S

Strandsjö, Göte (1916-2001) PR, tonsättare, sångförfattare, sångledare. Född i Malmö. Endast 19 år gammal kallades han till Filadelfiaförsamlingen i Malmö där han var musikledare och solist 1935-1973. I slutet på 1940-talet tog S. initiativ till att starta årliga sång- och musikledarkonferenser inom PR. Som kompositör tillhör S. centralgestalterna inom den andliga visan och han skrev hundratals sånger, både text och musik. En av hans mest kända sånger är "Som när ett barn kommer hem om kvällen". Genom åren medverkade han också i en mängd radio- och tv-program samt gav ut böcker, musiktryck och studiematerial. I sitt yrke tjänstgjorde S. 1948-1982 som sångpedagog vid Musikhögskolan i Malmö, där han 1976 blev professor.

strängmusik, en populär musikform som tidigt vann insteg i flera frikyrkor, kanske allra mest känd från Frälsningsarmén. Det vanligaste instrumentet var gitarr, men även dragspel, mandolin, fiol och andra instrument förekom. S. fungerade som ett slags gemenskapsform mellan olika åldrar. Ibland kunde halva församlingen på en ort vara med i s. Arrangemangen var ofta enkla och många deltog på gehör. Under 1970-talet minskade s. allt mera och är numera nästan helt försvunnen och ersatt av någon form av kyrkokör med orkester eller en mindre grupp lovsångsledare; andlig sång.

Strömberg, Otto Hjalmar (1867-1936) MK, pastor. Gift med Maria Strandberg. Född i Arboga, utbildades vid Teologiska skolan i Uppsala 1888-1991 och tjänstgjorde ett år i Karlholm därefter ett år i USA innan han åter kom till Sverige, där han var med att bilda församlingen i Östersund 1893. Sedan följde Sund, Göteborg Efraim, Kristinehamn, Gävle S:t Petri, Eskilstuna, Västerås, Jönköping (och Huskvarna där han också var med och bildade församlingen). Åren 1913-1925 var han fältsekreterare för söndagsskolverksamheten, sedan följde Mamö S:t Marcus och Borlänge. S. var en duktig predikant men också författare, diktare och kompositör. Han brann för barnen och söndagsskolverksamheten. S. var en av fem bröder från Arboga som blev metodistpastorer. De övriga fyra i USA bl.a. Leonard Strömberg.

Strömberg, Oskar Leonard (1871-1941) MK, pastor, författare. Född i Arboga. Pastor i Östersund 1894-1895. Ska enligt Den svenska Metodismen i Amerika av Liljegren, Westergren, Wallenius (1895) ha tjänstgjort även i Köping, Karlstad, Gävle, Alingsås och Falköping. S. emigrerade till Westra svenska konferensen i USA 1895. Han är mest känd som en folklig och populär författare av ett 50-tal berättelseböcker på J.A. Lindblad förlag. Åtskilliga av dem utkom i många och stora upplagor. Vissa källor påstår att han under en tid var Sveriges mest läste författare. Bror till Hjalmar Strömberg.

Strömstedt, Anders August (1880-1944) MK, pastor, rektor, fil.kand. Gift med Hilda Andersson. Född i Alunda, Uppland. S. utbildades på handelshögskola och vid Teologiska skolan i Uppsala. Från 1906 tjänstgjorde S. i Tranås, Lund, Södertälje, distriktföreståndare på västra distriktet, lärare i flera omgångar vid Teologiska skolan i Uppsala och dess rektor 1916-1920, lärare vid Kristinehamns praktiska skola 1921-1926, Norrköping Bethel, Stockholm S:t Paul, Linköping. S. var under sin studietid med och grundade Fria kristliga studentföreningen, FKS. Han blev också dess förste ordförande. Parallellt satt han som metodistisk representant i Frikyrkliga samarbetskommittén. S. var också en ytterst flitig skribent inom en lång rad områden. Han var en skicklig tolk, översättare, debattör och författare till tidningsartiklar och en rad småskrifter. Han engagerade sig starkt i nykterhetsfrågan.

