns namn var egentligen Granville A.W. Waldegrave. Han blev omvänd i unga år till lågkyrklig väckelsekristendom. Omvändelsen inträffade under den tid han deltog som officer i Krimkriget 1853-1856. Via fortsatt kontakt med Plymouthbröderna utvecklade L. småningom en alltmer överkonfessionell allianskristendom. Han blev en av helgelserörelsens (holinessrörelsen) stora förkunnare. Under decennier utförde han ett evangelisationsarbete av stor betydelse i hemlandet England, men även i länder som Ryssland, Estland, Finland och Sverige. Han arbetade en tid som missionär bland bildade hinduer i Indien. Ekonomiskt helt oberoende som han var, kunde han ägna sig åt betydande filantropiskt arbete. Organisationer för hjälp åt behövande och lidande människor grundade han både i hemlandet och i Frankrike. Han var i personlig förbindelse med Hudson Taylor, och han gav väsentligt ekonomiskt stöd till China Inland Mission. Hösten 1878 kom L. till Stockholm, ett besök som kom att bli ett halvår långt. Han var inbjuden av Blasieholmskyrkans andlige ledare, prästen Gustaf Emanuel Beskow. Med Blasieholmskyrkan och Betlehemskyrkan som baser för sin verksamhet, förkunnade L. på ett för de fina salongerna attraktivt språk – franska eller engelska – utan tolkning budskapet om frälsningen i Jesus Kristus. Överklassens människor drogs med och en omfattande väckelse utbröt. Även kungahuset påverkades. Drottning Sofia blev omvänd efter nyevangeliskt mönster genom L:s förmedling. För den nyevangeliska fromheten, och för EFS inte minst, hade denna övreståndsväckelse en stor betydelse för decennier framöver.

lovsång, ett sätt att hylla och uttrycka sin kärlek till Gud. Marias lovsång, är t.ex. en poetisk utsaga av Jesu mor Maria, återgiven i Luk 1:46-55. L. har därefter använts som en särskild genre i kristendomen även om formerna har växlat med tiden. På senare tid har l. dock kommit att beteckna den modernare gudstjänstmusik som kommit att komplettera eller ersätta den traditionella andliga sången, ofta bibelkörer eller korta verser som upphöjer Gud och upprepas flera gånger. Denna trend startade i och med Jesusrörelsen och har gett upphov till en subkultur med egna tidskrifter, utbildning och skivbransch. Hillsong är ett exempel på denna trend.

LP-verksamhetens ideella riksförening, benämnd LP-verksamheten, är PR:s behandlings- och kontaktverksamhet bland barn och vuxna med sociala problem, främst relaterade till missbruk av alkohol, narkotika och läkemedel. År 2008 drevs fyra behandlingshem i egen regi, två genom samarbetsavtal, ca 60 LP-kontakter i samarbete med lokala församlingar, och förebyggande arbete genom nätverket SPIK. L. är en ideell riksförening med pingstförsamlingar som huvudmän och drivs i samverkan med Pingst – fria församlingar i samverkan.

Verksamheten startade 1959 som Lewi Pethrus Stiftelse för Filantropisk verksamhet, förkortat LP-stiftelsen. Samma år köptes Strandgården i Rönninge, söder om Stockholm, som blev en bas för arbetet. Erik Edin var nyckelperson vid starten och som föreståndare, 1959-1995, gav han verksamheten dess inriktning. Ett viktigt steg togs 1968 när Nalen i Stockholm hyrdes. Verksamheten expanderade och byggnaden kom att bli centrum för Stiftelsens landsomfattande verksamhet, år 1978 köptes den av Stockholms kommun. När LP-stiftelsen 1980 firade sitt 20-årsjubileum distribuerades tidningen Strandgården till alla svenska hem, 3,8 miljoner exemplar. Expansionen fortsatte under 1980-talet med Torpahemmet i Jönköping 1981, anläggningen med Venngarn slott utanför Sigtuna 1983, landets största alkoholistanstalt Åsbrohemmet utanför Örebro 1986 och Hällnäs i Vindelns kommun 1988.

