S

Svenska Fria Missionen, SFM, missionsorganisation, PR. Redan från pingstväckelsens genombrott reste svenska pingstmissionärer till andra delar av världen via exempelvis USA. År 1916 sändes de första ut direkt av en svensk pingstförsamling och efter det expanderade missionsarbetet, Pingströrelsen, mission. En fastare struktur och behovet av en juridisk person som kunde certifiera missionärerna och ansvara inför myndigheterna i missionsländerna började då efterfrågas. I vissa av kolonierna i Afrika var det ett krav. För PR var det ett problem eftersom samfundsfrihet och avsaknad av organisation utöver den lokala församlingen hävdats sedan rörelsen bildades. De konkreta behoven ledde dock fram till bildandet av den fristående organisationen S. år 1924. A.P. Franklin, Rikard Fris och Ivar Claesson utsågs till att leda och företräda organisationen. Franklin blev heltidsanställd och fick en dominerande roll i utvecklingen av S. Hans kompetens och effektivitet gjorde att S. snart blev en stark organisation. I samma takt växte oron kring organisationen, inte minst hos Lewi Pethrus. Frågan kom upp till debatt vid flera tillfällen under slutet på 1920-talet och mynnade 1929 ut i den konflikt som kom att kallas Franklinstriden. Flera saker kom in i bilden och försvårade debatten kring S., såsom Fria Bibelinstitutet, utgivningen av tidningen Morgonstjärnan, S:s fastighetsköp, församlingssammanslagning på Södermalm i Stockholm och vissa för Franklin personliga förhållanden. På Kölingaredsveckan i juni 1929 beslutades att S. skulle läggas ner och redan i september avsattes Franklin. Fram till nedläggningen skulle Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, sköta S:s angelägenheter och avyttra dess egendom. Avvecklingen blev dock inte så enkel. I själva verket var PR redan beroende av organisationen för sitt missionsarbete. S. införlivades då i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm och sköttes av dess missionsexpedition. Betydelsen av S. begränsades med tiden till att namnet använts när så behövts för att möta krav från myndigheterna på de olika missionsfälten.

Svenska Frälsningsarmén, SFA, svenskt trossamfund, grundat 1905 av tidigare officerare och soldater i Frälsningsarmén i Sverige. Orsaken var spänningar mellan svenskarna och ledningen i London. S:s förste ledare hette Kaleb Swensson-Tollin, tidigare brigadör i FA. Swensson-Tollin var överste för S. i närmare fyra decennier. Efter honom följde Nils-Einar Pettersson 1942-1949, Eric Lundquist 1949-1962, Folke Holmlund 1962-1974, Stig Tollin 1974-1977, Gösta Jynnesjö 1977-1984, Bertil Lundberg 1984-1989, Ulf Sundblad 1990-1997, Leif Johansson 1998-2008, och Göran Andreasson från 2008. Svenska Frälsningsarméns sångbok utkom i en första upplaga 1907 och i en andra, bearbetad upplaga 1922, då med 525 sånger. S:s tidskrift hette under 1905 Svenska Stridsropet, mellan 1905 och 1946 hette den Svenska Frälsningsarméns Tidning och sedan 1946 Vår Fana. Under 1990-talet nådde S. sin hittills största anslutning med 25 kårer och 2300 medlemmar. Under 2000-talet har flera verksamheter stängts eller minskat i omfattning. S. blev 2005 ett icke-territoriellt distrikt inom Svenska Missionskyrkan.

Svenska Journalen, veckotidning som utgavs i Stockholm 1925-1952 med Nils Ekberg som redaktör och ansvarig utgivare. Den förvärvades av Harry Lindquist och slogs samman med Hemmet och familjen, utgavs 1953-1959 som Svenska Journalen, Hemmet och familjen, 1960-2001 som Svenska Journalen för hemmet och familjen. Från 1958 kom tidningen även att vara ett organ för Läkarmissionen. Bland dess chefredaktörer kan nämnas Sven Svensson, William Rigmark, Ivar Lundgren, Ruben Baggström, Berndt Sehlstedt, Gunilla Hjelmåker och Conny Sjöberg. Åren 2001-2010 var tidningen ett månadsmagasin i Nya Dagen och Dagen. Från 2010 utges den separat av Läkarmissionen.