Sundberg, Edgar (1903-1995) SB, ÖM, företagsledare, lekmannaledare. Gift 1942 med Margit Liljekvist. Med bas i det lokala näringslivet i Bodafors och i den lokala baptistförsamlingen var han engagerad i olika organ inom norra Smålands baptistdistrikt fram till 1936 och därefter inom ÖM. År 1926 var han drivande kraft i bildandet av Kronobergsmissionen och dess ordförande till 1971. Ledamot av ÖM:s styrelse 1953-1973, dess vice ordförande 1968-1970 och dess ordförande 1970-1973. Som respekterad lekman och visionär missionsledare gav han ett betydelsefullt stöd för det förändringsarbete inom ÖM som från 1950 och några decennier framåt drevs bl.a. av andra lekmän och en ny generation ledare och teologer.

Sundling, Nanny Mercedes Charlotta (1905-1986) MK, rektor, betaniasyster. Född i Timrå. Studerade i Frankfurt am Main 1925-1926, Svenska sjuksköterskeinstitutet för högre utbildning 1935-1936, studieresa till England 1948. S. innehade flera ansvarsfulla tjänster på Betaniastiftelsen, som instruktionssköterska och husmor 1932-1970, rektor för sjuksköterskeskolan 1949-1970, Betanisastiftelsens styrelse 1937-1970, MKK:s styrelse och dess ordförande 1958-1966. Hemsysterskolans styrelse i 20 år. Hon var dessutom ledamot i bl.a. Stockholms Frikyrkoråd.

Sundquist, John Paul (1917-2012) SDA, pastor, missionsdirektor, född i Kyrktjärn, Bjurholm, död i Stockholm. Döpt 1935 vid Ekebyholmsskolan. Gift 1946 med Eunice May Powell (1918-2013), engelsk bibelarbetare som han mött under sina pastorsstudier vid Newbold College i England 1937-39. Andra världskriget skilde dem åt i sju år. De gifte sig 1946, bröllopsresan gick till Belgiska Kongo. Redan 1947 blev PS kallad till att ansvara för ungdomsarbetet i elva länder i Södra Afrika, bland dem Rwanda och Burundi.

Paul Sundquist var en av 1900-talets mest färgstarka och älskade förkunnare inom Adventistsamfundet i Sverige och även internationellt. Hans förmåga att illustrera sina predikningar fångade åhörarna, något som bottnade i en stor kreativitet och förmåga till inlevelse. Hans förkunnelse var alltid parad med hans djupa tacksamhet över att ha mött Kristus som tonåring, ett möte han aldrig upphörde att tala om, inte minst inför de tusenvis av ungdomar han genom sina uppgifter som ungdomsledare i Sverige och internationellt kom att möta och beröra. Han var fast överbevisad om att inget tillfälle fick gå förlorat för att kalla en ung människa till att följa Kristus. Som en fängslande talare och inbiten fotograf kom han mer än andra att levandegöra Afrikamissionens behov och roll. Först 1959 vände familjen tillbaka till Sverige då PS blev kallad som missionsföreståndare för SDA i Sverige. Men redan 1965 antog han uppgiften att bli ansvarig för bibelstudiearbetet i Nordeuropa och Västafrika, PR sekreterare, fotojournalist(han dokumenterade alla till Nordeuropa tillhörande missionstationer plus andra institutioner i Sverige m.fl. länder.) Hans arkiveringsordning blev legendarisk och kom på det sättet att visa väg för yngre pastorer då det gällde att bygga upp förkunnelsen. Det till synes spontana i hans förkunnelse var alltid välplanerat!

Efter pensioneringen ägnade han sin tid som kringresande evangelist, men framför allt för den årliga insamlingen till olika missionsprojekt, Hjälpaktion, där han oförtröttligt fram till sin död som 95-åring dagligen besökte och samtalade med alla de människor han mötte då han vädjade om en gåva till det som hela livet behöll hans allra varmaste intresse: Afrika.

Svedlund, Karl-Erik (1906-1974) PR, kompositör, organist, körledare i. Född i Uppsala. Efter utbildning vid Musikaliska Akademien i Stockholm, med organistexamen, fick S. 1927 anställning i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Han var då bara 21 år gammal och blev kvar i tjänsten till pensionsåldern. Under många år jobbade han där tillsammans med Einar Ekberg. De startade Svenska pingstväckelsens predikantkör 1947, och arbetade tillsammans med Sångens Härold. S. kom att betyda mycket för sång- och musiklivet i PR, som kompositör, dirigent, ackompanjatör och musikredaktör på Förlaget Filadelfia. Han skrev tio rapsodier, flera mindre orkesterverk och ett 60-tal kör- och solosånger. Bland rapsodierna kan nämnas "O, hur saligt att få vandra" (1947), "Se, korset det står fast" (1949) och "Upp kamrater, sen baneret" (1951).