På 1990-talet blev det svårt att finansiera den stora verksamheten till följd av ekonomisk kris i Sverige och att kommunerna inte skickade lika många hjälpbehövande till behandlingshemmen. Det ledde så långt som till konkurs 1997. En rekonstruktion inleddes omedelbart och L. bildades av ett antal kyrkor/församlingar. En bärande tanke i den nybildade ideella föreningen var att bygga vidare på det arbete som skett i LP-stiftelsen, samt att knyta arbetet närmare de lokala församlingarna. L. blev 2012 en del av Pingst – fria församlingar i samverkan, där Styrgrupp Socialt också utgör styrelse för L. När forskaren Ove Grape, vid Umeå universitet, år 2010 presenterade en studie av L:s arbete kunde han konstatera att "andelen drogfria efter behandlingen är mycket hög, särskilt som det handlar om tunga missbrukare".

Lund, Eric (1852-1933) SB, den första svenska baptistmissionären verksam utanför Norden. Gift 1881 med Emely Bourn. Gift 1904 med Anna Dahlander. Född i Mora, studerade vid Betelseminariet 1872-1875, blev under den tiden baptist och medlem av Stockholm Betel till sin död. Efter studier i England var han en framgångsrik missionär i amerikansk tjänst, i Spanien 1877-1898 och i Filippinerna 1900-1912. Språkbegåvningen L. översatte bl.a. delar av Bibeln till tre filippinska språk, författade talrika skrifter, var tidskriftsredaktör. Var känd som strängt konservativ baptistteolog. Amerikansk hedersdoktor. Han dog i Kalifornien.

Lundborg, Hans Jacob (1825-1867) EFS, präst, initiativtagare till EFS. Gift 1863 med Laura Tullia Lignell (1822-1887). Född i Gagnef. Efter studier i Uppsala prästvigd för Västerås stift 1853. L. tillhörde de präster som i sin iver att sprida den nyevangeliska väckelsen bröt mot det gällande förbudet mot anordnande av bibelstudier och andra samlingar. Han fick ta emot mycken kritik från kyrkligt håll. Redan året efter sin prästvigning tillrättavisades han av konsistoriet i Västerås för att han "i enskildas hus samlade tillhopa personer, som icke höra dit, eller åtminstone gillar sådana samlingar och med dem anställer andaktsövningar".

Under sin studietid i Uppsala i början på 1850-talet hade L. haft kontakt med de konventiklar som hölls hos häradshövding Lars Henschen och där blivit mycket engagerad i att finna former för att nå Sveriges folk med evangelium. När L. efter en resa till Skottland återkom till Sverige, tog han genast kontakt med ledare i den nyevangeliska väckelsen för att få stöd till grundandet av det som kom att bli Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen. L. var med vid bildandet av EFS i maj 1856 och utsågs till dess förste sekreterare med ansvar för "utrikes brevväxling". Efter ett år tvangs han av biskopen tillbaka i tjänst som präst i Västerås stift, men han behöll kontakten med EFS och tog flera gånger initiativ till nya satsningar och bidrog aktivt till organiserandet av den nyevangeliska väckelsen i Mellansverige. L. startade 1862 i Grythyttan en kolportörsskola som fem år senare övertogs av EFS och flyttades till Stockholm (Johannesberg). L. kallades till föreståndare för denna skola men dog innan han hann tillträda tjänsten. Makarna Lundborg var tillsammans initiativtagare till och utgivare av flera tidskrifter, bland andra Barnens Tidning. Morbror till Efraim Rang.

Lundgren, Karl (1852-1939) MK, pastor. Gift med Jenny. Född i Odensvi. Han blev medlem i MK som 19-åring och lokalpredikant ett par år senare. L. utbildade sig på Metodistkyrkans Teologiska skola i Örebro och Stockholm 1875 och 1877. L. tillhörde pionjärerna och var med när MK bildade en egen årskonferens 1876, då metodisterna blev ett erkänt dissentersamfund (dissenterlagen) i Sverige med rätt att utträda ur Svenska kyrkan och bl.a. inneha vigselrätt. L. tjänstgjorde under åren 1876-1919 i Orsa, Karlskoga, Karlskrona, Göteborg Majorna/Wesley i två perioder, Motala, Jönköping, Stockholm S:t Paul, Visby och distriktsföreståndare Gotlands distrikt, Gävle distrikt, Linköping, Arboga. Han betecknas som "banbrytare" och "inremissionsivrare". Han understödde pionjärarbetet, inte minst i Norrland.