Svenska Lausannekommittén, SLK, bildades 1976 som ett organ för uppföljning i Sverige av den internationella Lausannekongressen 1974 för världens evangelisering där den s.k. Lausannedeklarationen utformades på evangelikal grund. S. fick 1981 en struktur som innebar att kyrkor och samfund kunde utse en ledamot var förutom en kvot för personer utsedda av kommittén på individuell grund. Alla frikyrkliga samfund relaterade på det sättet till kommittén liksom biskopsmötet inom Svenska kyrkan. Ordförande i S. var 1976-1988 Agne Nordlander och 1988-1998 Göran Janzon. S. upphörde 1998 och ersattes av Svenska Evangeliska Alliansen.

Svenska Missionen i Kina, SMK, missionssällskap bildat 1887 på initiativ av Erik Folke. S. samarbetade med Kina Inlandmissionen – som grundats av den engelske missionären Hudson Taylor – men behöll sin självständighet som svenskt missionssällskap. S. strävade tidigt efter att grunda självständiga kinesiska kyrkor och 1918 ordinerades den förste inhemske pastorn. Missionens huvudsakliga arbetsområde var kring Gula floden. Många av missionärerna arbetade förutom med församlingsbildning också med sjukvård och utbildning. När de sista av S:s missionärer 1951 tvangs lämna Kina reste några av dem till Japan och fortsatte arbetet där. Efter en tid bytte sällskapet därför namn till Svenska Missionen i Kina och Japan. År 1982 slogs S samman med Svenska Mongol- och Japanmissionen under det gemensamma namnet Evangeliska Östasienmissionen. S:s tidskrift åren 1896-1981 hette Missionstidningen Sinims land.

Svenska Missions-Sällskapet, SMS, grundades 1835 med grossisthandlaren Gustaf Theodor Keyser, justitiestatsministern Mathias Rosenblad och metodistpredikanten George Scott som initiativtagare. Enligt sina av Kunglig Majestätet stadfästa stadgar skulle S. utge missionstidskrifter, anordna missionsgudstjänster och stötta blivande missionärer. S. understödde kateketer i Lappmarken och startade skolor där. S. gav även bidrag till utländska missionsorganisationer. Sällskapet var en av föregångarna till Svenska Kyrkans Missionsstyrelse, senare Svenska Kyrkans Mission, SKM, och numera en del av Svenska kyrkans internationella arbete, som bildades 1874. Efter tillkomsten av SKM kom S. att alltmer inrikta sin verksamhet på arbetet bland samer i Sverige. År 1961 bytte organisationen namn till Svenska missionssällskapet Kyrkan och samerna. Ordförande för sällskapet är biskopen i Luleå stift.