Svensk Pingstmission, SPM, bildades år 2001 för att samordna PR:s gemensamma missionsorgan, Pingströrelsen, mission. Det skedde vid två stämmor under 2001. Vid starten var det Pingstmissionens utvecklingssamarbete, PMU, och IBRA Radio som fördes in i organisationen. Organisationen skulle även skapa nära relationer mellan dessa verksamheter och församlingarna med deras samverkansformer, som kallades regionråd och land-AU. Redan tio år tidigare hade Pingstmissionens samråd, PIMS, initieras, men bara några år senare efterfrågades en mer strukturerad och beslutsmässig organisation. Vid årsskiftet 2005/2006 fördes det internationella arbetet i S. samman med det nationella arbetet i Pingst – fria församlingar i samverkan.

Svenska Alliansmissionen, SAM, har sitt ursprung i Jönköpings Traktatsällskap som bildades 1853 som ett resultat av den väckelse, vilken bröt fram i Jönköping under 1830-talet. Dess förste ordförande var prästen och kollegan Knut Wilhelm Almqvist. Huvuduppgiften var att sprida s.k. traktater genom anställda kolportörer. Efter tre år övertogs ledningen av häradshövding Thor Hartvig Odencrants, som ledde ombildningen av Traktatsällskapet till Jönköpings Missionsförening, JMF, 1861. Han efterträddes 1886 av komminister Karl Palmberg, som i sin tur 1911 följdes av stadsfogde Karl Axel Rundbäck. Centrum för verksamheten var först Gamla Missionshuset, senare Nya eller Stora Missionshuset i Jönköping. Under åren kring 1900 hade ett antal kristna ynglinga- respektive jungfruföreningar bildats i jönköpingsbygden. Ynglingaföreningarna gick 1892 samman i Jönköpings-kretsens Ynglingaförbund, som i sin tur förenades med det några år yngre Jönköpings-traktens Kristliga Kvinnoförbund i Jönköpingskretsens Kristliga Ungdomsförbund, JKU. Detta skedde 1907. År 1900 bildades på initiativ av världsevangelisten Fredrik Franson en kommitté av Skandinaviska Alliansmissionen för dess svenska avdelning under ordförandeskap av kyrkoherde Sven Emil Hagberg med uppgift att driva mission i Kina, senare även Sydafrika och Indien. Understödjare var i huvudsak medlemmar i JMF och JKU. Dessa tre organisationer för inre mission, internationell mission respektive verksamhet bland barn och ungdom gick 1919 samman i missionssällskapet Svenska Alliansmissionen under ordförandeskap av Karl Axel Rundbäck. Denne stod i ledningen för organisationen fram till 1937 och efterträddes då av Jakob Blomdahl, därefter bland andra av Lars Vitus och Fritz Hägg. Från 1920-talet fram till 1950-talets mitt utvecklades S. från ett i huvudsak inomkyrkligt missionssällskap till ett frikyrkligt samfund. I S:s stadgar 1919 angavs som missionssällskapets syfte "att genom förkunnelse av evangelium såväl i vårt fosterland som i hednavärlden verka för Guds rikes utbredande". Organisationens ställning som "osekteriskt och fritt missionssällskap" betonades bl.a. genom att stadgarna uttryckligen förbjöd en utveckling "till någon organisation med kyrkosamfunds karaktär". Denna stadgeparagraf togs bort i 1955 års stadgar, vari S. karakteriserades som "ett fritt, evangeliskt missionssällskap", vilken formulering fortfarande gäller. Vid samma tid uttalades dock att S. "har till största delen samfundskaraktär", ett bejakande av praxis och därmed utvecklingen till frikyrkligt samfund, vilket skeende senare fortgått, bl.a. markerat genom aktivt medlemskap i Frikyrkliga samarbetskommittén från och med 1952, från 1963 Sveriges Frikyrkoråd. I organisationens tidigare skede var barndopet det enda förekommande dopsättet. Från och med 1920-talets första hälft började det baptistiska dopet förkunnas inom S. dels på grund av inflytande från pv, den nya rörelsen, dels av hemkommande missionärer, som på missionsfälten praktiserat detta dopsätt. Baptistiskt dop har allt eftersom blivit det vanligast förekommande. Enligt församlingarnas normalstadgar gäller för medlemskap kravet att ha "mottagit det kristna dopet antingen som barn eller vuxen". S. innefattade under 2000-talets första decennium närmare 200 församlingar i främst Jönköpings och angränsande län med ca 13 000 medlemmar, varav ett visst antal också är anslutna till andra samfund och rörelser, främst SMK på senare tid även PR och EFK. Samfundet har sin centrala expedition i Jönköping. S. bedriver internationell mission i ett dussintal länder, dels genom egna missionärer, dels genom stöd till oberoende kyrkor. Verksamheten bland barn och ungdom sker genom Svenska Alliansmissionens Ungdomsförbund, SAU.