Lundgren, Manfred Johannes (1914-1999) EFS, präst, missionär, missionsledare. Gift 1941 med Ruth Eriksson (1912-1997). L. genomgick Johannelunds Missionsinstitut i två omgångar: 1933-1935 och 1936-1938. Året däremellan tjänstgjorde han som sjukvårdare i Svenska Röda Korsets abessinienambulans tillsammans med bland andra Fride Hylander. Åren 1945-1977 arbetade L. med vissa avbrott som EFS missionär i Etiopien och utarbetade bl.a. tillsammans med Gustav Arén konstitutionen för den år 1959 bildade Etiopiens evangeliska kyrka Mekane Yesus. Åren 1963-1966 och 1977-1979 tjänstgjorde han vid Lutherska världsförbundet i Genève, 1968-1970 som missionssekreterare vid EFS expedition i Stockholm och 1974-1977 som chef för radiostationen Radio Voice of the Gospel (RVOG) i Addis Abeba, Etiopien.

Lundkvist, Rudolf (1889-1975) FA, officer. Gift 1923 med Karin Winter, officer inom FA:s arbete bland döva och synskadade. Fadern Gustaf Lundkvist kom till Stockholm vid slutet av 1800-talet och fick arbete som murarverkmästare vid bygget av Florakyrkan (Betesta). När kyrkan stod färdig deltog han i ett möte anordnat av FA och fann frälsning. År 1886-1887 var han med och byggde FA:s fastighet Templet vid Östermalmsgatan. Vid den första soldatinvigningen var murarmästare Lundkvist en av dem som enrollerades i FA. Ett par år senare föddes sonen Rudolf som med tiden skulle bli en av de ledande officerarna. Kårofficer, ungdomssekreterare, scoutchef, divisionschef, handelssekreterare och krigsskolechef.

Lundström, Karl-Johan (1927-2003) EFS, lärare, missionär. Gift 1952 med Maj-Britt Mannervik (1915-2010). L. arbetade under större delen av sin aktiva tid som EFS missionär i Eritrea, Etiopien, Sudan och Kenya. Hans särskilda intresse var undervisning och massmedia, vilket ledde till att han 1990 doktorerade på en missionsvetenskaplig avhandling inom ämnesområdet. L. höll vid sin död på med att skriva den evangeliska kyrkans i Eritrea historia; arbetet fullföljdes av Ezra Gebremedhin och utkom postumt.

Lundström, Martin (1922-1988) missionär, kyrkoledare. Efter studier i Sverige och England var L. missionär för BV 1947-1964. Efter en kortare vistelse i Etiopien inledde han och hustrun Gunborg 1948 det evangelisk-lutherska missionsarbetet i Kenya. Grundade de första missionstationerna i Kenya, Itierio (Wanjare Hill) respektive Matongo. Grundade Matongo Bible School och inledde ett lutherskt arbete i Nairobi. L. var den förste kyrkopresidenten i Lutheran Church of Kenya (1958) 1963-1964. L. prästvigdes i Växjö 1962 och tjänstgjorde efter hemkomsten från Kenya som präst i Luleå (främst Burträsk) respektive Strängnäs stift. Han grundade 1975 Luthersk Litteratur Mission.

Lundström, Seth (1888-1973) SDA, pastor. Gift med Frida Andersson. Född i Ö. Eneby, Norrköping. Döpt 1904 av Birger Anderson. Nyhyttans Missionsskola. L. var framför allt ansvarig för det Norrländska missionsfältet 1916-1920. Reorganiserade Malmö församling 1922 (nedlagd 1912). Till Jamestown, N.Y. 1929, arbetade till 1935 i de svenska församlingarna i östra USA. Efter USA-åren kom L. framför allt att arbeta i Malmö. Avdelningsledare (den inre missionen) av Sydsvenska konferensen 1945-1948. L. var en framgångsrik själavinnare och en god församlingspastor vars kärlek till budskapet och dess mottagare inte gick ett ta miste på.