Svenska Missionskyrkan, SMK, tidigare Svenska Missionsförbundet, SMF. Alltifrån 1800-talets mitt innebar den vittfamnande religiösa väckelsens framväxt och former något nytt i förhållande till den tidigare kyrkliga utvecklingen. Människans syndfullhet och behovet av frälsning lyftes fram. Nyevangelismen med Carl Olof Rosenius som främste företrädare och organiserad från1856 i Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, betonade Guds förlåtande kärlek och frälsningen. Samtidigt knöt den an till internationella protestantiska och evangelikala strömningar och uppfattningar, som kan sammanfattas i följande fyra punkter (David B. Bebbington): 1) biblicism (ett förlitande på Bibeln som den yttersta religiösa auktoriteten), 2) omvändelse (en tyngpunkt på den nya födelsen), 3) aktivism (ett energiskt, individuellt närmande till religiösa plikter och socialt engagemang), och 4) korscentrering (en fokusering på Kristi försoning som det väsentliga i kristendomen). Paul Peter Waldenström blev en viktig talesman för det nya. Det var människorna, som måste försonas inte Gud. Människorna ställdes inför ett val, som fordrade ett ställningstagande. Omvändelsen blev därmed central. Nåden nådde ut i samhället på ett helt nytt sätt. Var och en kunde närma sig Gud utan mellanhänder. Bibelordet blev avgörande – Var och hur står det skrivet? – och kunde tolkas av den enskilde. Nattvarden skulle delas endast av trossyskon. De äldre hierarkierna bröts ned och människorna möttes i en horisontell, andlig gemenskap, som blev ytterst central och gav dem nya värden och samhörighet. Bland människorna fanns också önskemål om att få bedriva mission och på egna villkor utbilda predikanter, evangelister och missionärer. Som medlemmar i de nya föreningarna mottogs både döpta och i undantagsfall odöpta, vilket inte kunde accepteras av baptister och metodister. I utformningen och miljön fanns därmed olika frågor och svar. Ett svar blev Svenska Missionsförbundet, eller som det från 2003 skulle heta Svenska Missionskyrkan. S. bildades i Stockholm den 2 augusti 1878. I en mindre sal samlades ombud för några missionsföreningar för att samtala om stadgarna för Missionsskolan i Kristinehamn som ägdes av Värmlands Ansgarieföreningen. Erik Jakob Ekman föreslog då att ett missionssällskap skulle bildas och att det borde kallas Svenska Missionsförbundet. Så blev också beslutet. En verkställande centralkommitté på sju personer utsågs med Ekman som ordförande. I den skulle även Waldenström ingå. Denne var dock inte med vid sammanträdet och biträdde först efteråt beslutet. Centralkommittén skulle verkställa besluten och besluta i frågor som uppkom mellan årsmötena. Den skulle också ta emot och förvalta alla till förbundet insamlade medel. Varje förening eller församling, som var medlem av förbundet, hade rätt att sända ombud till årsmötet, sedermera kallat generalkonferensen, för överläggningar och beslut. Därmed var grunden lagd för den framtida organisationen. Enligt stadgarna 1879 skulle förbundet (§ 1) "förena kristna missionsföreningar eller församlingar i landet till gemensam verksamhet för såväl inre som yttre mission". Mission blev ledordet hemma och i främmande land. Här blev därför organisation och förebilder viktiga. När det gällde missionen kom Afrika i centrum och formerna kom att utformas i samarbete med de engelska kongregationalisterna. Inom S. betraktas Bibeln som normen för tro och liv, där frihet råder för den enskilde att "under Andens ledning söka klarhet i läro- och tolkningsfrågor" (1964 års konstitution). De troendes gemenskap omfattar dem som tror och tar emot Ordet. Det väsentliga är här den personliga bekännelsen och tron, och det finns utrymme för en personlig uppfattning och tolkning av tron. Organisationsformen är inte det primära, det viktiga är gemenskapen och dess innehåll. Gemenskapsfrågorna spelar därmed en väsentlig roll. Två organisatoriska frågor präglade både den inledande och fortsatta utvecklingen. Hur skulle den lokala församlingens självbestämmande och behovet av en central samverkan tillgodoses och vad var S.: missionssällskap eller samfund? Svaren blev avgörande för framtiden. Enligt Waldenström var S. ett missionssällskap och inget samfund, medan Ekman ansåg det vara ett samfund. Ekman hade tagit starka intryck av de engelska kongregationalisternas uppfattningar och lösning av de organisatoriska problemen. Vid årsmötet 1888 skapades formen för den s.k. inre missionen med ombud för distrikten för församlings- och predikantfrågor, och 1889 antogs sju distriktsombud, i fortsättningen kallade distriktsföreståndare. Beslutet hade drivits fram av församlingarnas ombud. Under påverkan från anglosaxisk frikyrklighet utvecklades sedan efterhand S. från en förening av lokala missionsföreningar och församlingar till en fast organiserad frikyrka med generalkonferensen som högsta beslutande organ. År 1885 nyskapades en särskild befattning för Ekman som missionsföreståndare. Han skulle som sådan svara för ledningen av yttre missionen och vara redaktör för förbundets tidning Missionsförbundet. Som missionens inspektor skulle han inte längre vara ansvarig för utbildningen vid missionsskolorna. Missionsföreståndarskapet 1885 kan ses som att Ekman skulle neutraliseras i motsättningarna mellan honom och Waldenström. I stället skulle dock tjänsten i Ekmans händer förvandlas till en ytterst väsentlig post med avgörande inflytande inom S. Han grep med fast hand alltmer av tyglarna. Men efter en lärostrid om de eviga straffen