Svenska Alliansmissionens bibelinstitut, startade 1919 med syfte "att för arbete i inre och yttre missionens tjänst, i ungdoms- och söndagsskolverksamhet och dylikt utbilda unga män och kvinnor". Initiativtagare var A.P. Franklin och Bror Neil, som också var skolans första lärare och föreståndare. S. hade sina lokaler i centrala Jönköping fram till 1927, då Kortebo gård, belägen utmed Vättern ca fem kilometer norr om staden, inköptes. Namnet ändrades 1941 till Evangeliska Skolan, senare till Korteboskolan.

Svenska Alliansmissionens Ungdomsförbund, SAU, räknar sitt ursprung i Jönköpingskretsens Ynglingaförbund, som bildades 1892, samt i Jönköpingstraktens Kristliga Kvinnoförbund, vilka 1907 gick samman i Jönköpingskretsens Kristliga Ungdomsförbund. Beteckningen S. härstammar från sammanslagningen av JMF, SAM och JKU 1919 till missionssällskapet Svenska Alliansmissionen. S. innefattar under 2000-talets första decennium omkring 13 000 barn och ungdomar inom SAM:s församlingar, barngrupper, scouter med namnet Unga Viljor, tonårs- och ungdomsarbete samt körer och musikgrupper. S. bedriver också verksamhet i form av läger och festivaler.

Svenska Alliansmissionens Ungdomsförbunds soldathemsverksamhet, startades av organisationens föregångare Jönköpingskretsens Ynglingaförbund 1900 genom uppförandet av ett soldathem vid Jönköpings regementes lägerplats i Skillingaryd, där bland andra Viktor Johansson var föreståndare 1906-1914. Soldathemsverksamheten i Skillingaryd upphörde i SAU:s regi 1985 men fortsatte i stiftelseform till 1998. Ytterligare ett soldathem uppfördes av organisationen, nämligen i Jönköping 1914. Det invigdes av dåvarande ordföranden i Soldaternas Vänner, prins Oscar Bernadotte. Förste föreståndare var Viktor Johansson 1914-1930, därefter Carl Wilson 1930-1960. Verksamheten i Jönköping upphörde 1985.

Svenska Alliansmissionens ungdomshemsverksamhet, startades 1943 genom invigningen av ett ungdomshem i Jönköping på initiativ av SAU:s förbundssekreterare Stig Dominique. Syftet var att ge främst inflyttad ungdom lokaler för meningsfull samvaro i kristen regi under fritiden. Ytterligare ungdomshem i samma anda tillkom under 1950- och 60-talen i Värnamo, Vetlanda, Falköping, Skara, Huskvarna, Hultsfred samt Tranås, vilken verksamhet senare ledde till församlingsbildning. Drivande personer i detta arbete var förutom Stig Dominique bland andra Eric Lindberg, Karl-Erik Andersson samt John Westlin.

Svenska Alliansmissionens yttre mission, har sitt ursprung i Skandinaviska Alliansmissionens svenska avdelning som bildades av Fredrik Franson 1900 med säte i Jönköping och med Sven Emil Hagberg som förste ordförande. Organisationen tog redan från början ansvar för fem missionärer som befann sig i Kina. Samma år sändes två missionärer till Indien. Året därpå började arbetet på ytterligare ett fält, Sydafrika. Efter 1950 har S. intagit nya arbetsfält. I stället för Kina upptogs mission i Japan. Nya missionsfält tillkom i Hongkong och Macau från och med 1953. I Zimbabwe inleddes S. 1961, i Pakistan 1969, i Papua Nya Guinea 1978 med flera länder. Under 1900-talet har SAM sänt ut 400 missionärer. Systerkyrkor till SAM har konstituerats i Indien, Suvarta Alliance Churches, i Japan, Nippon Domei Kirisuto Kyodan, i Sydafrika, The Alliance Church in South Africa, i Swaziland, The Alliance Church in Swaziland, i Zimbabwe, The Alliance Church in Zimbabwe, i Mocambique, Igreja Sagrada Evangelica de Mocambique samt i Hongkong och Macau. Ett antal av SAM:s missionärer verkar som bibelöversättare. Samarbete förekommer med The Evangelical Alliance Mission.