Lundström, Sigvard (1931-1979) SDA, pastor, ungdomsledare, redaktör. Gift 1952 med Hjördis Sundberg, bibelarbetare. Född i Kalmar. Ekebyholms Missionsskola 1946-1952, Newbold College 1951. Kreativ, innerlig och medryckande förkunnare, god sångare. Habil skribent, redaktör för Tidens Tecken, Missionären och Ungdomens Budbärare. Hade ett stort patos för samhällets utsatta, engagerad i RIA. Lämnade samfundstjänst 1969 p.g.a. synskada, men studerade därefter sociologi, statistik och statsvetenskap vis Stockholms Universitet. Arbetade de sista åren som socialinspektör i Stockholm.

lågkyrklig, vanlig beteckning på rörelser inom Svenska kyrkan som inspirerats av pietism eller nyevangelism. Medan högkyrklighet betecknar en tonvikt på sakrament, liturgi, ämbeten och kyrkans tradition, betecknar l. en betoning av personlig tro, personligt andaktsliv, de troendes gemenskap och alla kristnas ansvar för gudstjänst och förkunnelse. Därför har Svenska kyrkans organisation och betoning på form och liturgi ofta setts som ett hinder. Två exempel på lågkyrkliga rörelser som fortfarande utgör en del av Svenska kyrkan är EFS och ELM. Carl Olof Rosenius och Lina Sandell-Berg är två av de mera kända förgrundsgestalterna inom svensk lågkyrklighet.

læstadianismen, lågkyrklig, luthersk väckelsetradition med extatiska inslag, vanlig i Malmfälten, Tornedalen, finska Österbotten och bland samer i Lappland och Norge. Den är präglad av karismatiska, extatiska inslag, kallade liikutuksia, som jubelrop, tungotal, och helbrägdagörelse. Rörelsen är uppkallad efter prästen Lars Levi Læstadius och spred sig på 1820-talet snabbt över norra Sverige och Norge. L. kom att förändra mångas liv och därmed minska det då utbredda alkoholmissbruket. Læstadianerna samlas regelbundet i hem och bönhus men även till stormöten med predikan, själavård och nattvardsfirande enligt kyrkans ordning. Huvudgudstjänsten inom l. kallas söndagsbön och karaktäriseras av en offentlig syndabekännelse med karismatiska inslag där medlemmarna ber varandra om förlåtelse för begångna synder. Syndainsikt kan uppstå i samband med skildringar av Jesu lidande. Man hälsar varandra med "Guds frid!" L. har en särskild musikalisk tradition där sången leds av en försångare, lukkari. L. i Sverige kvarstår som en gren inom Svenska kyrkan men organiserar egna församlingar. L. är numera splittrad i en västlig gren med Gällivare som huvudort och en östlig gren med Pajala som centralort. Såväl Luthers som Læstadius skrifter och postillor är viktiga.

Læstadius, Lars Levi (1800-1861) präst, väckelsepredikant, nykterhetsivrare, botaniker, grundare av och ledare för den lutherska tradition som kommit att kallas læstadianism. L. föddes av en svensk far och en samisk mor. Han studerade i Härnösand och vid Uppsala universitet, prästvigdes i Härnösand 1825 och blev året därpå kyrkoherde i Karesuando. Han gifte sig med Brita Catarina (Kajsa) Alstadius 1827. De fick 15 barn, varav 12 nådde vuxen ålder. I Karesuando mötte L. en våldsam utbredd misär och ett utbrett alkoholmissbruk. Detta fick honom att inleda en aktiv kamp mot alkoholen bland såväl samer som rikssvenskar. L. kunde från sin uppväxt såväl svenska som pitesamiska, men i Karesuando lärde han sig finska och flera lokala samiska dialekter. Mestadels predikade han på finska. L:s förkunnelse präglades av pietistisk lagiskhet och den nyevangeliska väckelsens nådeslära. Han indelade människorna i "säkra", "väckta" och "benådade". De senare är sådana som fått den förvandlande "himmelska passionen" i sina hjärtan, ofta i förbindelse med liikutuksia (rörelser). År 1849 blev L. prost i Pajala samt visitor över församlingarna i lappmarkerna. Fyra år senare förordnade biskop Israel Bergman att det varje söndag skulle hållas två gudstjänster i Pajala en för læstadianer och en för övriga. På så sätt blev læstadianismen en särskild riktning inom Svenska kyrkan.