tvingades han avgå 1904. Efter hans avgång tycks styrelsen ha haft svårt att införliva den nya posten i organisationen och först 1908 tillträdde Waldenström som missionsföreståndare – den hade då visat sig vara absolut nödvändig. Men utvecklingen gick inte helt Walenströms väg. Denne såg förbundet framför allt som en organisation inom Svenska Kyrkan, inte som en frikyrka. Men framför allt under och efter första världskriget skedde en bestämd förändring mot en allt större frikyrklighet. Missionshusen började i allt större utsträckning kallas missionskyrkor, och predikanterna fick efterhand heta pastorer. Färdriktningen underströks av S:s anslutning 1948 till Kyrkornas världsråd och till Reformerta världsalliansen 1971. Den nya tidens krav speglas i S:s konstitutioner 1964 och 1999/2000. Som en konsekvens var därmed tiden 2003 mogen för ett namnbyte från Svenska Missionsförbundet till Svenska Missionskyrkan. Därmed hade man markerat sin status och dragit konsekvenserna av den tidigare utvecklingen: ett fritt samfund och en självständig kyrka. S. hörde hemma i den protestantiska kyrkoförfattning (kongregationalism) som starkt betonar den lokala församlingens självständighet gentemot kyrklig och statlig överhöghet. I likhet med andra internationella sådana samfund skapades även gemensamma samverkansorgan för ledning i form av missionsstyrelse och missionsföreståndare, för utbildning och publiceringsverksamhet o.s.v. Det innebär också stark samhörighet med en del andra samfund, t.ex. SB. Predikant- och missionärsutbildningen flyttades från Kristinehamn till Stockholm och 1908 stod Missionsskolan på Lidingö färdig. Waldenström hade genom insamlingar kunnat skapa den ekonomiska grunden. Själv tog han under några år hand om det viktiga dogmatikämnet. År 1950 sade S. ja till kvinnliga pastorer och sakramentsförvaltare som första samfund i Sverige och några år senare bytte Missionsskolan namn till Teologiska Seminariet. Efter flera års samtal bildades Teologiska Högskolan, Stockholm (THS) 1993 med S. och SB som huvudmän, från 2008 kompletterad med MK. Därmed ersattes den mer slutna seminariemodellen med en öppen högskola. Verksamheten är i dag förlagd till Bromma. Inom landet präglades utvecklingen inom S. av stor tillströmning. Vid 25-årsjubileet 1903 hade förbundet 1102 anslutna församlingar med totalt 84 602 medlemmar, 619 ordinarie och 983 icke ordinarie predikanter, samt 105 690 söndagsskolbarn och 4181 lärare för dem. Dessutom fanns ett stort antal missionshus. Anslutningen fortsatte att öka och nådde 1926 sin topp med 115 498 medlemmar. En sångbok hade utformats som en viktig del för andakt och samvaro. En fast och utbyggd organisation och nya missionsföreståndare, som Axel Anderssson och Johan Gustafsson, svarade för läran och nya initiativ samtidigt som en del teologiska blindskär kunde undvikas – PR spelade en roll för vissa pastorer och medlemmar, som ville införa krav på troendedop och minska samfundsledningens inflytande. Först långt senare skulle samfundet se en tillbakagång som en följd av sekularisering och samhällsförändring. Trots detta kunde det sommaren 2005 räkna över 65 000 medlemmar och omkring 750 församlingar i sju distrikt. Det hör också till bilden, att 2004 var S. det svenska trossamfund som, näst Svenska kyrkan, betjänade flest människor med 128 000 personer. Bakom den positiva utvecklingen låg en omfattande verksamhet bland barn och ungdomar. Ungdomsarbetet var sedan 1910 organiserat i Svenska missionsförbundets ungdom, SMU, som 1925 redovisade 53 689 medlemmar. Även om en del av dem också redovisades under församlingarna är siffran imponerande. Särskilda juniorföreningar, SMJ, och scoutavdelningar kom att skapas. Omkring 1950 fanns närmare en halv miljon barn i söndagsskolorna, som tillsammans med de andra verksamhetsgrenarna gav bibelkunskap, former för social samvaro och en massiv kristen fostran. Stora områden kom att präglas av S. och dess former och värderingar. Den helnyktra inställningen hör också till bilden liksom att förbundet var en del av folkrörelsesverige med allt vad det innebar. Samfundets folkhögskolor på olika håll i landet kom också att spela en viktig roll. Utbyggnaden fick även andra samhälleliga föjder genom medlemmarnas politiska och aktiva engagemang. Antalet riksdagsmän hemmahörande inom S. kom under 1900-talets första decennier att nå höga tal. Framför allt var de liberala och frisinnade. De fick också inflytande på landets styrelse exempelvis genom en rad statsråd anslutna till samfundet eller med rötter inom detta. S. existerar självfallet inte i en värld för sig utan kontakter med andra kyrkor och sammanslutningar. Tvärtom är det ett mycket ekumeniskt samfund, som genom delegater och ombud mycket aktivt deltar i en rad ekumeniska organisationer som Kyrkornas världsråd, Reformerta alliansen, Svenska ekumeniska nämnden, Sveriges Frikyrkoråd för att nämna några. Equmenia och införlivandet av Svenska Frälsningsarmén, de många turerna med försök att slå samman SMK, SB och MK och samarbetsavtalet med Svenska kyrkan är andra viktiga ekumeniska fakta. Uppräkningen skulle här kunna göras betydligt längre. Det hör också till bilden att tidningsorganet Sändaren utges tillsammans med SB. En tidigare missionsföreståndare som Walter Persson kunde 2007 karakterisera S. som en fri och öppen gemenskap, starkt engagerad i mission och arbete, med ett markant inslag av sina medlemmars engagemang, sina alltmer välutbildade anställda och med ambition att fungera i sin samtid.