Svenska Baptisternas Sångarförbund, SBS, grundades 1912 på initiativ av Filip Bengtsson. Dess syfte är att främja körsången och församlingssången inom SB. Sångarkonferenser med närmare 1000 deltagare anordnades i regel vart tredje år fram till 1970-talet. Tillsammans med Frikyrkliga Studieförbundet utgavs tidningarna Sången 1921-1969 och Mixturen 1970-1998. Samverkan med MK:s och SMK:s sångarförbund har bedrivits i ökad utsträckning. Det handlar om musikfester, kursverksamhet m.m. S. är representerat i Körsam, som är ett samarbetsråd för alla rikstäckande körorganisationer i Sverige, av vilka S. är den äldsta.

Svenska Baptisternas Ungdomsförbund, SBUF, grundades 1905 i Norrköping. Karl August Modén var dess första ordförande, därefter Hjalmar Danielson 1912-1922 och Gunnar Westin 1922-1931. Edvin Ryde var förbundssekreterare 1925-1944, Joel Sörenson 1944-1949, Knut Lagerstedt 1949-1952, Zeth Abrahamsson 1952-1957, Sven Ohm 1957-1964, Sven Lindström 1969-1973. Ungdomens Veckopost var dess tidning1922-1962. År 2008 förenades S. med MKU och SMU och bildade Equmenia. Enligt sina stadgar skulle S. bl.a. "hjälpa människor till personlig kristen tro och gemenskap i den kristna församlingen" samt "stimulera till ett ansvarigt engagemang i samhälls- och kulturliv".

Svenska Baptistsamfundet, SB, det äldsta svenska frikyrkosamfundet, framsprunget ur 1800-talets folkväckelse och den internationella baptismen. Baptismen kom till Sverige via Tyskland (J.G. Oncken i Hamburg) och USA (bl.a. genom svensk-amerikanska utvandrare). Under begynnelseskedet var den svenska baptiströrelsen främst präglad av den lutherska nyevangelismen. Men i och med att K.O. Broady 1866 blev rektor för Betelseminariet förstärktes rörelsens reformerta prägel. Från att ha varit en kongregationalistisk församlingsrörelse (kongregationalism) med årskonferensen som samlande organ organiserades baptiströrelsen 1889 som Sällskapet Svenska Baptistmissionen. Detta utvecklades till ett frikyrkosamfund med en demokratiskt vald missionsstyrelse 1914 och en missionsföreståndare 1933; samfundet kom att kallas S. I det förenades väckelseinriktningen med ett socialt och politiskt ansvarstagande. Som riksdagsman påverkade Jakob Byström lagstiftningen om religionsfrihet och rätten till vapenfri värnplikt. Nils Johan Nordström och Gunnar Westin var två andra inflytelserika baptistledare. S. har under 1900-talet utvecklats från slutenhet i synen på församling, dop och nattvard till ett växande ekumeniskt engagemang. S. har haft stor betydelse för söndagsskolans utveckling i Sverige. Samfundets sångbok är sedan 1987 Psalmer och Sånger, tidningsorgan är Sändaren och pastorsutbildningen är förlagd till Teologiska Högskolan Stockholm. S. var som störst 1935 med ca 65 000 medlemmar och hade 2007 ca 17 500 medlemmar. Missionsföreståndare: Hjalmar Danielson 1933-1948, Erik Rudén 1955-1959, Simon Öberg 1959-1965, Erik Rudén 1965-1971, David Lagergren 1972-1984, Birgit Karlsson 1984-1995, Sven Lindström 1995-2003, Karin Wiborn 2003-.

Den svenska baptismen har i särskilt hög grad varit utsatt för splittringsrörelser: döparsamfunden Fribaptistsamfundet, Pingströrelsen och Örebromissionen (nu del av Evangeliska Frikyrkan, EFK) har alla utgått från S. Helgelseförbundet som nu är del av EFK var ett baptistiskt samfund som bildades utan direkt samband med S. Vid S:s årskonferens 2009 beslöts att samfundet tillsammans med MK och SMK skulle bilda ett nytt frikyrkosamfund, Equmeniakyrkan. För ytterligare detaljer om den svenska baptismens historia, se F.O. Nilsson, Per Palmqvist, Anders Wiberg, Vallersvik m.fl. artiklar.