Missionsföreståndare: Erik Jakob Ekman 1886-1904, Paul Peter Waldenström 1908-1917, Johan Petrus Norberg (tf.) 1917-1918, Janne Nyrén 1918-1930, Axel Andersson 1930-1944, Johan Gustafsson 1944-1954, Richard Larsson 1954-1956, Gösta Nicklasson 1956-1972, Gösta Hedberg 1972-1983, Walter Persson 1983-1993, Krister Andersson 1993-2004, Göran Zettergren från 2004-2011, Olle Alkholm 2011-.

Svenska Missionskyrkans möteskultur har rötter i den kultur som går tillbaka till 1500-talets konventikel eller 1800-talets stugmöten eller läsarmöten. Organisationen var inte det primära för väckelsens folk, det viktiga var gemenskapen och innehållet i samlingarna. Ett naturligt samband fanns mellan läseriet och predikan. Läsarfolkets predikanter höll sig till sakfrågor och undervisning. Utöver dessa predikningar bjöd också missionshuset på kontakt med missionärer som kunde berätta ingående om främmande kulturer och missionsarbete på avlägsna kontinenter. I mötesprogram ända in på 1940-talet märks ingen uttalad liturgisk ambition. Enkla program med bön, inledning, pålysningar, predikan, bön och avslutning. Mellan dessa punkter ingick sång, antingen gemensam församlingssång eller sång av kör, musikförening eller solist. Vanligast var söndagsförmiddagsmötet. Nattvard firades ofta vid enskilda kvällsmöten. Det var inte förrän på 1950-talet som mötena började kallas gudstjänster och fick en mer medveten liturgisk form. År 2003 kom Kyrkohandbok för Missionskyrkan – till församlingens tjänst. Mötet i missionshuset hade blivit gudstjänsten i Missionskyrkan. Även om samfundet nu kallades kyrka fanns det kongregationalistiska draget tydligt kvar, att den lokala församlingen är kyrkan och att samfundet är församlingarnas självvalda gemenskap för att kunna fungera i sin uppgift. Det fanns ända in på 1940-talet en tydlig rädsla för att vara "statskyrklig" eller "katolsk" i formerna. Dit räknades regelbundet bruk av Herrens bön, av skrivna böner, av tända ljus och liturgisk klädsel. Nu har allt detta assimilerats i församlingarna. Bruket av ljusbärare i kyrkorummet har blivit vanligt. I SMK idag varierar gemenskapen och det sociala mönstret liksom former och slag av aktiviteter mellan olika församlingar.

Svenska Missionskyrkans Ungdom, SMU, är en självständig kristen barn- och ungdomsrörelse inom Svenska Missionskyrkan. När S. bildades 1909 anslöt sig många av de i församlingarna redan existerande ungomsföreningarna till organisationen. Ungdomsarbetet var då inte som nu ett öppet arbete, utan sågs som en del av församlingens arbete, med samma krav på personlig bekännelse av kristen tro. Det var närmast ett sätt för församlingarna att intensifiera sin evangelisation och diakoni. Utifrån utredningarna Ungdomen kommer från år 1956 och Ett arbete från år 1971 blev hela barn- och ungdomsarbetet en öppen rörelse, utan krav på personlig bekännelse, men med det övergripande mottot "Kristus är Herre". Organisationen har drygt 33 000 medlemmar i över 500 lokala föreningar. S. bedriver ungdomsaktiviteter i ett flertal former med inriktningar på bl.a. musik, konfirmation och scouting. SMU-scout är Sveriges näst största scoutförbund. S:s högsta beslutande organ är riksmötet som består av valda ombud från de lokala föreningarna och de sju distrikten. Riksmötet väljer den ideella styrelsen och förbundssekreteraren som är chefstjänsteman. Nuvarande förbundssekreterare är Patric Forsling. De sju distriken inom S. sammanfaller med Svenska Missionskyrkans. S. ingår numera i Equmenia.

Svenska Missionskyrkans yttre mission Alltifrån Svenska Missionsförbundets grundande 1878 stod missionen, både den s.k. inre missionen hemma i Sverige och den yttre missionen utom landet, i centrum, vilket namnen Svenska Missionsförbundet och (från 2003) Svenska Missionskyrkan, antyder. Jesu ord "Gå ut i världen och gör alla folk till lärjungar" var den yttersta drivkraften för missionen. Redan vid det första årsmötet 1879 var SMK berett att sända ut sina första missionärer. Unga män och kvinnor skulle under de följande 100 åren hörsamma kallelsen att gå ut till Ryssland, Persien, Östturkestan, Indien, Kina, Japan, Nordafrika, Kongo, Ecuador och Alaska med flera länder. För framtiden blev inte minst arbetet i Östturkestan, Kina och Kongo mycket centralt för många missionsförbundare. Arbetet i Östturkestan eller Sinkiang (nuvarande Xinjiang) som det kom att kallas, utfördes bland en muslimsk befolkning med ibland stora svårigheter, men också viss framgång. I början av 1930-talet fanns där omkring ett hundratal församlingsmedlemmar. Under detta decennium kom dock missionen i svårigheter beroende på sammandrabbningar mellan turkar och kineser och mellan olika turkiska rebellgrupper. Sedan kommunisterna kommit till makten utsattes de kristna för svåra förföljelser och missionärerna måste lämna landet. De gick över gränsen till Indien, där de från 1940 byggde upp en ny verksamhet. År 1890 sändes SMK:s första missionärer till Kina. Åtta huvudstationer grundades i Hupeh i Centralkina. År 1893 kom två missionärer att dödas, nämligen Anders Daniel Johansson och Otto Fredrik Wikholm, 32 respektive 34 år gamla. Från 1911 blev kristen undervisning lättare, sedan republiken hade införts. Antalet församlingar och församlingsmedlemmar växte till och 1924 kunde Kinesiska missionsförbundet bildas. Det fick 1935 en fullt självständig ställning. När Mao Tsedong 1948 intog provinsen Hupeh blev dock läget efterhand ohållbart. År 1951 hade alla missionärer tvingats lämna landet.

De första missionärerna till Kongo reste ut i tjänst hos Livingstone Inland Mission. År 1885 beslöt årskonferensen att överta ansvaret för en egen mission där. Där hade två svenska pionjärer, Nils Westlind och K.J. Petersson, redan påbörjat arbete i det som senare skulle bli Kongofristaten och Belgiska Kongo. I Franska Kongo grundades den första missionsstationen 1909. Från början var sjukvård och utbildning två prioriterade områden. Missionärerna spelade en viktig roll för de olika lokalspråken, i första hand kikongo. År 1905 hade hela Bibeln översatts till kikongo och för det arbetet spelade K.E. Laman en viktig roll. I Franska Kongo skulle all skolundervisning ske på franska. Från 1911 gjorde Georg Palmær en viktig insats som missionsläkare. Hans långa kamp mot sömnsjukan är en annan mycket uppskattad sida av hans verksamhet. Under hans tid började också utbildningen av infödda sjukvårdare. Elon Mattsson skulle som missionsläkare mellan 1932 och 1960 fortsätta utvecklingen och vidareutveckla utbildningen. I samarbete med andra missionssällskap byggdes i början av 1950-talet ett stort sjukhus i Kimpese. I mitten av l920-talet var församlingarna och medlemmarna så många och så starka att de kunde överta det ekonomiska ansvaret för de infödda evangelisterna. Församlingarna indelades i distrikt med var sin distriktsföreståndare. År 1934 antogs en konstitution för SMK:s församlingar i Kongo. Ett synodalråd inrättades för vardera Belgiska och Franska Kongo. Församlingarnas arbete stabiliserades och evangelisterna fick en allt gedignare utbildning och från 1940-talets början utbildades pastorer. Kongokolonierna blev självständiga 1960 och året därpå de kyrkor som vuxit fram under missionsarbetet.