Svenska Baptistsamfundets mission Alltsedan den engelske baptisten William Careys (1761-1834) epokgörande missionsinsats har den yttre missionen varit ett angeläget ärende för den internationella baptiströrelsen. Under den svenska baptismens begynnelseskede från 1848 till ca 1890 hade samfundet inget eget missionsområde. Man stödde andra länders mission ekonomiskt, t.ex. under 1880-talet missionen i Burma som var ett viktigt missionsområde för de amerikanska baptisterna. Som den första svenska baptistmissionären utanför Norden var Eric Lund verksam 1877-1912 i Spanien och Filippinerna. Svensk baptistmission pågick i Spanien till 1920-talet.

Kina- och Japanmissionen Kina Inlandmissionens grundare Hudson Taylor besökte Sverige 1888. Han stimulerade missionsintresset bland de svenska baptisterna. Fyra betelseminarister förklarade sig beredda att gå ut i missionens tjänst. Tre av dem gick till Kina, den förste, Carl Vingren 1891. Han följdes 1892 av Johan Edvard Lindberg och 1894 av Johan Alfred Rinell 1894. Medlemmar av familjerna Lindberg och Rinell verkade som missionärer i Kina i mer än 50 år. SB:s Kinamission var lokaliserad till provinsen Shantung (Shandong). Den pågick till 1951 då den p.g.a. Maos revolution måste upphöra. Flera av Kinamissionärerna flyttade över sin verksamhet till Japan, bland dem Martin Jansson. Hjördis Andersson och Gerdie Ulmstedt verkade som missionärer i Japan.

Kongomissionen Den fjärde betelseminaristen 1888 var Edvard Vilhelm Sjöblom. Som den första svenska baptistmissionären kom han till Belgiska Kongo (Kongofristaten) 1892. Han och hans hustru arbetade på ett amerikanskt baptistmissionsfält tills Sjöblom dog 1903. Han avslöjade för världspressen de grymheter som den kongolesiska befolkningen utsattes för. "Hans vittnesmål hörde till de mest detaljerade och trovärdiga som kom till allmänhetens kännedom" (D. Lagergren). Efter sexton år upptog SB ett eget missionsarbete vid Kasaifloden i Kongo med Oskar Andersson och Sarah Andersson som pionjärer. Aron Anderssons evangelistarbete på 1930-talet resulterade i ett andligt genombrott. På 1950-talet upplevde Kongomissionen en framgångstid. År 1960 frigjorde sig Kongo från Belgien och missionens kyrka blev självständig. Missionärerna tvingades lämna Kongo men några av dem återvände mycket snart, nu som rådgivare och experter inom skola och hälso- och sjukvård. På 1960-talet fick missionen tillgång till svenska statliga medel. Vid sekelskiftet 2000 hade det självständiga Kongosamfundet (Communauté Baptiste de Bandundu, CBB) 53 församlingar med 30 000 medlemmar. Ett betydande antal svenska kongomissionärer har utom de redan nämnda verkat i Kongo/Zaire under 1900-talet.

Indien- och Thailandmissionen SB övertog 1944 en av svenska pingstvänner grundad mission i Indien. Ett antal unga missionärer sändes till Indien. Deras arbete kom snart att ske i samverkan med de amerikanska baptisterna, Längst bland de svenska missionärerna stannade Doris Conney kvar. År 1974 beslöt SB att börja mission i Thailand. Det första missionärsparet, Anders och Maria Hovemyr, anlände dit 1976. Den svenska Thailandmissionen har varit speciellt inriktad på de stora grupperna burmesiska flyktingar i norra Thailand. Denna missionsinsats har varit SB:s största vid sidan av Kongomissionen.

SB:s missionsledning När Sällskapet Svenska Baptistmissionen bildades 1889 tillsattes även en kommitté för mission utom Sverige. Under perioden 1889 till 1922 ansvarade två ledande män inom SB för den yttre missionen vid sidan av övriga ledaruppgifter: Wilhelm Lindblom och Jakob Byström. 1922-1937 var C.G. Lundin sekreterare för den yttre missionen. Han efterträddes av Eric Strutz 1946-1964 och av Sven Ohm 1964-1989. Ohm avlöstes i sin tur av Per-Åke Wahlström 1989-1999.