Motsvarande utveckling skedde i Indien och Japan där kyrkorna blev självständiga 1963 respektive 1964. Arbetet i Ecuador, som börjades 1972, uppvisade ett annat mönster eftersom man där började samarbete med en kyrka, som redan var verksam i landet. När det gäller dokumentation av SMK:s yttre mission finns det ett stort antal böcker och tidningsartiklar som skrivits för att informera missionsvännerna. Många missionärer har också skrivit egna böcker om sina upplevelser i andra länder.

Svenska missionsrådet, SMR, ekumeniskt samarbetsorgan för missions- och biståndsfrågor, bildades 1912 som en fortsättningskommitté till Allmänna Svenska Missionskonferensen med inspiration från världsmissionskonferensen i Edinburgh, Skottland, 1910. År 1922 ändrades namnet till Svenska missionsrådet. I slutet av 1940-talet fick rådet en bred representativitet då även de s.k. yngre frikyrkliga samfunden blev medlemmar. S. hade 2010 ett 35-tal medlemsorganisationer – kyrkor och samfund samt missions- och biståndsorganisationer med kristen grundsyn. Rådet vill vara en mötesplats för gemensam reflektion, utbyte av erfarenheter och kompetensutveckling. Sedan 1980 har S. ett ramavtal med Sida för att förmedla statliga bidrag, f.n. ca 100 miljoner kr/år, till medlemsorganisationers bistånd och utvecklingssamarbete med partners i Syd. S. bedriver även ett aktivt påverkansarbete där bl.a. religionens roll i utvecklingssamarbete lyfts fram liksom religionsfrihetens betydelse i ett arbete med bas i de mänskliga rättigheterna. Rådet har sitt kansli i Ekumeniska Centret, Stockholm.

Svenska Mongolmissionen Centralkommittén för mongolmissionen startade 1899 med prins Oscar Bernadotte som ordförande. Initiativet till en svensk mongolmission hade tagits av Fredrik Franson ett par år tidigare och S. fick från start en ekumenisk prägel. Målet var att sprida evangelium genom att sända missionärer till Mongoliet men inte att starta något särskilt kyrkosamfund. De första missionärerna sändes till Mongoliet år 1898. År 1944 tvangs sällskapet att lämna området och 1950 flyttades arbetet över till Japan. Samma år ändrades missionens namn till Svenska Mongol- och Japanmissionen. År 1982 slogs missionen samman med Svenska Missionen i Kina och Japan till Evangeliska Östasienmissionen. Åren 1918-1951 utgav sällskapet tidskriften Ljusglimtar från Mongoliet. Efter namnändringen till Svenska Mongol- och Japanmissionen bytte tidskriften namn till Ljusglimtar: tidskrift för Svenska Mongol- och Japanmissionen (1952-1981).

Svenska Posten, frikyrklig tidskrift. S. var en så kallad halvveckotidning, som gavs ut av Halls förlag i Jönköping, under slutet av 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet. I sin egen marknadsföring inför år 1927 beskrev S. att den "räknar bland sina medarbetare flera kända prästmän, predikanter, missionärer och författare" samt att de "meddelar sina läsare viktiga dagshändelser i sammandrag". En av dess skribenter var psalmförfattaren Anna Ölander. Redaktörer 1926 var Fritz Hägg och Josef Hamrin.

Svenska Söndagsskolrådet Söndagsskolan har allt sedan 1851 varit av stor betydelse i det svenska samhället. Den har undervisat svenska barn i kristen tro och livsföring, givit dem sånger och vidgat deras horisonter. I söndagsskolan fanns som regel en missionssparbössa och barnen fick kunskap om länder långt från deras eget. Innan någon hade talat om u-landshjälp hade missionssparbössans innehåll förvandlats till sjukhus och skolor i andra delar av världen. Ibland kom det hälsningar från barn som såg annorlunda ut och det medverkade till att barnen i Sverige började tänka globalt. Att söndagsskolan meddelade en gedigen bibelundervisning var av stor betydelse. För att samordna Sveriges söndagsskolor bildades 1925 S. med representanter från de flesta trossamfunden. Det år S. bildades fanns det 8450 söndagsskolor med 29 445 lärare och 386 814 elever i Sverige. Rådet har medverkat till och genomfört pedagogiska kurser för lärare, skapat undervisningsmaterial och anordnat internationella konferenser. På många platser genomfördes Söndagsskolans dag första söndagen i oktober varje år. Olika manifestationer markerade söndagsskolans betydelse. Det var inte ovanligt att ledande politiker uttalade sig positivt i söndagsskolfrågan. När den svenska söndagsskolan firade 100-årsjubileum 1951 fanns det 11 508 söndagsskolor med 38 090 lärare och 486 193 elever. Från att ha varit en verkligt stor rörelse för barn blev det med tiden svårare att samla barnen på söndagarna. Familjernas fritidsvanor ändrades och det blev större rörlighet varför samfunden försökte anordna söndagsskola på vardagarna eller samlingar för barnen på fritidshusområdena. Sekulariseringen i samhället påverkade även söndagsskolorna. Statistiken för 1972 visar att 31 395 söndagsskollärare undervisade 251 204 elever. År 1976 var antalet lärare 26 803 och elevantalet 175 086. S. fattade 1975 beslut om att vidga ansvarsområdet till att omfatta allt barnarbete inom trossamfunden. En namnändring till Rådet för kristet barn- och familjearbete, RKBF, gjordes. Barnarbetet på lokalplanet var som regel förlagt till vardagarna. Efter några år överfördes ansvaret för det kristna barnarbetet till Sveriges Kristna Ungdomsråd, SKU. Numera finns ett nätverk inom Sveriges Kristna Råd för samfundens barn- och familjearbete.

Svenska Tribunen, privatägd kristlig och frisinnad veckotidning "för andlig väckelse och mission" utgiven i Örebro med några provnummer 1905 och sedan från 1906 till mars 1924, därefter som månadstidning 1925-1957, ej att förväxla med den Svenska Tribunen som utgavs i Chicago. Startades av John Dahlberg men övertogs i december 1906 av dess redaktör Richard Edhelberg, som även var redaktör för Närkes-Bladet. Tidningen var inofficiellt organ för den nya rörelsen och Örebro Missionsförening fram till 1921, fastän John Ongman kritiserade redaktörens alltmer polemiska linje. Efter att ha misslyckats med att få köpa tidningen startade ÖM sitt eget organ Missionsbaneret 1921. S. övertogs i november 1925 av Florentinus Hällzon.

Svensson, Axel Bernhard (1879-1967) BV, lärare, predikant, publicist, missionsledare. Gift 1902 med Sabina Borgström (1881-1967). Född i Våxtorp, Halland, och var efter studier folkskollärare i Forserum, Småland, 1902-1905, därefter predikant i Betlehemskyrkan i Stockholm 1906-1911. S. var en av de ledande krafterna när Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner bildades 1909-1911. Han var sedan (missions)sekreterare i sällskapet 1910/1911-1930 och ordförande 1930-1967. Åren 1911-1967 var S. ordinarie predikant i Roseniuskyrkan. Han var uppmärksammad som skribent och författare och var med om att grunda Lutherstiftelsen 1955. Från 1908 och fram till sin död redigerade och utgav han tidskriften Nya Väktaren. Han redigerade även 1916-1960 Bibeltrogna Vänners Julkalender och tillsammans med andra 1906-1910 Ungdomsbladet, 1912-1967 Bibeltrogna Vänners Missionstidning och 1911-1966 (Missionssällskapet) Bibeltrogna Vänners Årsberättelse.

Svensson, Knut (1905-1984) SAM, missionsföreståndare. Född i Lidhult, Kronobergs län. Efter studier verksam i olika församlingar inom SAM och SMK, missionsföreståndare i SAM 1953-1970. Under S:s ledarskap fick församlingstanken sitt genombrott, varigenom samfundet erhöll en klart frikyrklig prägel. S:s baptistiska dopsyn ledde vidare till en alltmer djupgående omprövning av samfundets dittills dominerande lutherska dopuppfattning. Hans förkunnelse var centrerad i uttrycket "en för alla" i roseniansk anda med särskild accent på betydelsen av "Lammets blod".

Sveriges Kristna Ungdomsråd, samrådsorgan för de kristna trossamfundens ungdomsorganisationer, bildat 1950 med uppgift bl.a. att avge remissvar på statliga utredningar, bevaka kontakterna mellan kyrkorna och skolan samt producera material. När rådet upphörde 1996 hade det tolv anslutna organisationer. Då bildades istället ett ekumeniskt nätverk för kristna ungdomsorganisationer som 1999 fick namnet Nätverket för Sveriges Kristna Ungdomsrörelser, SKUR, inom vilket representanter för organisationerna möts med viss regelbundenhet.